Obs!* Jag skriver bara av mig här, jag vill inte ha kommentarer gällande hur jag ska hantera saker, vad jag ska göra, etc. Mitt inlägg har inte med sig alla detaljer och informationer för att sådana svar ska kunna ges. Jag har professionell hjälp av en person som dessutom får hela bilden och om jag vill ha råd från iFokus angående det hela så gör jag en tråd där jag ber om det. *

Visst räknade jag inte med att jag magiskt skulle må mer eller mindre okej livet ut när jag senast nått en punkt där jag kunde dra ner på terapin och jobba med de metoder jag fått. Jag var medveten om att kampen inte var över. Men jag trodde nog att jag sakta, efter alla dessa år, börjat samla på mig nog saker som funkar för mig för att hantera mitt mående och min autism. Framförallt då jag ändå levt in mig i min "nya" vardag och generellt sett har blivit stabilare.
Denna vecka tippade det helt och jag mår sämre än jag gjort på över ett år om inte mer. Vilket känns lite… nästan ironiskt med tanke på hur jag kämpade i höstas.
Men det senaste dagarna har jag alltså spenderat mer eller mindre all min vakna och lediga tid med att ha meltdowns och panikattacker. Jag har knappt kunnat sova på grund av att mitt huvud inte vill vara tyst. Jag har självmordstankar igen och även varit nära på att börja självskada mig eller dricka tills jag mår lite bättre.
Jag mår okej när jag är på jobbet. Jag har saker att göra där som även måste göras. Men de stunder jag är själv är när det blir som svårast att inte halka in i en ond spiral av mindre vackra tankar. Jag lyssnar på podcasts för att ha något i bakgrunden som håller mig lite borta från att bryta samman totalt. Min partner gör sitt bästa för att stötta mig och få mig att må lite bättre.
Det som får det att kännas så frustrerande är att jag annars brukar finna orsaker till varför jag börjar må sämre (bortsett från min ångest som gillar att hälsa på utan att ha blivit bjuden). Inga faktorer har ändrats på senaste. Allstå verkligen inga. Jag jobbar som vanligt, helgerna gör vi som vanligt en blandning av att ta det lugnt, städa och göra mindre utflykter. Jag finner verkligen ingen faktor som har ändrats och jag lyckas inte komma på saker som kan ha triggat detta. Så det är dags för mer terapi och en hel del samtal så att vi kan reda ut ifall jag missat något och vad som kan ligga bakom detta. Jag vill framförallt ha hjälp innan jag skadar mig eller gör något annat mot min kropp och redan det få dagar som jag mått såhär har varit läskiga. Jag är liksom rädd för vad jag kommer att göra mot mig själv för jag vet vad jag kan göra och jag vet att det även kan eskalera.

Jag har övertid kvar så jag jobbar kortare dagar denna vecka. Främst då jag på grund av sömnbristen inte klarar att jobba effektivt och då hellre får en timma mer om dagen att vila, så bra som det går, istället för att känna hur min hjärna sakta ger upp tänkandet.