Skriver av mig om psykos, självskada och ångest över boende situation
(TRIGGER VARNING: detta inlägg innehåller nämnande av självmord, självskada, Depression, ångest och psykos. Om något av det triggar dig, läs inte inlägget.)
Jag har haft Depression och ångest sedan jag var liten (ca 9-10). Beror förmodligen delvis på extrem stress från skolan, misshandel från min pappa, att behöva dölja min personlighet och vara ”rolig” för att få uppmärksamhet och att aldrig få någon hjälp av vården. Detta ledde till att jag blev suicidal och började självskada, men lyckades sluta efter ett tag även om jag fortfarande hade kvar tankarna på att dö. För ungefär ett år sedan flyttade jag till min mamma och började återhämta mig från misshandeln men hade fortfarande kvar ångesten och depressionen (men de var nu lättare att stå ut med då jag hade en något bättre tillvaro). Detta dröjde inte länge då efter ca en månad jag var tvungen att byta medicin för min epilepsi även när jag redan hade en som fungerade bra. Denna medicin triggade en långvarig psykos som gjorde mig extremt trött och också gav mig hallucinationer, förändringar i hur jag tänkte och paranoia. Fick efter över ett halvår reda på vad det var och en medicin som lyckligtvis hjälpte mot den, men jag är fortfarande väldigt trött. Nu kunde jag iaf tänka klarare, men då var jag också mer medveten om vad som händer runt omkring mig. Jag bor med min mamma och tre småsyskon och det är absolut kaos. Det är alltid folk som skriker och stökar och jag kan aldrig vara ifred och fokusera på saker jag vill göra, och jag blir ofta ihopklumpad med mina syskon även om de är mycket yngre än jag och det är stor skillnad på oss. Det passar absolut inte mig att vara med andra människor, eller att bli omhändertagen som ett litet barn. Så jag kom fram till att jag måste flytta ut härifrån, och när jag fick veta att det var en möjlighet att bo i min mammas tomma lägenhet så blev jag besatt av den möjligheten eftersom det är precis vad jag behöver. Men hon ville att innan jag får flytta dit, så behöver jag börja gå i skolan igen, och ha någon typ av vardag (jag har varit borta från skolan länge pga psykosen), och så måste psykos enheten säga ja för annars kunde hon bli anmäld då jag är en yngre tonåring som nyligen var sjuk och har allvarliga psykiska besvär. Det finns en risk att det tar lång tid för mig att komma in på en skola, och att vården säger nej till att jag ska få flytta. Men jag trivs verkligen inte med tillvaron jag har nu, och det känns så dåligt att vara osäker på hur lång tid allting kan ta, så min ångest har förvärrats väldigt mycket av detta, till punkten där jag har känt att jag bara kan ta ut min stress på mig själv och har fått tillbaka mitt självskadebeteende. Jag har sagt detta till min mamma och hon gör allt hon kan för att hjälpa mig och se till att jag inte behöver bli inlagd på sjukhus vilket jag är väldigt tacksam för men det finns alltid riskerna jag nämnde innan och med hur dåligt min tillvaro passar mig jag kommer bara vilja avsluta allt om vården säger nej. Jag tänkte ta upp detta med min läkare på psykos enheten men jag är rädd för hur hon skulle kunna reagera.
Förlåt om detta var ett rörigt inlägg eller om jag inte förklarade något på ett bra sätt, men jag ville bara ventilera lite om min tillvaro och känslor.
Beklagar allt du har behövt gå igenom och hur du har det nu.
Har du berättat för vården att din pappa har misshandlat dig?
Du skriver om din mammas tomma lägenhet, finns det ingen möjlighet att du kan få vara där någon timma om dagen eller under helgen för att kunna få lite lugn och ro?
Att du lovar (och håller) att du inte hittar på något dumt medan du är i lägenheten och vilar från allt bråk och oväsen. Att du ringer din mamma 2-3 ggr om dagen så hon vet att allt är ok med dig just nu..
Igår gjorde jag ingenting och blev inte klar, så jag fortsätter idag!
#1: Tack för ditt svar! Jag har inte fått något tillfälle av att berätta för vården om hur min pappa betedde sig mot mig, iaf inte än. Jag har funderat på att vara i lägenheten över dagen ibland, men den ligger en bit bort och det skulle också vara jobbigt att åka fram och tillbaka mellan platser hela tiden. Allt jag kan göra nu är väl hoppas att de på psykos enheten säger ja till att jag kan flytta och att jag kan börja i en skola snart. Det finns en chans att jag kan börja i en undervisnings grupp för folk som har varit borta från skolan länge under tiden så det är väl bra.
Det låter bra. Problemet med vården är ju att allt tar så lång tid. Man tycker att de kunde fixa saker på en vecka men oftast tar det ju flera månader innan något händer.
Var rädd om dig och god fortsättning på det nya året.✨
Igår gjorde jag ingenting och blev inte klar, så jag fortsätter idag!
#3: Tack! Gott nytt år till dig också ✨
Uppdatering! Jag pratade med min läkare igår, hon sa att hon ville att jag skulle må bra och ha en tillvaro som fungerar för mig, och att om och när jag får flytta är mellan mig och min mamma. Det finns också en kurator på psykos enheten som kan hjälpa till med att hitta en plats till mig i en resurs skola. Jag har tyvärr fått tillbaka vissa av mina psykotiska symptom, men jag började nyligen med en medicin som borde kunna hjälpa mot det om jag bara väntar lite. Det känns äntligen som att jag har kontroll över min situation och att allt kommer att bli bra.
Heja dig!🤗
Igår gjorde jag ingenting och blev inte klar, så jag fortsätter idag!
Nä. Jag hade bott i lägenheten i två dagar och hade sedan ett samtal med min läkare. Jag var inställd på att vi skulle prata om hur jag blivit misshandlad av min pappa men nej. När jag säger att jag mår bättre för att jag får vara ifred nu så tittar hon på mig och min mamma som att vi är helt galna. Och säger att hon aldrig sa ja till det och att jag måste läggas in på sjukhus direkt (även om jag precis sa att jag inte längre har självmordstankar då jag har vad jag behöver; att få vara ifred). Min mamma lyckas prata mig ut ur situationen men vi måste lova att jag inte får åka tillbaka till lägenheten. Jag vet ärligt talat inte vad jag ska göra nu.
Vill egentligen bara ta en överdos och hoppas att jag kan avsluta allt men är så rädd att bli inlagd om det inte funkar.
Varför är du så rädd för att bli inlagd?
Där får du folk att prata med och du får lugn och ro att tänka över din situation.
Jag har själv bara legat inne två ggr i mitt liv och det ena var för operation och nu senast för diabetes, så jag vet inte ett skvatt hur det är att ligga inne för att de är rädda för att jag skall göra något illa mot mig själv.
Igår gjorde jag ingenting och blev inte klar, så jag fortsätter idag!
#8: Varför tar du inte kontakt med psykiatrin, alternativt akutpsyk och beröttar om dina tankar och funderingar. Ja du kommer förmodligen bli inlagd på observation, men det kan vara en bra sak också. Du får någon att prata med och du kanske kan få den hjälp du behöver ❤
#10 och #9: jag har en väldigt dålig erfarenhet med vården, den bästa hjälp jag fått på fyra år var någon som frågade om jag var ”lite ledsen”. Och det skulle bara kännas kränkande att bli inlagd på sjukhus istället för att få konkret hjälp med saker som är så viktiga för mig. Fick iaf komma tillbaka till lägenheten igår och fick en något lugn natt. Idag kommer jag att prata med min läkare igen och förhoppningsvis få henne att förstå varför detta är viktigt för mig.
#11: Hoppas din läkare lyssnar på dig.
#12: Hon lyssnade! Allt är ganska lugnt nu och just nu finns det inget särskilt som stoppar mig från att bo här. (:
#13: Härligt att det går bättre för dig.
Har schizofreni och har varit inlagd flera gånger. Senaste gången var jag inlagd 11 dagar.
Har en bra läkare nu och en samtalskotakt. Mitt psyke blockar mig när jag är på möten så det kan gå ännu bättre för mig när jag är där. Nästa möte som är i maj kommer min mamma vara med på. Tänkte skriva ner på ett papper med orden "Jag är blockerad" och ge till mamma. Så får hon ta med det. Vet inte hur läkaren ska kunna blocka upp mig dock. Det återstår att se om det går.
Starta ny diskussion
