Dina tankar är varken löjliga eller inte värda att ta på allvar.
Jag kan lova att många av de jämnåriga du dagligen möter och jämför dig med, och som du tror känner sig så lyckade, har samma tankar som du.
Tonårstiden är på många sätt en hemsk tid. Det händer så otroligt mycket i våra kroppar och våra hjärnor, det är inte lätt att hänga med.
Samtidigt som vi skall klara oss igenom högstadiet och göra så många val och prestera så mycket som skall avgöra vår framtid. Men - det är inte så ödesdigert som många känner. Det går att göra nya val -det går att revanschera sig.
Även om det är många som känner som du är det lika viktigt att ta alla på allvar.
Kan du inte prata med dina föräldrar igen? Jag förstår om du inte vill och om du tror att de inte tar dig på allvar för att du känner dig "normal" ibland och verkar nöjd med livet.
Men den som inte funderar och tvivlar under tonåren måste nästan var hjärndöd.
Glöm inte allt du tänker och känner nu, även om du så småningom mår bättre. Det här är din väg till mognad och vuxenblivande och den är svår och smärtsam ibland.
Icke desto mindre behöver du stöd, råd, redskap att handskas med alla stora känslor. Det bästa vore om det fanns en Ungdomsmottagning där du bor.
https://www.umo.se/att-ta-hjalp/ungdomsmottagningen/om-ungdomsmottagningen/
I annat fall är det skolsköterska eller skolkurator, om ni nu har lyxen att ha en sådan. Kom ihåg att alla du pratar med inom vården har tystnadsplikt, du kan prata om allt, om dina föräldrar, lärare, klasskamrater. Även de mest knasiga tankar du har,
Den enda gången man får bryta mot det är om man på allvar tror att du kan skada andra eller dig själv allvarligt.
Jag skulle också råda dig att skriva ner det du känner och tänker. Det är två skäl, det ena är att det kan "lätta på trycket" att skriva av sig. Det andra är att du skall spara det tills du blir äldre och stöter på tonåringar, egna eller andras, då kan du gå tillbaka och läsa hur du själv kände och kanske hjälpa eller råda någon då.
Framförallt måste du känna respekt för dig själv, sedan kommer självkänslan. Självförtroende är inte att alltid vara säker på sig själv och veta allt, det är att känna respekt och ödmjukhet inför sig själv, andra och livet. Låt dig vara som du är och tänk att du är "Good enough". Det finns så många skitstövlar i världen och du är i alla fall inte en av dem. Det räcker så.

Beklagar sent svar, men jag ville ta mig tiden att skriva något utförligare.

Jag vill börja med att säga att jag verkligen förstår hur tungt allt det här känns för dig. Det är modigt att du ens vågar skriva ner allt detta – det visar att du vill försöka förstå dina känslor, och det är i sig ett tecken på styrka.

Jag känner igen mig i mycket av det du beskriver. Jag brottas själv regelbundet med känslan av att livet ibland känns meningslöst, tankar om att det skulle vara lättare att bara försvinna, och prestationsångest som gör att man aldrig tycker att man duger. Att ett självmord skulle vara lösningen på allt. Det är en fruktansvärt jobbig plats att vara på. Det kan kännas som att man överdriver eller att man inte har “rätt” att må dåligt – men de känslorna är i sig ett symptom på att man faktiskt mår dåligt. Dina tankar är inte löjliga eller oviktiga, de är verkliga och de spelar roll.

Själv lät jag det gå många år innan jag sökte hjälp. Det blev många tunga år av tyst lidande och låga betyg då mitt mående var för dåligt för att ens kunna ha en chans att lyckas. Jag kämpar än idag med konsekvenserna av att jag inte vågade söka hjälp tidigare och inte tidigare kände att jag mådde dåligt nog för att förtjäna hjälp. Hade jag fått rätt stöd i början av allt hade livet idag nog varit betydligt behagligare. Men det hjälper inte heller att vara arg på sig själv och beslut som ligger i det förflutna.

Det du beskriver är faktiskt väldigt vanligt bland unga, speciellt bland tjejer som växer upp i en värld med extrem press kring utseende, prestation och perfektion. Det kombinerat med att kroppen och hjärnan förändrar sig en massa… Det gör inte dina känslor mindre viktiga – tvärtom betyder det att du inte är ensam, och att det finns hjälp och stöd som är anpassat för det du går igenom.
Det kan även finnas möjligheter att få skolan anpassad, beroende på ens behov och orsakerna till besvären. På så vis kan man trots sämre psyke få en lite rättvisare chans. För tänk på att du just nu lever din normala vardag och utöver det så för du en kamp mot dig själv och för att överleva.

Du har rätt till hjälp, oavsett om dina tankar “bara” kommer ibland eller känns som att de varar hela tiden. Man behöver inte vara på botten eller ha försökt skada sig själv allvarligt för att ha rätt till stöd. Du behöver inte “bevisa” att du mår dåligt. Tvärtom är det mycket bättre att söka hjälp nu och inte avvakta med risken att du verkligen far betydligt mer illa. Ditt mående är tillräckligt allvarligt så fort det påverkar dig – och det gör det ju.

Det finns hjälp i Sverige som är gratis och anonym om du vill prata med någon:

• BRIS (Barnens rätt i samhället) – 116 111 (öppet dygnet runt, gratis och anonymt) eller chatt på https://www.bris.se.
• Mind Självmordslinjen – 90101 (telefon), chatt och mejl på https://www.mind.se/hitta-hjalp/sjalvmordslinjen/.
• 1177 Vårdguiden – ring eller gå in på https://www.1177.se för att hitta psykolog, ungdomsmottagning eller vårdcentral i ditt område.
• Ungdomsmottagningen – nästan alla kommuner har en ungdomsmottagning där du kan få prata med kurator eller psykolog helt gratis. Sök “ungdomsmottagning + din stad” för att hitta din.

Du kan också prata med skolkurator, skolsköterska eller någon annan vuxen du litar på – de finns där för att hjälpa, även om det kan kännas läskigt.

Det är okej att må som du gör. Det är okej att inte veta vem man är. Det är okej att behöva hjälp. Och du är inte överdramatisk – du är mänsklig och du har rätt till vård och stöd.

Tack för svaren, bara att skriva ner och få ut allt detta kändes väldigt skönt.
Jag vet inte om jag vågar söka hjälp, men jag ska försöka att tänka på det iallafall.

#3: Du kan börja med t.ex. bris anonyma chat.

Jag orkar inte, jag är bara så jävla trött på allting. Jag har mått så här i flera år o det känns som att det aldrig kommer bli bättre. Visst finns det stunder som är bra, men de är så få, så korta, det känns inte värt det. Det ända jag möjligtvis är sugen på att göra är att dra ner persiennerna, kura ihop mig som en boll och aldrig lämna mitt rum igen. Innan, med ångesten, hjälpte iallafall musik och böcker och jag kunde glömma bort den verkliga världen för en stund, men nu känns allt bara som tomma opersonliga ord. Jag orkar inte, allt känns bara trött och tomt.

#4: Var kan jag göra det? O kommer mina föräldrar kunna se att jag har chattat med dem?

#6: Du kan öppna bris.se i en privat browser. Du skapar ett konto (utan email gör man det) och dina föräldrar bör inte kunna se det därmed.

Bris:
https://barn.bris.se/

Infon:
Hur fungerar det att kontakta stödlinjen?
Bris onlinestöd finns för dig upp till 18 år. Bris stöttar barn och unga på flera sätt. Via den här sidan når du vår stödlinje dit barn kan ringa, sms:a, chatta eller mejla med en kurator – dygnet runt helt gratis och anonymt. Du väljer själv det sätt som känns bäst för dig!

Prata i telefon
När du ringer 116 111 får du först höra ett inspelat meddelande med information och sen ställs du i en telefonkö. Ibland kan kön vara lång, andra gånger kort men häng kvar så kopplas du fram när det blivit din tur. Ditt samtal är gratis och syns inte på telefonräkningen. Om du ringer från mobil och inte vill att någon ska kunna se att du ringt kan du själv radera samtalet från din samtalslista på din mobiltelefon.

Sms:a
När du skickar sms till 116 111 för första gången, eller när du startar en ny sms-konversation, får du först några automatiska meddelanden med information. Det är helt anonymt att sms:a med Bris, vi kan inte se ditt telefonnummer. För att få ett så bra svar som möjligt från kuratorn är det bra om du skriver vad du vill ha hjälp med redan i ditt första sms. Sms besvaras i turordning och kuratorerna hjälps åt att svara så att alla får svar så fort som möjligt. Hur lång tid det tar att få svar varierar, ibland går det fort, andra gånger tar det längre tid och på natten kan det hända att svar dröjer till nästa morgon. Sms kan ibland vara ett sms och ett svar och andra gånger att barn och Bris skickar flera sms fram och tillbaka. Om du inte vill ha fler svar ska du skicka ett sms med ordet STOPP. Du bestämmer själv hur länge du behåller sms:en i din telefon.

Chatta
Chatten nås via den här sidan. Du behöver ett Briskonto för att kunna chatta. Medan du står i kö behöver du komma tillbaka till chatten var femte minut för att behålla din köplats. Det går alltid att ställa sig i kö till chatten. Ibland är det många som vill chatta samtidigt och då kan väntan bli längre men om du hänger kvar i kön kommer du alltid att kopplas fram. Kuratorn du chattar med är, precis som du, anonym. Kuratorn kan se ditt användarnamn men inte några tidigare chattar från dig. En chatt kan vara kort eller lång, men som längst 45 minuter. Dina egna chattar sparas på ditt Briskonto i 3 månader, du kan själv välja att ta bort dem tidigare.

Mejla
Mejlen nås via den här sidan och svaren kommer till inkorgen på ditt Briskonto. Det vanligaste är att du får svar inom 3 dagar. Mejlen består av ett mejl från dig och ett svar från kuratorn. Om du behöver mer stöd går det alltid att skicka ett nytt mejl. Dina egna mejl sparas på ditt Briskonto i 3 månader, du kan själv välja att ta bort dem tidigare.

Vad kan Bris hjälpa till med?
Inget är för stort eller litet att prata med Bris kuratorer om. Du väljer helt själv vad du vill dela med dig av. Kuratorns uppdrag i samtalet är att hjälpa dig att berätta vad det är du behöver hjälp eller stöd med och tillsammans hitta sätt att förändra det som är jobbigt. För att förstå dig så bra som möjligt kommer kuratorn att ställa frågor. Du svarar på de frågor du vill och om du undrar varför kuratorn ställer en fråga är det alltid okej att fråga, så kan kuratorn förklara. Beroende på vad du behöver hjälp med kan ett samtal med Bris vara lösningen på ditt problem, svaret på din fråga eller ett steg på vägen.

Det är vanligt att både vilja och behöva prata med Bris flera gånger och det är såklart okej men vi vill att alla försöker hålla sig till max ett samtal om dagen. Det handlar dels om att vi ska räcka till för alla som behöver oss, men också för att du ska få en paus, fundera på det vi pratat om och kanske testa något tips du fått innan du hör av dig igen.

Vad betyder anonymitet och tystnadsplikt?
Vi som jobbar på Bris vill att du ska kunna känna dig trygg med att du kan prata i lugn och ro utan att behöva oroa dig för att något ska hända efter du gjort det. Därför är du anonym hos oss.

På Bris slutar du vara anonym endast om du själv väljer det. Oavsett vad du berättar så kan vi därför inte kontakta dig eller sprida informationen vidare så länge du fortfarande är anonym. Vi har heller ingen möjlighet att ta reda på vem du är eller varifrån du hör av dig om du själv inte lämnar ut dina personuppgifter (namn, personnummer och kontaktuppgifter). Du är fortfarande anonym även om du berättar en enstaka sak som till exempel ditt förnamn, vad din kompis heter eller i vilken stad du bor i. Det kan också hända att du trots att du är anonym blir igenkänd eller ihågkommen av en kurator på Bris som du har pratat med förut.

Om du behöver mer stöd och skydd än du kan få från Bris kommer kuratorn prata om hur du kan få det. Kuratorn kan ge mycket stöd även om du är anonym. I vissa fall kan kuratorn dock fråga dig om du vill bryta din anonymitet. Det är i så fall för att kunna hjälpa dig vidare med en kontakt som kuratorn tror kan hjälpa på det sätt du behöver, ofta socialtjänsten. Då kommer du och kuratorn överens om att du ska ge dina personuppgifter i ett telefonsamtal.

https://barn.bris.se/bris-onlinestod

Delar infon här så att du slipper riskera att ha bris i din sökhistorik om du vill undvika det!

Chattarna är alltså via bris hemsida. Du gör ett konto med användarnamn och lösenord (ingen email anges). Därefter kan man ställa sig i kö för en chatt. Eller skriva ”mejl” (då tar svaren mer tid.

Det hela sparas bara för 3 månader på ditt konto.

Så om du kan öppna bris hemsida utan att dina föräldrar skulle reagera på det bör detta vara en variant som fungerar innan du känner dig redo för några andra steg.
Dessa chattar ersätter ingen behandling, men kan vara ett temporärt stöd och dessutom informera om vad för hjälp som finns att få och vad för följande steg som passar din situation.

Tack så mycket för informationen

#10: Hoppas du vågar och klarar att skriva med dem. Det är ett stort andra steg (ditt försa var ändå att våga öppna upp här om din kamp).
Och glöm inte: Du är inte ensam med att må dåligt och du är inte ensam med att föra detta krig. Det viktigaste är att du vågar be om hjälp, för den har du rätt till!

En liten uppdatering:
Idag var jag hos skolsköterskan, för att göra en hälsokontroll. Kom fram att jag är underviktig, och hon ville att vi skulle göra en till check till sommaren och om jag inte förbättrats då isåfall skickas till sjukhuset för att ta prover.
Ljög för henne och sa att jag inte visste anledningen till att jag var underviktig, men att jag möjligen kunde råka äta lite lite ibland då jag äter mycket grönsaker och frukt och hade haft lite mindre aptit på sistone. Med tanke på hur jag räknar kalorierna i fucking tomater, så vet jag självklart mycket väl att jag äter för lite och det är helt och hållet med mening, men om jag sagt det skulle hon definitivt fört vidare det till mina föräldrar så ja.
Hon ringde visserligen hem till mina föräldrar ändå, men då jag pratat med dem innan (inte om min ätstörning men bara sa att hon skulle ringa och försökt få det hela att se så litet ut som möjligt) gick det ändå okej.
Hela den här skiten är jävligt jobbig, och jag vet inte hur jag ska ta mig ur del hela. Vet att jag skulle behöva prata med någon irl, mer personligt, men samtidigt känns att berätta för mina föräldrar helt omöjligt.

Men jag har åtminstone haft några chattar med bris, skönt att kunna vara ärlig någonstans, fast det självklart inte är samma sak som att ha ett samtal ansikte mot ansikte. Ett första steg iallafall antar jag.