(X?)Jag behöver bara skriva av mig
OBS jag pratar om mitt missbruk, självskada, negativt tänkande, suicid etc. Snälla läs inte om du själv känner att du är i ett sårbart tillstånd
jag skriver väldigt negativt om mig själv, jag skulle aldrig i hela mitt liv säga nåt sånt här om en person i liknande situation, snälla rapportera det här inlägget om det ses som skadligt för er andra
Snälla ursäkta hur dåligt jag har skrivit allt, jag orkar inte tänka på struktur eller nåt sånt. Jag behövde bara någonstans att kasta ur mig allt det här.
Kort om mig:
Är 22, fyller 23 i år, har PTSD diagnos blandat med ångest, Depression, alkoholmissbruk och övriga dåliga saker som förstör ens liv. Har pluggat on-off sen jag blev klar med gymnasiet 2022 på folkis. Konst, lärlingsutbildning etc. Saker jag har haft intresse för.
Har mått dåligt under hela den tiden men har bara blivit värre.
Bestämde mig förra året för att söka ordentlig hjälp för mitt missbruk och psykiska ohälsa och fick då diagnosen PTSD som förklarar en hel del av hur jag har upplevt livet sen jag var liten(mamma sjuk i alzheimer, förstörde mitt liv).
Depressionen har jag alltid haft.
Nu har det gått ett år. Och jag känner bara att jag har blivit sämre.
Inget jobb, har utbildning och erfarenhet från det, ingen säkerhet. Dock har jag varit sjukskriven så det är väl nåt, men har inte haft nån inkomst liksom. Varje gång jag försökte sätta igång med nåt började jag dricka och skada mig själv för att hantera stressen och mina känslor av att jag inte räcker till.
Jag går i behandling, EMDR, behandling för Depression, gör utredning för att se om jag har autism men jag börjar tappa hoppet om förbättring.
Behövde bli inlagd tidigare i år för att jag ramlade ihop totalt efter nyheter om ytterligare sjukdom i familjen. Jag kunde inte sluta dricka och skada mig själv, vaknade liksom sönderhackad med minnesluckor och blod överallt, dom räknade det som suicidförsök, men såklart städade jag upp allt. Plåstrade om mig, gömde flaskorna. Sa godmorgon som inget har hänt.
Började med antabus, nykter i två månader, så nu har jag ingen tröst när alla känslor och tankar kommer tillbaka.
Jag känner inte att jag får stöd från dom som är kvar i min familj, liksom det har aldrig varit en hemlighet att jag är problembarnet, det känns som att det var skrivet i stjärnorna att jag skulle bli förstörd, behöva böta för dålig karma från mina förfäder. Att jag är anledningen till att min mamma blev sjuk och försvann. Jag är karmisk skuld, hela min existens. Jag föddes förstörd. En parasit, sjukdom. Usch.
Jag känner mig dum som behöver hjälp eftersom att jag är vuxen och borde ha någon form av stabilitet liksom, för jag tänker om mig själv som en frisk person utan några svårigheter alls…..
Jag har sökt utbildningar till hösten på universitetet. Men jag kan inte se en framtid för mig själv där jag är en fungerande person. Det finns säkert en framtid. Men jag har blivit så isolerad och jämför mig bara med friska personer och det leder ju till att jag blir så äcklad av mig själv att jag är så hjälplös och otillräcklig.
Jag har saker jag gillar, även om jag inte kan känna känslan riktigt av att vara glad just nu.
Har kontakt med vården och kan från idag bli frivilligt inlagd på nåt ställe, ska använda det som steget innan tvångsvård liksom. Jag borde nog vara där just nu haha, men det är ju slöseri på resurser liksom för jag måste klara mig själv(Ironisk)
Hur dåligt måste man må för att känna att man har rätt till hjälp?
Men imorgon är en ny dag. Jag kan gå genom min spiral från morgon då jag känner att jag kanske klarar det här, jag kanske lyckas äta frukost. Till kvällen blir det alltid såhär. Att jag går i cirklar och inte förstår vad som har blivit så fel. Utan alkohol den här gången, utan tröst.
Jag är sjuk, hur mycket ska jag egentligen hunnit med när jag har haft en sån usel start i livet? Tycker jag bara synd om mig själv nu? Är jag bara så dum i huvudet att jag har fastnat som en vilsen och rädd 10 åring?
Har jag förstört mitt liv?
Har jag hunnit förstöra mitt liv än?
Jag är ledsen att jag kommer hit och skriver av mig, och jag är ledsen att det knappt går att läsa
”All night. I rose and fell, as if in water, grappling with a luminous doom. By morning. I had vanished at least a dozen times, Into something better.”
- Redigerat 2025-06-19 23:24 av Salix1
Jag svarar dig i morgon, Du har allt i ditt liv framför dig .
gud vår gud vil att du tar i mot det, min sorg,år liknande med alkohol etc.
Men nu år jag äldre, men vet det finns en väg till ljuset den inre harmonin i själen? Vill du uppleva den?
Som jag skrivi innan du är 4 gångar yngre än jag du har allt (X?) det jag inte kan är att skriva min bok
![[Undertaker]](/images/avatar-dead.svg){kind=avatar}
#1: Nu är jag kanske lite trist men jag personligen tycker kommentarer som ”Du har hela livet framför dig” inte direkt hjälper när man mår så dåligt.
Nu kan jag inte tala för TS men jag själv känner mig bara mer misslyckad
och liknande av sådana kommentarer. 😅
Och jag vet att många med psykisk ohälsa som jag känner inte heller mår bättre av att få höra sådant.
#0: Först och främst så finns det inget ”Hur mycket ska man ha hunnit med?”. Visst, många i samhället lever enligt någon oskriven lag att man vid en viss ålder ska ha nått vissa mål. Men vad ger dessa mål en om man inte egentligen vill nå dem? Eller om man behövt ta andra vägar i livet? Omvägar? Om man behövt mer tid? Vi är alla individer så att vi jämför vart vi står med andra är något jag alltid haft svårt för.
Jag är 21, har avbrutit en universitetsutbildning. I dagsläget pluggar jag deltid. Men just nu känns det som om jag nog aldrig kommer att klara av det, just då mitt egna mående återigen tippat extremt. Det är frustrerande. Så jävla frustrerande. Man vill men man kan inte.
Och klart du inte bara tycker synd om dig själv. Det du har behövt uppleva är hemskt.
Du har heller inte förstört ditt liv. Absolut inte. Det är inte ditt fel att du hamnat där du är idag. Det viktigaste nu, då du ju själv verkar fullt medveten om att du behöver hjälp, är att du de dagar du har orken och har den lilla kämparglöden som du klarar att uppbringa försöker kommunicera och jobba mot att få den hjälp du behöver.
Du är inget slöseri på resurser. Du har bara, som många av oss här på sajten, haft oturen att inte fångas upp av samhället när vi som mest behövt stöd och hjälp. Kanske inte fått de skydd och stöd man ska få av sin familj, eller att någon lärare inte reagerat på hur du mår.
Man själv hinner knappt med när man kraschar för första gången. Och gud vad man dessutom är expert på att dölja hur man mår. För att inte ”slösa” på resurser, eller för att andra ska slippa se.
Att du skriver av dig här tycker jag redan visar på något. Du vet själv att din självbild är skev. Och du vet även att du är i behov utav bra hjälp. Det är två viktiga steg för att sakta kunna få den hjälp man behöver.
Att läka tar tid, att behandla psykiska problem är en lång process. Mycket längre än att läka ett brutet ben. Man åker på många bakslag. Samtidigt lever man med pressen att man ju ”slösar bort sin tid”. Att man borde klara av att jobba och leva ett ”normalt” liv.
Och ja, många i familjen och många vänner man haft slutar visa förståelse när man för tionde gången börjar om från ruta 0. Tyvärr är det så. Men jag vill säga att du absolut inte är ensam. Du är inte ensam med att må dåligt. Du är inte ensam med att kämpa mot dig själv.
Jag håller tummarna för att du vågar ta de steg du behöver. Om det nu är att frivilligt bli inlagd eller se till att du kan bli tvångsinlagd. Jag sitter här och hejar på. Jag vet att det är en tuff kamp då jag för min egna. Men jag vet även därför hur viktigt det är att ha någon som hejar på en även efter varje bakslag man haft.
Ta hand om dig! Och du behöver absolut inte skämmas om du känner för att skriva av dig här. Även mina PM är öppna.
Vi finns här för att heja på dig. Stötta dig även när det känns som om allt bara blir värre.
#1: Dra inte in religion i konversationen om inte ts har själv uttryckt att de är religiös. Det kan kännas otroligt nedlåtande när någon gör det när man mår dåligt. Tänk på hur du uttrycker dig.
"Creature of the Night, The One Many Children Talk About-"
Starta ny diskussion
