Jag hoppas mitt svar inte missar någon information, men det är en hel del att "ta in" så jag kanske inte har allt i åtanke trots att du berättat det. Svaret tog lite tid då jag igår när jag läste det påmindes om min resa till psykakuten och därmed väckte väldigt obehagliga minnen om hur jag själv kände mig där.

Först och främst: Har du en psykolog eller någon du går till? Regelbundet? Alternativt "daglig verksamhet" hos en psyk-klinik där man sysselsätts och behandlas några dagar i veckan.
Du är i en situation där du behöver stöd. Professionellt sådant.

jag gick ut imorse (runt 11) för jag kände mig suicidal och ville självskada. men det gick över efter et tag, jag gick till ica för att köpa ngt att äta men slutade med att jag köpte ngt att äta, dricka och rakblad. först ville jag inte SK (självskada) och kände mig mer trygg när jag ahde rakbladen för om jag fick suget att SK så hade jag dom nära.

Jag känner igen det där. Vetskapen om att man har rakblad och därmed möjligheten lugnar redan. Men därför tror jag det också vore bra om du kan få hjälp att arbeta fram andra metoder. Kanske saker som funkar om ångesten inte hunnit bli så stark än?

polisen och min familj spammade hela tiden under dom 3 timmarna men när jag kände att jag kommer svimma så svarade jag polisen. det tog runt 20 min för polisen att ens förstå vart jag var (jag var uppe på ett berg och dom var där nere) så dom ringde efter en polsihelikopter som triggade min paranojja mer. den cirkulerade mig i 30 min tills 3 poliser kom till mig och då bad polisen den att åka iväg för det var högljudt.

Får jag fråga om det finns en anledning till att du inte är inlagd? Alltså med tanke på hur på din familj är med att blanda in polis, etc. så verkar de frukta för din säkerhet och frukta att du ska ta livet av dig. Oftast brukar man i sådana fall ha diskuterat att bli inlagd eller tvångsinlagd. (Eller få nummer man kan ringa i nödfall.)

akut psyk hjälpte mig inte mycket.

Mig har de heller inte hjälpt. Min läkare skickade dit mig en gång och allt jag fick höra där var att jag "slösade deras tid och resurser då jag ju redan har en pågående behandling hos läkare och psykolog". Men jag hade ju inte gått dit frivilligt. Min läkare tyckte att jag skulle dit. Fan vad illa jag mådde av besöket. Att få höra hur jag, med konstanta suicid tankar och ett extremt behov av att skada mig för att hantera min ångest, jag… var inte sjuk nog. Visst, min mamma var med på mötet, visst, jag lyckades ändå ta mig till jobb och skola de flesta dagarna, men att få höra att man inte är sjuk nog när man dagligen kämpar för att inte ta livet av sig och ens partner knappt vågar lämna än själv…? Hur är det inte illa nog? Vad krävs för att de skulle ha tagit mig på allvar? Istället kände jag mig förlöjligad.
Min läkare blev förbannad när hon fick höra hur de hanterat mig. Hon var glad att jag inte gått dit själv så att jag slapp vara ensam efter mötet där.

Men just därför tycker jag det är viktigt att man har bra läkare/psykiater och psykolog som behandlar en. Just för att det verkar finnas väldigt tydliga krav på hur dåligt man måste må för psykakuten. Och jag känner ingen som uppfyllt dessa än (jag känner en hel del personer som varit väldigt djupt inne i en Depression och väldigt nära att försvinna för alltid så… ja du).

Så skit i psykakuten, försök istället att få riktigt hjälp. Reda ut vad som hjälper dig tillsammans med läkare och psykolog. Om medicin behövs för att en psykolog ska kunna behandla dig (ibland är kroppen för mycket van vid ångesten så att den inte kan varav ner själv eller liknande). Ge inte upp med att hitta hjälp där ute, för det finns hjälp att få. Och du är mer än värd denna hjälp.

Vad hjälper dig att slappna av? Djur? Naturen? Ett bad? Vad kan du göra när du börjar känna ångesten växa, men innan den blir för kraftig. Ett första möjliga åtgärd.

#1: hej! hoppas inte mitt inlägg inte ger för många negativa tankar, tack för svaret.

jag har en psykolog som jag träffar en gång i veckan i 4 år men igår skulle jag träffa henne men hon kunde inte.

att jag känner att jag är lugn när jag har rakblad är ett beteende som jag har haft problem med i flera år men som försvann i några månader det sennaste. men polisen tog obviously alla mina rakblad och slänge dom på akutpsyk.

jag blev aldrig inlaggd utan jag fick sitta i väntrummet (jag och min mamma var där ensamma i väntrummet hela tiden när jag var där i 4 tim). andledningen att jag blev polis anmälld var för jag pratade med en vän i telefon och sa jag ville dö och sen lämnade samtallet och gick utomhus och då kontaktade min vän min mamma som kontaktade polisen och soc som jag bor med.

jag trodde faktist att denna gången skulle jag få bli inlaggd och få hjälp men det känndes som om jag var tvungen att tjata för att få hjälp även fast vi var ensama i väntrummet hela tidem (t.ex snälla hjälp mig med mina blödande sår, snälla prata med doktorn, snälla ha ditt larm på så jag kan få hjälp när jag trycker på larmet).

förra gången jag var där så fick jag sitta ensam i väntrummet tills kl 4 utan någon hjälp alls även fast AMBULANS lämnade mig där. altså dom frågade inte ens om jag är suicidal eller om jag blöder etc

jag förstår helt känslan om att "inte vara sjuk nog". när dom prtaade med mig där i början om jag är suicidal och vad mitt namn är etc så SKRATTADE båda personerna från personalen men dom föröskte att håla det inne. hur får du jobba här när du literally skratar när en person säger den är suicidal?

jag går på antipsykotiska och antidepp och några andra lugnande, förösker mitt bästa att kontrolera mitt mående med saker som hjälper t.ex spela, pussla, sy etc.

tack för ditt svar!

#2: Det var samma för mig med. Det var helt dött där. Inga patienter, enbart personal, men ändå fick jag vänta en timme (och då hade de bokat en tid åt mig…).

Sådant får mig att ifrågasätta varför psykakuten finns. Ska man inte kunna få hjälp och stöd där? Visst, jag förstår att personalen säkert sätt det värsta fallen, men borde inte alla som är i behov av stöd få hjälp där? Om det nu bara är ett samtal som behövs eller att man blir inlagd. Borde man inte kunna räkna med stöd av dem?

Du kanske kan ta upp din upplevelse med psykologen. Man mår ju inte direkt bra efter att ha blivit behandlad som smuts av dem som finns där för att hjälpa. Utöver att man redan mår dåligt.

#3: ja exakt vad är meningen med akutpsyk om man inte ens får hjälp när man är inkörd av polis eller ambulans?? varför få man INGEN hjälp???? specielt om man är den ända där och man sitter där i 4+ timmar och är den ända där

ska defenetivt ta up det med psykologen :)

#4: Jag har tyvärr lärt mig att den bästa hjälpen är den man får när man själv aktivt söker den. Problemet är att det är svårt att stå upp för sig själv när man mår dåligt och det är svårt att orka diskutera med läkare och psykologer om behov man knappt själv har koll på.

Men jag är glad att du i alla fall har en psykolog. Då har du någon vid din sida i denna kamp.