Det brukar ju vara / bli jobbigt när man går hos psykolog eftersom det petas runt i oläkta sår och det är väl kanske både en trigger till att självskada men även vägen till läkning?

Ibland kan det vara bra att ta upp självskade betendet med behandlande psykolog ( om det inte redan är gjort då vill säga )
Tillsammans kan man utforma ett kontrakt om att inte dölja sitt självskade beteende samt att fortlöpande jobba mot det friska.

Jag tänker också att vilja vilja förändra sig

Och att

Vilja utan villigheten att förändra..
Kan vara klurigt att ta sig förbi utan psykolog kontakt.

Det var lite tankar som kom när jag läste ditt inlägg.

Något som kan hända när man börjar söka hjälp och få hjälp är dels att det som #1 säger att det kan röra upp mycket känslor när man börjar nysta i det som tynger och gör ont. Riva upp sår som kan tycker har "läkt", liksom. Men sen är det också läskigt med förändringar. Jäkligt läskigt.

Naturligtvis vill man egentligen må bättre. Man vill ju att livet ska bli lättare. Men det är samtidigt mycket enklare att bara fortsätta ha det som man har det. Det är förutsägbart, det är man van vid, där finns inga överraskningar. Däremot att må bättre? Hur kommer det se ut? Hur kommer det kännas? Hur ska man kunna förutse hur dagarna och veckorna kommer utformas? Det är lätt att liksom vänja sig vid att må dåligt och att samtidigt känna sig lättad över det, just för att man vet vad man kan vänta sig.

Det är viktigt att man känner att man vågar uttrycka det till den man får hjälp av, så man kan anpassa förändringar och takt utefter vad man vågar prova sig på, mer eller mindre. Att göra en enorm förändring över natten, även om det är till något extremt positivt, kan ge bakslag och kännas som om man blir slängd i sjön utan att kunna simma sen får man försöka så gott man kan att inte sjunka, typ. Små steg, små förändringar, och att kunna prata om det hjälper enormt. Skynda långsamt, ungefär.

Detsamma kan även gälla självskadande. Det är underbart om man kan sluta över natten och aldrig mer ger sig på det igen. Såklart. Men det är också helt okej om man inte kan göra så, utan måste långsamt fasa ut, hitta något att ersätta det med, så att förändringen håller i sig. Se det lite som om man t:ex vill gå ner i vikt. Visst, om man direkt tar bort ALLT onyttigt och börjar promenera en mil om dagen så kommer man gå ner i vikt. Men, hur länge är det hållbart? Egentligen? Förmodligen är det smartare att börja se om kosten men inte säga att man aldrig mer i hela sitt liv någonsin får äta ens en liten bit choklad, för då är risken större att man inte lyckas i längden.

Om jag var du skulle jag se över att få en ny samtalskontakt, och försöka med dem att göra upp en hållbar plan på att minska och sen helt sluta med att självskada. KAN du sluta direkt och inte falla tillbaka så underbart. Men det är okej att ta små steg i början. Man måste inte sköta sig perfekt från dag 1 för att man ska få känna sig stolt över sina framsteg. Påminn dig om det, och klappa dig själv på axeln för varje minut, timme, dag, osv, där du klarar av att låta bli att skära dig.

Återfall händer medan man läker. Det är svårt att ha en rak läkningskurva.

Viktigast är att du försöker förstå i vilka situationer du självskadar. Lär dig känna igen när känslorna börjar bygga upp sig. Finner saker som promenader eller att göra armhävningar (fysisk aktivitet kan hjälpa om man inte reagerar för sent) för att stoppa känslan innan den når en punkt då du vill självskada.
Att lära sig förstå och finna andra sätt att hantera beteendet på är lättare med professionell hjälp. De har erfarenhet av saker andra testat och kan komma med en hel del kreativa ideer för att underlätta.

Det kan även hjälpa att skriva ner sina känslor.