https://depression.ifokus.se/discussion/1616253/x-hur-mar-ni-idag-del-tio#99

Svar till Calcifer:
Ja, det är frustrerande. Och jag vet inte varför det är så. Andra tappar ju inte flera timmar av sin dag på att antingen kroppen eller huvudet är för slitet för att man faktiskt ska klara att ta tag i saker.

Det frustrerar mig. Idag blir nog samma sak då jag är trött. Men måste minst vattna plantorna. Och se varför sidan jag beställer från (den är pålitlig och där beställer jag alltid teknik prylar) påstår att de inte fått betalningen än. Min bank säger att den genomfördes 00:29. Och det är rätt konto, etc. All info stämmer.

Jag vill ägna mig åt saker jag gillar. Men jag klarar knappt av mina måsten.

#1: Nä men relaterar så hårt. För mig är måsten ju att mata katterna, leka lite med Nox (Elrond har aldrig varit intresserad av att leka med mig), rensa lådor, etc. Men sen är jag typ stendöd. All energi är borta. Jag skulle vilja slå igång någon brainless serie och virka, t:ex. Men jag orkar fan inte. Skulle vilja fortsätta spela Roots of Pacha, men bara tanken på att rensa skrivbordet så jag kan sätta mig där och spela gör mig trött. Skulle behöva diska och dammsuga också, och rensa lite ytor. Men alltså. Hur?

Sen hjälper det ju inte nu heller att jag går omkring med eld runt munnen så jag knappt kan fokusera på nåt annat.

#2: Jag lovar att avslöja hur om jag lyckas reda ut det. Ibland har jag typ en millisekund av motivation och då funkar det om jag just då börjar göra något. Fast ofta så kraschar jag efter någon kvart. Och den där korta motivationen är inte direkt vanlig.

Det pågår än? Fy fan vad irriterande. Haft något liknande och jag blev galen. Alltså jag kände verkligen att jag höll på att tappa det.

Vet att vissa sår, just om det är kroniska, vid munngipor, kan tyda på en brist på något ämne.
Får du pengar snart så att du kan köpa salvan?

#3: Ja men bra! Skulle jag lyckas inse vad som är fel och hur man löser det så delar jag den informationen med dig också. x]
Nä jag får väldigt sällan en rush att få saker gjorda. Ibland kan tanken slå mig att nä nu jävlar kör vi. Men det är sällan då jag KAN sätta igång på en gång. Den rushen kan typ komma när jag är ute eller nåt. När jag sen kommer hem är den över och jag är lika trött och omotiverad igen.

Tyvärr försvinner det inte. Är mer som utslag än sår, mina mungipor är inte värre än resten av käften. Är mer på ovansidan av munnen dock. Och så ser man ju helt vansinnig ut också, typ som om man inte vet hur man sätter på läppstift och missat läpparna…

Får pengar på torsdag. >_<

#4: Torsdag är i sig nära men med ett kliande ansikte? Nej tack. Du får kämpa på med allt som ger lite kort lindring…

Själv insåg jag just att jag bara behöver jobba till 15:00 idag och imorgon då jag redan nått de timmar jag måste för att få nog pengar (även för att spara en del) denna månad. Så jag kanske hinner tanka energi och plugga lite innan veckans föreläsningar!

Plugget är alltid onsdag em, torsdag och fredag. Ibland lördag och tisdag kväll.

Det är lite motiverande att veta att jag kan ha lite mer tid åt annat denna vecka. Kanske sova.

#5: Ja det är tekniskt sett inte sååå många dagar kvar, men helvete vad tortyr det är. Kliar, svider, bränner. Urk.

Åh, vad skönt ändå, att inse att du har lite extra tid för att försöka få pluggandet gjort. Är såklart alltid bättre om man känner att man inte behöver stressa åtminstone. Är så sjukt imponerad faktiskt över hur mycket du faktiskt klarar. Inte så att jag tror det är jättelätt för dig, men jag tycker du är jäkla duktig. Själv måste jag fan förbereda en hel dag om jag ens ska orka ta ett bad på kvällen. >_>

#6: Jag vet inte ens hur jag orkar. Vissa veckor vill jag bara dö och allt känns så jävla meningslöst och som en ren tortyr.

Men… oftast klarar jag att bita ihop. Ibland skolkar jag föreläsningar. Problemet är att jag liksom inte heller mår bättre av att bara vara hemma. I slutändan fastnar jag då nästan ännu snabbare i att bara ligga i sängen och inte klara att finna motivationen att göra något. Dock så lider lägenheten av att jag saknar energi. Det är oftast lite stökigt och disken verkar jag aldrig kunna besegra helt. Samma sak med tvätten. När jag väl lyckats vika undan den rena tvätten är det ändå dags att tvätta igen.

Det är frustrerande. Jag gråter en hel del och det är inte direkt kul att leva 99% av tiden. Men ibland finns det små saker som får mig att känna att jag vill fortsätta ett litet tag till. Kanske blir det bättre?

Igår hade vi en utställning av vårat projekt på universitetet. Det kändes jobbigt hela dagen men när eventet började så… spred sig ett viss lugn över mig. Jag hade gjort något med min grupp som andra var intresserade av. Det var en liten boost. Fick mig att känna att plugget är ganska så rogivande även om det ofta känns tungt.

Det är nog dessa få tillfällen som får mig att hålla ihop och inte ge upp. Men jag vet att jag måste åstakomma något för att inte ge upp på livet. Den drivkraften och mina antidepp är det lilla jag har. Jag vill ha kunskapen att bygga roliga robotar och annat. Skapa program. Förstå mig på teknik. Ja, kunna ägna mig åt sådant. Och om jag ska leva vet jag att jag måste ha en utbildning för att få ett yrke som ger mig en stabil bas. Men jag skulle ljuga om jag inte erkände hur ofta jag tvivlar på meningen i allt. Hur ofta jag sitter där och gråter för att det känns som om jag inte kommer klara det. Hur ofta jag känner att jag borde ge upp nu istället för att ens våga tro på en bättre framtid. Att jag borde ge upp då jag ändå inte har några vänner. Att mitt liv tar slut senast när mina föräldrar dör.
Det är återkommande tankar. Vissa kvällar är det nära att jag inte tar mig igenom. Att mina tankar vinner. Men hej, jag lever än, än så verkar det finnas en liten kämparglöd. Något som håller mig kvar på denna jord. Så… jag fortsätter. Men vetskapen att jag kan ta slut på allt när jag vill finns där alltid. På något vis är det en lugnande kunskap att ha.

Ja du, jag tror vi alla som kämpar med vårat psyke känner igen detta. Oavsett hur olika våra liv råkar vara.

#7: Ja jag känner igen mig i mycket av det du skriver. Jag brukade ju bita ihop förr och typ… ta mig igenom vad jag måste till varje pris. Jag har ju pluggat och arbetat, både i Sverige och på flera ställen utomlands. Jag ville ju så gärna göra nåt, kunna känna att jag liksom.. ja men att det fanns en anledning till att finnas typ. Veta att man åstadkommit nåt. Men sen gick det ju snett som fan för tio år sen. Sen när mamma dog för fyra år sen så gick det helt åt helvete. Nu är jag stolt om jag orkar ta mig ur sängen. Lägenheten lider ju också, som du säger, av att jag inte har någon ork. Diskar typ det jag behöver för att kunna käka, men är extremt sällan jag orkar beta av hela berget. Det enda jag vägrar göra är att låta det gå så långt som det gjorde sist, då en städfirma var tvungna att kliva in för att rädda hemmet. Så illa är det verkligen inte, inte ens i närheten. Det är ju alltid nåt åtminstone.

Men ja, jag önskar jag orkade hålla efter varenda vrå av lägenheten jämt men det gör jag verkligen inte.

Jag sitter eller ligger ju i sängen hela dagarna. Klart det inte gör saker bättre heller, men samtidigt vet jag inte vad fan annars jag ska göra. Jag kan inte jobba eller plugga som det är nu utan att bryta ihop totalt. Jag skulle inte påstå att jag lever direkt, mer att jag går omkring och existerar. Skulle inte direkt bli ledsen om jag fick en diagnos om att jag var döende, om man ska vara helt krass. Skönt, då slipper jag skiten men det är inte mitt "fel" att jag inte har så lång tid kvar att leva.

#8: Jag är ju yngre så vi får se om jag tar mig igenom plugget och därefter lyckas anpasse livet efter mina behov eller ja… om det inte ens går?

Du har ju fört denna oändliga kamp betydligt längre. Vilket jag beundrar. Många hade nog gett upp. Men jag är glad att du trots din situation och hur den försämrats med åren finns kvar här hos oss. Det ger mig på något kanske konstigt vis hopp. Både för mig själv men även för din framtid. Samt att du råkar vara trevlig att umgås med.

#9: Jo, det är sant. Glömmer ofta hur gammal jag är, inte fan känns det som om jag fyller 40 om några år…

Nu har jag nästan lyckats skrapa ihop till salvan men hur jag ska få ihop sista slanten vet jag fan inte. :(

#10: Nej, i sig är det mest att jag vet att du är äldre på grund av det du berättat. Men jag skulle aldrig annars trott att du är över 30.

Allt jag kommer på är pant men det har du nog säkert redan tänkt på.

#11: När man är sjukskriven och dessutom inte direkt hänger med vänner så känns det verkligen som att tiden stannar. Jag känner mig inte en dag äldre än 30, för det var väl någonstans där som allt bara tog slut, typ. Usch jag vill inte vara gammal, haha.

Jadå, med min pant så saknas det bara 30 spänn. Vilket är pisslite men känns ju som en förmögenhet när man inte kan få ihop det. Så otroligt svettigt!

#12: 30 är mycket ändå. Det är väl 30 pantflaskor? Tänker man så tycker jag att man faktiskt får en bättre bild av pengars värde.

Tid är udda. Jag fyller snart 22 men jag känner mig nog fortfarande som ett litet barn.

#13: 30 småflaskor eller 30 burkar eller 15 stora flaskor. x]

I vissa situationer så tycker jag absolut att jag är min ålder. I andra får jag samma panik som när jag var typ 13.

#14: Livet är konstigt.

Nu ska jag försöka inte gråta, frågade till slut syster om hon kunde hjälpa med 30 kr. Visade bild på hur jäkla förstörd läpparna är, liksom så hon skulle veta att jo pengarna ska verkligen gå till en salva och inget annat. Hon swishade en hundring. 😭❤

Bästa syster alltså!

Nu ska jag gå till apoteket i regnet, ha!

#16: Så skönt att det löste sig!

#17: Ja Gud! Gick fort som satan. Haha nu sitter jag och vilar på en bänk innan jag går hem.

#7.Jag känner igen mig i det ni skriver, tröttheten är förlamande.
Min lägenhet ser ut som en svinstia och jag orkar kanske bara städa i fem minuter varje dag och det blir inte mycket men det är något.
Så 15 minuter är tre gånger mer än vad jag gör.

Skulle vilja börja måla igen men det går inte för det finns ingen plats att ställa staffliet på.
Vi är dina vänner, vi finns här bakom tangentborden!🩷

#16. Vilken underbar syster, så skönt för dig och hoppas nu att plågan lägger sig snabbt.🌺

Nu är jag så psykiskt utmattad att jag dör.

På vägen hem insåg jag ju att jag hade ju pengar över nu när min syster varit så snäll. Så tänkte jag springer in på coop och köper nåt. Använder miniräknaren på mobilen för att vara säker på att jag har råd. Ställer mig i kassan. När jag ska betala fungerar inte kortet. Trots att det gjorde det tidigare. Så jag får såklart panik. Går undan och loggar in på banken. Kortet SKA fungera som vanligt. Säger att tyvärr verkar det inte gå måste gå till kvantum för de tar swish. Ja men det gör vi också! Okej, gött!

Ställer mig för att betala. Inte tillräckligt med pengar på kontot. Vafan? Tar bort två grejer och sen går det. När jag packar varorna kollar jag på kvittot. Han slog in tre av en sak jag bara köpte två av. Som dessutom var på extrapris om man köpte två. FUCK'S SAKE! Han ringer en annan snubbe som kommer och gör återköp så jag får pengar tillbaka i kontanter. Ställer mig i kassan för en tredje gång och säger att nu vill jag ha sakerna jag la undan…

ÄNTLIGEN FÄRDIGT!

Men herreguuuuuuuuuuud. Och såklart bara en kassa öppen och en inte jättekort kö. Jag skämdes så jag nästan började gråta.

Nu ska jag kolla på Alien: Earth.

Men har åtminstone salva på läpparna och det hjälper redan.

Ja, herregud vad det kan krångla om det bara vill!
Skönt att det löste sig för dig i alla fall!

Jag är så trött.

Går som i en dimma, vet knappt vad jag gör. Har lyckats att få i mig lite mat i alla fall.

#23: Skönt att du fått nåt i kistan åtminstone!

*

Själv är jag så jäkla rastlös och trött. Rastlös är för att jag får pengar i morgon, och då sitter jag typ jämt och bara vill att tiden ska gå. Jag HAR mat så jag ungefär klarar mig. Sista måltiden lär bli spagetti och ketchup bara, men det är ju bättre än att svälta. Men vill bara ha i morgon nu så jag kan storhandla.

#24. Så gjorde jag också innan jag fick min pension.
Satt och skrev långa listor om allt som jag skulle köpa och försökte skriva vad varje sak kostade ungefär, så jag kunde räkna ut precis hur mycket jag kunde köpa.
Kollade noga priser och skrev upp mm.

#25: Ja jag använder en app som visar alla extrapriser per vecka i butikerna man väljer. Så jag vet exakt vad jag ska köpa i vilken butik.

#26. Jobbigt bara att behöva springa runt i olika affärer för att få tag i det billigaste alternativet.
På 80-talet gick jag ner till centrum av staden (ca 40 min promenad) för att endast köpa kattmat och toapapper billigast för en månad.
Det skilde över 10 kr på varje förpackning med toapapper och på kattmaten 6 kr på varje burk.
Kan undra vad kassören tänkte när jag lade upp fyra förpackningar med toapapper och 30 burkar kattmat?🤔😄

#27: Fast det är okej nu. De affärer som nästan alltid har bäst pris är kvantum och lidl. Förut låg lidl nere vid coop, men i somras öppnades en ny butik uppe vid kvantum i stället. Så jag tar bussen dit, handlar i båda butikerna det jag behöver, och tar bussen hem. Coop ligger närmast dock, så ibland promenerar jag dit för lite smått och gott. Men de har alltid mycket färre extrapriser.

När jag äntligen fick sova, så sov jag i 13 timmar, hade kunnat fortsätta men var tvungen att äta. Sockret var nere på 3 då.
Önskar att jag kunde sova lite bättre, antar att sockret skulle bli stabilare om jag kunde det.
För att inte säga att jag missar dagarna helt, får i regel knappt se solen när den är uppe, så även det påverkar ju tröttheten.

Det har varit lite bättre några dagar och sen så bara bonk så blev det ännu sämre än för ett tag sen, faktiskt så illa att jag funderade på självskada. Inte på att verkligen göra det men jag tänkte på det vilket jag inte gjort på länge.
Jävla skitliv.

Känner mig seg.

Jag är så fuckat trött och så jävla stressad. Ska träffa läkare idag för utvärdering av elvanse och för att förlänga sjukskrivning. Jag har ingen aning om vad jag ska säga angående elvansen. Jag vet inte om den hjälpt, jag har varit så trött sista halvåret att jag knappt klarat av att ta mig ur sängen de flesta dagarna. Klarar knappt av att hålla efter lägenheten (det är inte i närheten av hur illa det var för några år sen dock, så även om det är rörigt och jag skulle behöva typ dammsuga och torka golven, så är det inte en misär åtminstone) vilket var en stor anledning till att jag skulle prova elvansen. Sen går mitt frikort för medicin ut nu i november, och genuint, jag vet inte om jag kan fortsätta med den medicinen. Kostar fucking 650:- för 30 dagar. Mina andra mediciner är redan tillräckligt dyra och jag kan inte låna mer pengar av min lillebror som det är nu liksom. Så ja, hur fan jag ens skulle ha råd med den vet jag inte.

Sen hade någon postat ett inlägg med en screenshot i en grupp på fb om att man nu när man ska förlänga sjukskrivning för att få fortsatt sjukpenning så måste man tydligen göra nåt själv också? Typ fylla i nåt själv på hemsidan, för bara läkarintyg räcker inte längre. Stressar sönder mig som satan också, eftersom jag inte själv hittar nåt om det på deras sida, så måste ringa min handläggare för att dubbelkolla. Problemet är att jag har ingen jävla aning om vem min handläggare är, har haft typ sex-sju olika senaste tio åren och pratat med exakt TRE av dem. Om jag fortfarande har samma handläggare som för några år sen har jag pratat med dem en gång, men kommer inte ihåg vad hon heter. Hittar ingenting om det på sidan heller när jag loggar in.

Så ja. Stressad, trött, har ont i huvudet, och är bara allmänt fyllt med ångest så pass att det är svårt att andas.

Sen var igår ett jävla helvete också. Sov en timme under natten, så tänkte lägga mig på dagen och försöka få lite sömn. Det gick ju snorbra, för minuten efter jag krupit ner så började de borra som satan precis utanför dörren så hela huvudet vibrerade. Eller, de borrade väl inte, de skruvade, men det lät inte direkt som det. Visade sig att de skulle byta ut några ytterdörrar i huset, och så började de med den direkt bredvid mig. Det plus ekot i trapphuset gjorde att det fan dånade som satan i över en timme. Sen när de fortsatte längre ner i huset lät det fortfarande men inte riktigt lika illa. Oavsett så blev det ingen sömn. Fick några timmar i natt, skulle vilja sova mer men har ju tid om några timmar och måste försöka få tag i en paxa så jag kommer dit i tid. Vilket jag inte kan göra nåt åt nu, då det är för tidigt.

Paxa är alltså en tjänst vi har nu där man genom en app eller via telefon bokar resa från A till B. Men man kan boka max 30 min innan avfärd, och man kan inte välja tid för avfärd heller. Om man söker i tex appen så står det typ "resa 1, avgår om x minuter" - upp till ja, max 30 min. Kan vara ett helvete att få tag i en buss, men de vanliga bussarna går så jävla kasst också. Ska jag ta dem måste jag antingen sitta och vänta utanför psyk i 45 minuter, eller så kommer jag dit en minut innan min tid. Såååååååå jävla kul alltså. Plus att 62:an, som är den buss som går mellan sjukhuset och kvantum (och förbi mig på vägen) numer slutar gå redan strax efter 14. Tidigare gick den precis som 45:an fram till 17.30. 45:an går fortfarande som vanligt, då den går förbi gymnasiet och grundskolorna. Så ja, har man tid på sjukhuset eller psyk efter 14 så är man totalt körd om man inte får tag i en paxa. För några månader sedan fick jag panikringa min styvpappa och fråga om han kunde skjutsa då jag hade tid 15 och vid 14.40 hade jag fortfarande inte fått tag i någon paxa och vanliga bussen gick ju inte. Och 45:an går visserligen förbi coop som bara är en kort promenad bort, men den går bara så nära sjukhuset som torget, och då är det fortfarande flera km i bara uppför till sjukhuset så hjälper föga. Jag hatar att bo i en liten pissig stad som har så jävla dåliga förbindelser!

Nu har jag ventilerat ut om det i alla fall.

Den enda positiva glimten är att utslagen runt käften är borta helt nu. Köpte en större tub eucerin som visserligen kostar typ 50 spänn mer än den lilla tuben, men är fyra gånger så mycket i den så lätt värt. Nu är läpparna typ "normaltorra" eller vad man ska säga. Dvs, jag stryker fortfarande på lite salva då och då, men jag ser inte helt jävla vansinnig ut åtminstone, och ont gör det ju inte heller. Mer att det blir lite sådär obekvämt då och då. Alltid nåt, antar jag.

#32: Jag förstår stressen! Och det då med sömnbrist… Fy fan.

Läkaren och Evelanse: Säg som det är. Säg att du inte vet om det hjälp. Berätta att du knappt klarat av att hålla efter lägenheten och därmed är inte kan säga om behandlingen gör någon skillnad för dig.

Hur funkar frikort för medicin? Får man förnya sådant? Eller ansöker man? Tänker att det kan vara bra att reda ut/ta upp med handledaren alternativt läkaren. Jag vet ju inte hur det funkar i Sverige.

Angående sjukpenningen kan du ju sätta en tid som du ska ringa imorgon. Skriva upp ärendet på en lapp. Och så kan du ha kanske högtalare så att du kan följa anvisningar på mobilen. Och därefter förtjänar du något gott att äta.
Men jag förstår att det känns tugnt, jag hatar att prata i telefon, framförallt om jag inte känner personen eller vet exakt vem jag ska prata med. Ibland så frågar de ju vem man ska kopplas till hos vissa tjänster och jag sitter där och känner mig som en unge som inte har koll på något. Men därför brukar jag försöka enbart planera in ett sådant samtal på dagar jag inte måste göra något annat.

Detta hittar jag om Sjukpenning:

• Logga in på "Mina sidor" hos Försäkringskassan.
• Välj "Ansök om sjukpenning" och fyll i uppgifterna.
• Bifoga läkarintyg om vården inte skickat det redan.

#33: Ja, jag får ju såklart säga som det är angående medicinen och att jag inte vet om den hjälpt. Mer kan jag ju liksom inte göra.

Här förnyas frikortsperioden automatiskt. Den gäller i ett år. Sen är det en trappa också, där det blir billigare. Kommer inte ihåg specifikt vilka summor där det ändras, men i princip: Först betalar man 100% själv. Sen 90%, därefter 75%, 50%, 25%, 10% och därefter 0%, så det är gratis då. Beroende på hur länge det tar att komma upp i maxsumma, som ju tar längre tid ju mindre man betalar själv, så kan man ha gratis medicin i allt från nästan ett år till bara några månader eller t.o.m. veckor. Frikortsperioden börjar från dag 1, dvs när man betalar 100%. Så kommer man inte upp till gratis förrän efter typ 8 månader så har man alltså bara gratis i 4 månader. Men ja, där på slutet så kostar vissa av mina mediciner typ bara 10-20 spänn styck, då tar det ett jäkla tag att komma upp i summa. Så man behöver åtminstone inte ansöka om nåt på nytt. Samma system gäller även läkarbesök (både hos psykiatrin och sjukvården), men jag tror maxsumman där skiljer sig lite. Sen tror jag även att de inte har någon trappa, utan man betalar maxpris fram till frikort, men tror att den summan är typ 1000 spänn mindre än för medicin så tar ju inte särskilt lång tid att komma dit.

Ja, jag tänkte mig jag ska skriva ner lite stödanteckningar. Prata i telefon är nåt att det värsta jag vet. Speciellt som sagt när jag inte riktigt vet vart det är jag behöver bli kopplad. Hade jag haft en handläggare som jag visste vem det var, skulle jag antingen ha numret direkt till dem, eller åtminstone kunna säga att jag behöver bli kopplad till x. Men nu är det typ… Jag minns för några år sen när jag behövde ringa angående nåt annat så var det ett jävla gissel. Blev omkopplad flera gånger hit och dit innan jag fick tag i någon som kunde hjälpa. Vissa personer har liksom inte tillgång till min profil och mina uppgifter, så de kan inte svara på specifika frågor som gäller exakt mig, utan bara allmänna frågor om regler och sånt.

Tack, vad snäll du är som kikat runt lite! Det där är systemet som gäller när man ska ansöka om sjukpenning för första gången, tyvärr. Det är ju nåt jag redan har, så exakt det systemet behöver jag inte följa. Det gäller dessutom bara de som har en arbetsgivare, som måste göra en sjukanmälan åt mig innan jag skulle kunna ansöka om sjukpenning. För mig som är helt arbetslös så måste jag göra en sjukanmälan själv först, sen ansöka om sjukpenning. Men en sjukanmälan finns liksom redan på mig, så det behöver jag inte göra igen. Och då kan jag inte genom det systemet ansöka om förlängd sjukpenning. Förvirrande system, oavsett. Sen vet jag att på bilden någon postat, så står det att handläggaren är den som ska kontakta oss för att meddela om det nya systemet. Men något sådant har jag inte fått, det har jag kollat flera gånger. Så det är liksom ännu mer rörigt. Sen vet jag inte om min sjukpenning räknas som vanlig sjukpenning, för den heter typ sjukpenning i särskilda fall eller nåt. Nåt som rörar till det ännu mer.

Det är ett jävla gissel att vara sjuk, och det stör mig. Jag har ju liksom inte en bruten fot eller andra fysiska anledningar till att jag är sjukskriven. Jag är ju det pga ett redan trasigt psyke och flera diagnoser, saker som gör detta extremt mycket svårare och stressigare att försöka få ordning på. För vissa är det säkert dödslätt att bara slå en pling och reda ut, för mig så sitter jag ju och nästan hyperventilerar i flera timmar innan jag ens lyckas slå numret dit jag ska…

Men du sa nåt där, ja, jag ska FAN äta nåt gott sen när det är gjort! Ska förbi kvantum på vägen hem idag hade jag tänkt. Måste dels hämta ut medicin som jag bör få recept på idag, och så tänkte jag passa på att gå in på Lidl och kvantum och handla. Ska se till att köpa nåt gott då. Funderar på mikropopcorn, för det vore förjävla gott, haha. Ska göra en inköpslista, utefter vad de har för extrapriser, och se om jag kan unna mig nåt nom.

#34: Tror att det är detta som är den nya regeln:

https://www.forsakringskassan.se/privatperson/sjuk-eller-skadad/ersattning-nar-du-ar-sjuk-eller-skadad-sjukpenning/nytt-satt-att-forlanga-din-sjukpenning

#35: Tack snälla du! Jag vet inte, jag måste vara värdelös på att leta, för jag satt häromdagen i nästan en timme och bläddrade runt på deras hemsida både inloggad och inte och kunde inte hitta någon information om det…

Ja men dåså, då behöver jag alltså inte ens ringa till dem. Om min trötta hjärna tolkar det rätt får jag automatiskt ett meddelande när läkarintyget som skrivs idag kommit in till dem och kan börja peta i det då. Skönt att slippa ringa åtminstone. Hoppas verkligen att det fungerar som det ska. Det står att det ska vara snabbare och mer effektivt, men jag undrar jag. Ett ytterligare steg är ju ännu en chans att man ska råka skriva nåt fel så de anser att man inte har rätt till mer pengar. Jag får ju panik varje gång vid förlängning redan över att läkarintyget inte ska godkännas. Speciellt då nuförtiden sen de ändrade system här i stan, får man inte längre tid med sin huvudläkare (dvs hon jag ska träffa idag) när man ska förnya sjukskrivning, utan med vem det nu är som finns tillgänglig. Vilket är en AT-läkare man träffar en gång sen aldrig mer igen då de jobbar på någon slags rotation. Är jäkla läskigt då man inte har någon aning om hur de kommer skriva i intyget, vilket stressar eftersom det då lätt skulle kunna bli ifrågasatt eller nekat, om de inte uttrycker sig helt rätt.

Samt att det är jäkla tröttsamt att behöva förklara samma sak varje gång man träffar dem, eftersom ingen är insatt i situationen förutom en snabb koll på journalen men någon vidare information har de aldrig innan. Att spendera en timme varje gång med att förklara alla sina diagnoser, svårigheter, och begränsningar ÄR drygt. Är alltid en risk att de misstolkar eller missförstår vad man säger och att deras intyg inte accepteras.

Man skulle behöva vara frisk för att orka vara sjuk, som man brukar säga…

#36: Det är så stressande med nya regler så jag förstår dig helt och fullt.

För en gångs skull hittade jag en instruktion som faktiskt var enkel att förstå - hoppas att allt kommer att fungera nu för dig.

Det finns oxå ett telefonnummer till ”kund”-tjänst som du kan använda om det trots allt inte fungerar.

#37: Ja, jag tror jag lyckats förstå instruktionerna och informationen nu. Som tur är. Ibland lovar jag sån information fan är skriven som ologiska gåtor, i stil med "om Erik har fyra äpplen, ett tåg lämnar Karlstad 20.25, och månen är full, hur många staket finns det då i området där du växte upp?"

Sån information som typ får en att gråta för man känner sig så korkad som inte fattar.

Ja kundtjänst var det jag ringde till sist, men det var trassligt ändå att hamna rätt. Till slut gick det ju, men det är fan inte lätt där heller.

Nu har jag i alla fall fått tag i en paxa, så ska springa och byta om då den kommer om 20 minuter. Skönt att bara vänta en kvart innan min tid börjar.

Tack igen för hjälpen! Och tack till dig också Undertaker, som hjälpte så gott du kunde! :)

#36. Ta och skriv ner alla symtom och problem på en lapp, sen kan du visa den för läkaren och de som behöver se den så slipper du förklara allt.

#39: Duger tyvärr inte, de vill höra det verbalt.

#40. Då läser du från pappret, så du inte glömmer något!😉

Vet inte hur jag mår egentligen, känner som jag går runt i en bubbla.
Har i alla fall sovit i 12 timmar och det känns bra även om det är förvirrande.

#41: Jag har alltså blivit tillsagd att lägga undan papperet helt.

#43. Menar du att de har sagt till dig att inte skriva ner något på papper eller vad? Fattar jag helt fel?

#44: Ja, de har alltså sagt åt mig att BARA prata, inte ha med mig papper eller stödord eller nåt.

#45. Men hur skall du komma ihåg allt då?

När jag skall på diabetes koll eller till läkaren brukar jag skriva upp mina frågor och annat så jag inte glömmer att fråga något.

#46: Därför att jag bokstavligen säger exakt samma sak varje gång. Inget nytt. Efteråt läser de vad tidigare läkare skrivit och det är exakt samma sak det också. Hade de varit smarta hade de läst det först, frågat mig om allt fortfarande stämmer, så hade mötet kunnat vara över på en kvart.

Nu har min läkare sjukskrivit mig i ett halvår och det har blivit godkänt. Under det halvåret ska jag och min samtalskontakt komma på en plan för vad jag ska göra sen. Min läkare vill nämligen att jag ska börja praktisera eller jobba eller nåt åt det hållet. Vilket fk kommer jubla åt.

Jag vet att det kommer sluta livsfarligt för min del, men vad ska man göra åt saken. Alla gånger jag tidigare försökt arbeta/plugga har det slutat med självmordsförsök när kraven (oavsett hur små) blivit för tungt att bära. Då får jag börja om på noll igen och försöka bygga upp en vardag jag åtminstone typ orkar med.

Så det är väl på kartan närmaste året. Ut på sysselsättning/praktik och sen inläggning på psyk igen. Måste se till så grannen kan se efter katterna.

Nu är allt totalt kört. Snälla killen som kikat på min speldator av och till här nu kommit fram till att det är lönlöst. Så. Japp. Ingen speldator åt mig. Och gamla datorn låser sig minst en gång per dag och går inte att spela på eller använda till nåt förutom surfa. Och det är knappt det. Allt känns tomt och trasigt. Kommer aldrig kunna köpa ny så. Japp. Då var livet över. Gött.

Fråga dem rakt ut om de vill att du skall ta livet av dig, i så fall kan de säga det rakt ut i ditt ansikte så du vet var de står!
Det sa jag till min handläggare på Af när hon frågade om jag funderade på att ta livet av mig, inte just nu sa jag men de tankarna kommer snart igen.

Just nu har jag en jävla konstig ångest men det beror på att jag äter men sockret går inte upp, så jag måste äta sådant som egentligen är fel för min diabetes.
Än så länge tre mackor, och en RisMål och nu kanelbullar.

Som att jag bara lägger krokben för mig själv, hur jag än gör. Jag skulle skriva att jag mår dåligt, läste i tråden, såg att andra mår dåligt, tänkte att jag borde skriva något läskigt peppande (fy f*n! 😆) varpå jag kände mig usel som inte orkade göra det.
Så: jag mår dåligt men skickar peppsnack. Typ. Life sucks om man ska vara ärlig.

Ja, livet är orättvist och jobbigt för många medan andra halkar på räkmackor och lever livets glada dagar.
För min del kan de både halka och sätta sig på sina räkmackor, jag gillar inte räkmackor ändå!😄

Vet inte vad det är men jag har nu i några veckor sovit mellan 14 - 16 timmar om dygnet.
Mår jag bättre? Nej, men som jag kan säga: "Jag slipper slåss med dags-demonerna, nu får jag slåss med natt demonerna istället, ombyte förnöjer!"😄

Ska försöka avanmäla mig från en kurs. Hoppas hoppas jag får det. Har inte kapaciteten att klara den i år. Vore en enorm lättnad om jag kan avanmäla mig.

Jag slängde iväg ett "Hjälp"-inlägg till en psykolog i "mitt team" angående boendestöd i fredags, enligt 1177 har jag fått svar men jag törs inte öppna det.
Vad allt är krångligt!!!
Jag är inte ens hemma så att jag kan lägga mig i min egen säng och dra täcket över huvudet, jag är hemma hos min kompis.

#53: En snäll person räddade mig. Trots att fristen för avanmälan tydligen redan nåtts så var studieledningen snälla nog att avanmäla mig, undantagsvis. :)

Måendet blir sämre och sämre.

Just nu har jag så ont i ryggen att jag nästan vrålar rakt ut, har tagit Alvedon men det tar ju en stund innan det börjar lindra.
Varit ute och handlat och det blev tyngre än jag tänkt mig, sen har jag inte sovit en blund till idag så det gör ju sitt till.
Kommer antagligen att bli en tidig natt för mig i kväll!

Sovit dåligt natten till idag också, klådan driver mig sakta galen.
Får ta extra allergimedicin för att kunna sova numera. Innan räckte det med en ½ tablett, nu mellan 1½-2.

Min dag har knappt börjat men ändå så har jag skitont i nedre ryggen. Jag kan knappt stå. Det gör så jävla ont.

Jobbigt! Ta en värktablett och gå och lägg dig igen. Inte mycket man kan göra när ryggen gör så ont.

#60: Kan ej, måste till jobbet.

Så trött och utan energi. Det hjälper inte att sova, om jag kan somna.
Sover lite då och då men oftast blir det bara korta stunder och de få gånger jag kan sova ordentligt är inte ofta.

Är så mycket som jag borde och vill göra men jag orkar inte. Ingen idé att börja med att dra fram saker för jag orkar ändå inte göra färdigt det.

Så trött.

Ont i hela kroppen efter att jag var ute och handlade igår. Har dock sovit ok men i omgångar ca 14 timmar. Inte bra det heller men vad skall jag göra?

Synd bara att dagarna försvinner så fort på detta viset.

Jag vill dö.

#65. Nej, det vill du inte! Du vill bara att allt skall ändra sig till hur du vill ha det för att du skall må bra.🩷

Tyvärr kan ingen av oss få det på det viset, utan vi får alla kämpa på med våra demoner.
Ta det lugnt och försök andas, drick något varmt och bara andas.🤗😮‍💨

Ställt om klockan och bara det lilla känns bättre, som nattuggla passar ju sommartiden inte mig alls. Det tar flera månader innan jag ställt om mig och då är det inte många månader kvar innan det är dags för normaltiden igen!

Sovit hela lördagen och vaknade inte förrän vid 21 tiden i går kväll.
Många funderingar nu i natt hur jag skall lägga upp morgondagen eller om jag skall fortsätta sova….
Inget av det känns ok….

Påverkar tidsomställningen ert mående?

#67: Jag mår nog sämre på kvällen. Ångesten smyger sig på fortare när det är mörkt ute.

Sedan är jag konstant trött på senaste…

Du kanske kan planera in en daglig sak du gillar för att göra livet lite lite roligare? Jag vet att det är tufft att ens klara av alla måsten, men jag tycker att det kan hjälpa att ibland kunna se fram emot något litet. Fast jag måste medge… på senaste är allt jag sett fram emot att få sova.

Varför är vissa människor så snälla?
En vän från utlandet skickade plantor till mig. Plantorna var gratis, det var ju tanken, men jag får inte ens betala leveransen! Och det är inte billigt att skicka paket utomlands. Helt för snäll person.

Visst gör jag också så när jag skickar till vänner, men ändå? Jag skickar aldrig så stora paket som detta!

Trött och seg.

Ångest, har dessutom terapi idag vilket nog ökar på ångesten. Jag mår ju inte bra men jag vet samtidigt inte vad jag vill ta upp/prata om. Så det känns dumt att ha terapin men samtidigt borde jag ju ha terapi då jag inte mår bra.

Hade ångest i natt över hur dålig min diabetes är och jag vet inte när jag får träffa varken den nya läkare eller nya diabetessjuksköterskan.
Jag orkar inte sköta det här själv utan deras hjälp och den är ändå inte mycket att hurra för.
Sen när jag äntligen kommit i säng så kunde jag inte somna för dels började jag frysa och sen kom klådan.
Så nu sitter jag här och river sönder mig igen, trots allergi tabletter.😫

#71: Finns ingen salva som kanske lindrar för stunden? Tänker mest så att du får en chans att somna.

#72. Jag har salva men den hjälper ju inte förrän efter ca 50 min eller så.
Jag har talat om att den inte hjälper, dessutom testat en massa olika allergi tabletter också, de hjälper inte heller.
Det enda som hjälper är Atarax men det tar sin lilla tid innan den hjälper.
Får egentligen inte ta mer än 2 om dagen men ibland blir det mer.
Kommer jag ihåg att ta den ca 1½ timma innan jag lägger mig, så kan den hjälpa men inte alltid jag vet när jag skall lägga mig eller glömmer av att ta den i tid, då tar den några timmar innan den funkar.

#73: Kan vara helt ute och cyklar, men har du provat salvor för typ torr hud, solecsem eller liknande? Sånt som säkert inte hjälper något slags djupare problem, men som kan svalka ganska omedelbart tills annat kickar in? Aloe Vera kan ju lindra viss klåda och brännande känslor typ, och brukar lindra på en gång.
Du har säkert testat men bara en tanke jag fick.

*

Själv går måendet bara mer och mer neråt för varje dag som går. Hur länge jag kommer orka vet jag inte, men skulle genuint bli förvånad om jag fick se det nya året.

Den salvan jag har (Betnovat) är för annat och hjälper jättedåligt.
Väntar på att få komma till läkare och då skall jag be om något annat, om det finns och om det hjälper är en annan sak.
Men nu är min rygg och andra delar på kroppen sönder rivna, så nu har jag "bevis" på klåda och det går inte avskrivas.

Finns det inte någon som kan hjälpa dig med ditt mående.
Du har ju någon kontaktperson, kan du inte prata med den?

#75: Prata med apoteket! De kanske kan hjälpa dig med något som hjälper tills dess så du slipper lida!

Min kontaktperson har flyttat (kan inte ge ut detaljer om någon annan, men det var av personliga orsaker och herregud vad bra att hon flyttar härifrån säger jag sen jag fick reda på historien) och när jag får någon ny vet jag inte. Min samtalskontakt via psykiatrin vill bara jobba på en plan inför mötet med läkaren till våren då vi ska ge den till fk för att jag ska komma ut i arbetslivet igen.

Det klarar jag aldrig av, så.

#76. Har pratat med dem och de föreslog kyl balsam som jag testade.
Helt värdelöst, det kylde inte ens!😩

Vad tror du själv skulle hjälpa dig?

Ingenting. Finns ingenting kvar längre att prova.

Då får de lägga in dig, för så här kan du ju inte ha det!
Du måste ringa efter hjälp!

Vad ska jag där att göra? Det finns ingenting de kan göra. Aldrig att jag lämnar katterna (vart fan skulle jag ens göra av dem) för att… vadå, ligga där och kolla in i taket dygnet runt? Inte kunna ha tillgång till det enda som får mig att inte tappa vettet, dvs datorn där jag ser youtube och film? Och vem skulle jag ringa? Finns ingen att ringa. Akutpsyk 2.5 timme bort kanske, men de kan ingenting göra heller. Där läggs man inte in ens om man tar sjuktaxi dit och säger att man tänker ta livet av sig. Det provade jag en gång och fick snällt åka hem.

Som sagt, det finns ingenting mer att göra. Jag får mina mediciner, träffar min samtalskontakt som pratar om skit jag inte lyssnar på för jag tänker inte göra någon plan för att återvända till arbetslivet, och resten av tiden spenderar jag med att se filmer och serier liggandes i sängen. Det är mitt liv nu och lär väl vara mitt liv tills hjärtat ger upp eller nåt.

Trodde du kanske hade några släktingar som kunde ta hand om dina katter.
Men jag förstår, katterna är det som håller en vid liv, vill ju inte att varken dina eller min skall bli avlivad bara för att vi ligger inne på obestämd tid.

Men det borde väl finnas någonting litet som du känner skulle hjälpa dig?
Att någon hälsar på dig en gång i veckan?
Någon som fixar mat och lagar den åt dig?
Vad som helst?🤔

#81: Det enda som skulle hjälpa är om jag kunde börja spela mina älskade spel igen. Men det är totalt kört eftersom min speldator inte går att enkelt fixa. Då måste jag beställa en hel del nya komponenter och skulle väl behöva typ 4000 spänn minst för att få den att fungera. Några sådana pengar finns inte och kommer aldrig finnas.

Hälsa på tillåter jag ingen att göra, jag hatar att ta hem folk har alltid gjort. Finns ingen som kan laga mat åt mig eller hjälpa mig med annat. Jag har ingen som kan hjälpa mig med nåt. Min samtalskontakt har sagt en massa gånger att jag måste ju inte träffa henne det är ju frivilligt men nej det är det fan inte. Skulle fk få reda på att jag vägrar samtalskontakt kan de lätt bestämma att jaha hon vill inte bli bättre hon ska inte få vår hjälp mer. Sett det hända vänner så…

Fanns en på min sysselsättningsplats som hade det jobbigt med arbetsträning/prövning eller vad det heter. Första veckan gick hon till ytterdörren och vände. Nästa vecka så öppnade hon dörren. Tillslut så gick det mer och mer framåt. Mot slutet ( innan hon blev sjukskriven) så hade hon det fortfarande lite jobbigt trots flera år på arbetsplatsen. Hon klarade av den uppgiften hon fick.

Jag trodde att det var kört när jag blev mer sjuk för många år sedan. Jag hade tur att till slut komma tillbaka till det jobb där jag hör hemma. Hade jag inte kommit tillbaka dit 2017 så hade jag inte jobbat idag.

En kollega till mig var sjukskriven i 10 år. Efter ett år som praktikant blev han anställd och butiksansvarig vissa dagar. Han sa att det gick så bra för att han hade en bra chef. Någon som trodde på honom när han inte gjorde det själv.

Jag hoppas att det löser sig för dig. Jag önskar att jag bodde närmare dig så jag kunde hjälpa dig med det du behöver. Typ kattvakt och köra dig dit du behöver ta dig.

Då ska det existera arbetsplatser som accepterar det också. Det har vi i princip inga här.

Sen har jag inget arbete att gå tillbaka till. Jag har aldrig kunnat jobba mer än 3-4 månader innan det gått riktigt åt helvete. Ofta med nästan dödlig utgång. Nästa gång jag hamnar där ser jag till att det faktiskt är sista gången för helvete heller att jag blir utsatt för det en massa gånger igen. Aldrig i livet.

Skitdag. Autismen spökar. Kraschade nästan redan vid lunch.

Såg fram emot en sak idag: Hämta ett paket. Men det blev inte av då tåget ströks och alla bussar var försena så jag hann ej innan de stängde. Kom hem och kraschade helt. Det ända jag hoppades på sket sig.

Lyckats sova tre timmar. Nu är det meningen att jag skall äta något, sockret nere på 3, 5 men inte sugen på någonting.
Har plockat fram en clementin och ett litet äpple och försöker pilla i mig det men det är verkligen inte sådant jag skall äta, alldeles för mycket socker i det.
Så trött och önskar bara att få fortsätta sova.

Sover, sover, sover….😴
Inte mycket händer här, orkar inte ta tag i något trots att jag planerar.
Har knappt ens orkat hasa mig upp för att äta något och ta mina sprutor.

Nu har jag sovit så länge i två dygn att jag inte kan somna, trots att jag är trött.
Skall se om jag kan äta lite och sen försöka somna. Orkar inte sitta och titta på fyra väggar.

Det blev ingen sömn. Gick upp igen efter någon timma och började plocka lite i skiten men fick avbryta för att äta igen, sockret var lågt.
Funderar på om jag skall gå och duscha i stället och ta på mig kläder, just nu hasar jag runt i nattlinnet.

Inte gjort mycket det senaste tiden. Varit och handlat någon gång, tvättat och plockat in i skåpen flera kassar med ren tvätt.
Har äntligen tvättat vinter täcket och några stolsdynor som jag spillt juice på, det hände för flera månader sedan.
Eftersom jag inte orkar att tvätta mer än två maskiner åt gången, så blir mycket liggandes extra lång tid när jag behöver tvätta kläder för det mesta. Sista gången nu blev det inga kläder vilket betyder att det blir mycket tvätt nästa gång.
Önskar att vi hade haft fler maskiner tillgängliga, då hade det gått fortare att tvätta.

Såhär
Inläggning på psyk (för att vara "vi har inget rum, du får en plats i korridoren" så är.det väldigt tjusigt.)

#91. Tjusig utsikt….

Krya på dig!🤗

Har värk och sovit i flera dagar. Inte gjort mycket annat, tvättat igen och suttit här vid datorn.

Två veckor på psykavdelning. Vet inte om jag blir utskriven idag eller vad som händer, jag är faktiskt inte säker på att jag klarar det här.
"Happy Face"-Lona ler och samarbetar, Ledsen-Lona gör andra saker.
Life sucks, helt enkelt. Men det har jag ju alltid vetat.

#94: Hoppas att det händer något som är bra för dig eller i alla fall bättre.

#95: Tack! ❤️