Lågstadiet, kanske i tvåan. Jag ville dö och grät varje dag. Jag var ofta nedstämd tidigt i livet. Jag blev dock inte Deprimerad förrän i gymnasiet, för 14 år sedan.

Min Depression är något som sakta växt fram.

Den har hängt med sen jag var typ 6-7. Jag minns inte hur det var att inte vara Deprimerad, det är den enda verklighet jag känner till.

Jag vet inte om man kalla det för en Depression , , när min mamma gick bort fick jag en slags "bedövning" , jag ville "ingenting" , bara vara ifred.

Min bästa vän , min mamma va borta och jag ville bara "dö" , hur skulle jag orka leva nu ?

Så någon Depression i barndomen eller överhuvudtaget har jag inte haft.
Jag har varit ledsen på olika sätt. Men sen efter några veckor har jag mått bättre.

Men fortfarande än idag är det jobbigt när mammas födelsedag närmar sig.
Det är tur att man har vänner att prata med då.

Jag gick in i en djup deppression när jag kom underfund om hur pass djupt min son var nere i sitt missbruk.

Jag mådde jättedåligt och lade all skuld på mig själv. Det måste ju vara mtt fel som har uppfostrat honom, det spelade ingen roll vad folk i min omgivning eller min familj sa, det var jag som hade misslyckats. och jag var en mycket dålig mamma som inte hade upptäckt något innan.

Innan dess har jag inte haft några problem med deppressioner, inte vad jag vet eller minns i varje fall.

När jag var 6-7 år kanske.
Jag känner inte riktigt till något annat. Jag växte upp Deprimerad.