#0: Jag vet att detta låter så rörigt. Men jag orkar verkligen inte mer, ville bara få skriva av mig lite.

Det gör mig ont om dig. Jag har läst i flera av dina trådar och förstår att du har det tufft.
Jag tror att det är nästan lika tufft för din mamma. Man mår precis lika dåligt som förälder, som man upplever att ens barn mår. Och det är fruktansvärt att känna sig så maktlös som man är som förälder till ett barn som inte mår bra.
Som förälder tar man alltid på sig hela skulden, även om det är annat som är den största boven.
Det är sorgligt att du inte kan ha en lugn diskussion med din mamma, och sorgligt att du inte kan berätta för henne.
Det är svårt att hjälpa någon när man inte vet vad som är fel.
Du är så ung och det är mycket du inte förstår och inte har insikt om. Även om du naturligtvis känner att du är den som vet ditt eget bästa är det inte säkert att det är så. Du kommer kanske att känna annorlunda om några år om allt det som händer dig nu.
Jag är mamma till fyra barn och alla har de haft olika problem som barn. Vi har tack och lov inte haft stora kontroverser, och nu mår de alla bra och förstår att deras föräldrar bara ville dem väl, även om de tyckte det var jobbigt när vi ville prata om sånt de inte ville prata om.
Jag har så länge mått så dåligt över allt jag inte visste, men nu har jag förlikat mig med det, och mina barn har försäkrat att det inte var vårt fel att de mådde dåligt.
Jag tror inte att din mamma verkligen tycker att du är galen, hon är bara desperat över att vara så maktlös. Vad gör man när ens käraste inte mår bra och inte vill släppa in en?
Du lider säkert svårt nu, men din mamma gör det också, och hon vill ditt bästa utifrån vad hon nu vet. Men eftersom hon inte vet det du vet, så kan hon inte göra sitt bästa.

Önskar så mycket att jag bara kunde säga att jag mådde bra. Men mest av allt önskar jag att mamma inte försökte tvinga mig att svara varje gång hon frågade vad jag tänker på och att det var accepterat att sova dåligt och att jag fick vara en egen människa med ett eget liv där ingen sa åt mig att jag skulle äta sömntabletter och ingen tvingade mig att prata med de. Jag är så jävla trött på min mamma nu, och jag är trött på bup och jag är trött på hela min omgivning förutom min kanin.

Hur menar du med egen människa?
Visst är du en egen människa med eget människovärde även nu. Och det även om du inte är så vuxen att du får bestämma allt själv.
Orsaken till att du inte får det är att det är svårt för dig att inse alla konsekvenser av ditt handlande nu.
Alla vi som är vuxna har en massa misstag bakom oss som fått konsekvenser, mer eller mindre allvarliga. Det finns många saker jag gjort som barn och ung som jag skulle vilja ha ogjorda. Det är inga katastrofer - jag kan leva med dem, men jag kanske hade varit lyckligare med andra val.
En förälders uppgift är att skydda och vägleda sitt barn så att det får ett bra liv även om 20 år. 30 år. 50 år.
Jag är säker på att båda dina föräldrar vill ditt bästa och båda gör det som den tror är bäst för dig.
Ja, föräldrar tjatar. Ja, föräldrar frågar. Men det är för att veta hur de skall hjälpa och stötta dig till ett bra liv.
Om du skulle få välja nu att leva precis som du själv vill, kan du förutspå hur ditt liv ser ut om 20 år? 30 år? 50 år?
Jag har läst många av dina inlägg och du låter väldigt välorienterad, ansvarsfull. mogen och kunnig. Kanske lite för ansvarsfull för att vara så ung. Jag antar att du är äldsta barnet, precis som jag är, och då är det lätt att man låter äldre än man är, och både tar på sig, och blir pålagd mer ansvar än man vill ha. Jag tror också att du innerst inne förstår allt det jag skriver om, men du kan inte, orkar inte ta till dig och vara "klok" nu. Du behöver utrymme att bara vara och du mår dåligt över något som upptar dina tankar och som du behöver bearbeta. Det är synd att du inte vill låta någon hjälpa dig

#0: Jag kan inte säga annat än: fortsätt kämpa och hoppas hoppas hoppas de blir bättre! Finns alltid på PM om du behöver skriva av dig eller bara prata ❤️

#4: Vet bara inte hur jag ska få hjälp när jag inte orkar prata med någon. Önskar bara att jag kunde få tänka själv, och ta hand om mig själv när jag mår dåligt.
Det är lite svårt att förklara, men om mamma kunde se mig som en tillbakadragen person som hade lite lätt att må dåligt och var ledsen ibland, precis som en normal människa skulle jag kanske ha tid, utrymme och energi att bli det också.

Du är ju duktig på att uttrycka dig i skrift. Dels är det bra att skriva till och för sig själv, men också för att förklara för andra. Man an plötsligt få dyn på saker när man ser dem i skrift - precis som är man pratar om det.
Jag skulle rekommendera dig att skriva dagbok, det gör det lättare för dig att i framtiden förstå vem du var och vem du blev.
Men du kan också skriva till din mamma. Ett skrivet meddelande kan hon läsa, fundera på, läsa igen och fundera mer.
Har du provat det?

Jag håller med Sindri i inlägg #7 Du skriver väldigt tydligt här på iFokus om hur du känner, vad du upplever och hur du önskar saker kunde vara. Kan du skriva ett brev till din mamma och berätta precis det du skriver här inne? Sen kan du be henne att läsa det utan att du är i närheten, gärna flera gånger. Om hon upplever att det är svårt att prata med dig kanske hon kan skriva ett brev tillbaka. Bara så att ni får någon form av dialog och i alla fall nån slags grundförståelse för varandra.

Jag tolkar det som att du vill få lov att må dåligt ifred, utan tjat och att andra ska lägga sig i. Visst är det en bra sak att kunna göra och det ska man få, men du verkar ju också medveten om att om du isolerar dig och inte pratar om ditt mående är det väldigt svårt att ta sig ur den onda spiralen. Det gäller att hitta en balans. Om du inte kan prata med din mamma kanske hon hade lagt sig i mindre om hon visste att du hade en bra samtalskontakt som du faktiskt pratade med, så att din mamma inte behöver känna det ansvaret och du inte behöver öppna dig för din mamma.

Jag orkar inte prata med pappa. Mamma är en idiot. Jag har ett bup besök imorgon. Om jag ska få vara hos pappa så kräver han att jag ska berätta varför jag mår dåligt. Fyfan vad jag hatar de just nu. Jag ville vara hos pappa för att han inte brukar prata om jobbiga saker men han verkar inte ha något bättre för sig. Jag kan lika gärna vara hemma hos mamma nu för båda är ju lika värdelösa. Vill verkligen dö, jag är så trött på mitt liv.

Jag har väldigt svårt att förstå att du inte vill berätta för någon vad som får dig att må dåligt. Som förälder skulle jag bli helt förkrossad. Det är ju en förälders skyldighet att skydda sitt barn och hjälpa det. Tror du att allt bara skall lösa sig av sig självt? Hur tänker du dig ditt fortsatta liv?
Det är också dina föräldrars plikt att tänka längre än vad du kan och se konsekvenser.
Kan du åtminstone inte ringa till BRIS och berätta? Du kan få lite hjälp.

#10: jag kan inte förklara eftersom ingen inte förstår och eftersom det inte är värt det eftersom ingen kan ta bort alla andra människor ur mitt liv. Har pratat med bris, började med att säga att allt är jobbigt, ”men det får du väl bara stå ut med”.

#11: Det var oerhört oprofessionellt svarat. Den människan har inte förstått meningen med att sitta i deras telefon. Får de inte någon sorts utbildning.
Jag för står inte riktigt hur jag skall tolka "få bort alla människor i mitt liv"?
Menar du de du har omkring dig, som familj, skola, vänner?
Menar du hela världen blir det mer komplicerat.
Men det blir det även med att ta bort dina närmaste. Hur skall du få mat, husrum, kläder, värme etc?
Vill du sitta isolerad på ditt rum och inte prata med någon? Vill du bara vara ifred med din introvertitet? Hur skall livet runtomkring dig fungera?

Det spelar egentligen ingen roll vad ditt stora trauma är, vare sig det är att dina föräldrar inte bor ihop, att du egentligen är en medeltida präst, att andar talar med dig, eller att du bara har ångest över hur världen ser ut, så ska INGEN, absolut ingen förringa detta och inte ta det på allvar.
Det du känner och upplever är allvar och på riktigt för dig, och det skall respekteras. Om någon vuxen sedan ser en lösning på problemet, eller ett sätt att läka en upplevelse så skall de varligt lotsa dig fram så att du känner att du själv kan ta kontroll över ditt mående.

Kan du inte skriva till dina föräldrar och berätta hur du tänker? Jag kan föreställa mig att det blir konfrontation när din mammas ängslighet krockar med din vara-ifred-önskan. Då blir det svårt att kommunicera.

Människobarn bor ihop väldigt länge med sina föräldrar jämfört med djur. Det beror just på att vår värld är så komplicerad vad gäller sociala koder, känslor mm. Och för en vuxen kan det vara lättare att se en lösning eller ett läkande på ditt problem. Kan du inte ge BRIS en chans till? Du kanske hamnar rätt den gången.
Jag tror att du behöver prata av dig och få lite andra vinklar på ditt liv. Du förstår säkert med ditt förnuft att du inte kan leva helt ensam och isolerad, men dina känslor är starkare just nu.

#11 Det är svårt det där, för för att få hjälp måste du prata med folk. Att du inte hittat rätt kontakt än suger och förmodligen kommer du stöta på flera i ditt liv som inte alls förstår. Men om du slutar försöka få någon att förstå så kommer din situation inte förbättras. Tror att många av oss äldre kan skriva under på att det tar låååång tid innan man hittar rätt vårdkontakter, själv fick jag inte ordentlig hjälp fören ajg var 24 trots att jag började självskada redan vid 13år ålder och är idag 36 men har fortfarande problem med psykvården.

Det här med att vara introvert är i sig inte fel eller konstigt, jag är det också och väljer gärna bort umgänge för ensamtid. MEN det låter som att det i ditt fall är mer än att vara introvert. Det låter som om du är så djupt i en Depression att isolering är det enda du vill, orkar och kan tänka dig. Då är det så mycket mer än att bara vilja vara ifred, det är inte ens ett val även om du intalar dig det.

Nu minns jag inte hela din historia om du har berättat den, men vad har du sökt för vård? Vilka vuxna har du pratat med om ditt mående?

#13: vi har pratat med bup och diverse personer där.

Jag mår bara sämre och sämre över detta. Det känns som om jag inte är mig själv, jag har blivit en helt annan person av att behöva ha alla de här personerna runt mig.
Fick idag nya mediciner igen. Mamma tyckte att det var jättebra. Skulle funka mot ångest och herregud vad bra den hjälpte.
Mamma säger hela tiden att jag har symptom för en massa diagnoser, och att bup kommer att kunna hjälpa mig jättebra. Kan alla bara sluta lägga allt på mig och säga att det är mig det är fel på. De jag pratade med idag sa: du vet att när du blir vuxen kommer det här bli lättare, då kan du välja mera fritt vilka människor du vill träffa. Tack för tröstrepliken.

#12: jag vet inte om du riktigt förstått vad jag menar. Jag önskar att jag slapp min familj och släktingar som gjort mig till världens sämsta person och jag önskar att jag själv kunde välja vilka andra människor jag behövde träffa. Jag kan bara önska eftersom det inte finns någon lösning.

#14: Hur menar du att andra har gjort dig till en sämre person? Och varför tycker du att du är en dålig person?
Ingen annan kan göra dig till något du inte är. Det kan bara du själv. Visst, andra kan göra och säga saker mot oss, men vi väljer själva hur vi reagerar på det.
Om någon man bryr sig väldigt mycket om och vill bli omtyckt av så tar man till sig av vad den gör/säger. Men om en random person man inte har någon relation till säger något dumt så kan man bara rycka på axlarna.
Du tycker ju att alla omkring dig är idioter så då kan väl strunta i vad de säger och gör och inte låta dem "göra dig till en dålig person".

Diagnoser och diagnoser. Jag har barn med diagnoser, jag känner folk med diagnoser och ibland tänker jag; Det är inte enskilda människor som har diagnoser, det är världen som har en diagnos. Det är världen som är dysfunktionell. De som får diagnoser är de som har kvar hjärnor som vi är menade att ha, det är bara att världen blivit så skruvad så de får problem.

Kan du själv känna någon skillnad om du äter mediciner eller inte?
Det verkar ju som om det finns något underliggande som gör att du mår dåligt, men du vägrar att prata om det för du tror att ingen förstår. Du skulle bara veta hur mycket som finns inom alla vuxna. Tror du att alla vuxna bara glidit igenom livet helt ytliga och okänsliga? Utan problem? Utan våndor och ångest? Utan sorger och depressioner? Utan att känna utanförskap och med rädsla att "bli avslöjade" för vilka konstiga tankar de har?

När man växt upp och kommit över eller lärt sig leva med allt jobbigt, ja då finns det de som glömmer, förtränger, gräver ner allt detta. Tycker att det var ju inte så farligt. Jag överdrev. Jag överlevde.
Men det finns många, många som fortfarande kan känna hur det kändes. Och så finns det de som aldrig kommer över det jobbiga. Människor som bär sina känslor som en andra hud.
Bland dem finns det de som kan lyssna, och som förstår. Dra inte alla vuxna över en kam.
Jag tycker fortfarande att du skall berätta. Om igen. Och om igen. Och om igen. En dag lyssnar någon som förstår.

#15: Saken är att jag inte orkar berätta för fler efter att mamma inte fattade när jag sa till henne. Jag har väldigt lätt att påverkas av andra människor, det är som att jag säger något som jag känner att jag verkligen inte vill säga, så är det ändå som att jag är "den där personen" och måste vara på ett visst sätt, det är svårt att förklara kanske.

Jag förstår inte riktigt hur du menar.
Menar du att du försökte förklara för din mamma dina känslor av att vara introvert och att hon inte förstod?
Hon kanske förstår mer än du tror, men det är klart att en förälder blir orolig om ens barn bara vill stänga in sig och inte vara med andra människor alls.
Som förälder blir man alltid orolig och förbryllad när ens barn visar avvikande beteende och känslor.
Man undrar hur det skall gå för barnet i livet, och man undrar vad man gjort för fel.
Alla föräldrar är plågsamt medvetna om att ens barn med tiden måste klara sig självt här i världen. Att man en dag inte finns där för att se till att barnet har bostad, kläder, mat etc. Och att man en dag inte kommer att finnas alls för sitt barn.
Handlar det mycket om att du vill slippa ta ansvar hemma och för yngre syskon som du tidigare antytt? Det är svårt att veta för utomstående om din mamma begär för mycket av dig eller om det bara är normalt familjeliv.
När du var liten fick din mamma ge upp väldigt mycket av sitt liv för att ta hand om dig. Första veckorna eller månaderna får man sätta mycket på paus och barnet går alltid i första hand. Även om man älskar sitt barn aldrig så mycket och är lycklig över det, så är det tufft, och för visaa ännu tuffare. Det är inte fel att barnet när det blir större hjälper sina föräldrar lite.
Om du tycker att din yngre bror gör för lite då ta en serös diskussion med din mamma istället om vad ni kan ändra på och hur mycket ansvar han kan ta.
Det låter som om du är väldigt arg på din mamma, och det sårar henne förstås. Om du försöker att vara mer saklig så går det kanske vättre att diskutera.

Har inte lusläst allt men har du någon diagnos på papper? Tänker att det kan vara liite lättare att få hjälp utifrån det, jag känner igen mig i dig och jag fick asperger diagnostiserat när jag var 13.

#18: nope, ingen diagnos på papper.

Har nu pratat med bup. Enda de gör är att försöka tjata på mig en massa medicin och säga ”när du är vuxen kan du själv bestämma om du vill träffa många människor”. Mamma är bara otrevlig och säger att jag inte alltid har hatat henne och då får jag inte ogilla henne nu. Mina släktingar och ”vänner” skickar tusen sms men jag orkar inte prata med de. och pappa säger att jag inte får vara hos honom. Det finns ingen jag kan prata med och jag får inte ens gå i skolan.

Det låter märkligt i mina öron, men jag har ju inte hela bilden. Att du inte FÅR gå i skolan verkar märkligt.

Du kan ringa till BRIS (det kan vara någon vettig som svarar), du kan ringa jourhavande medmänniska eller präst. Men samtidigt skriver du att du absolut inte kan berätta vad som är det egentliga problemet. Så vad vill du prata om om du inte vill prata om det du borde och säkert behöver prata om?

Jag fattar ändå inte? Vad är det du vill göra? Sitta på ditt rum ensam?

#21: jag har bara så svårt att berätta, det känns inte värt. Jag har inte heller riktigt fattar varför jag inte får vara i skolan, mamma vill inte säga. Jag skulle kanske inte sitta på mitt rum ensam om jag inte hade min familj här.

Om du provar att börja berätta för någon så kanske de kan hjälpa dig att komma vidare. Då kan det också vara lättare att hjälpa dig. Såklart skall du inte behöva må så dåligt och sitta instängd i ditt rum, man kan ju må dåligt bara för det.

Måste du prata med andra om du går ut från ditt rum? Finns det inte en chans att de kan respektera att du vill vara tyst?

Du behöver ju inte alltid uttrycka dig i ord - måla något eller rita - sy eller gör något annat kreativt - skriv en dikt eller skriv utanför dig själv - gör något så att du får vila i tanken och från allas inblandning.

#23: tyvärr inte. Mamma säger att det skulle bli "en hemsk stämning om vi inte pratar med varandra!"

Ja, trevligt låter det ju inte. Det är svårt att förstå varför du inte vill prata med din egen familj. Vi människor är flockdjur som behöver varandra. Ett av de strängaste straffen bland flockdjur är att bli utesluten och förvisad. Så det är svårt att förstå varför någon frivilligt utesluter sig själv.
Och det du gör nu är också att utesluta din familj. De känner sig avvisade av dig och det måste vara smärtsamt. Otroligt smärtsamt för en mamma som har gett så mycket av sin kropp, sin tid och sitt hjärta för ett barn som avvisar henne.
Smärtsamt också för dina yngre syskon som absolut inte kan förstå vad de gjort dig för ont.
Hela världen kan ju inte ha gjort dig något ont, så det är svårt att förstå varför du straffar dem så.
Att vara extremt introvert innebär ju inte att man hatar sin omvärld. Bara att man inte klarar av den riktigt. Det betyder inte heller att man behöver bete sig ovänligt mot sin omvärld bara för att man inte klarar av att vara social.
Det är inget fel i sig att vara introvert, men det går att vara det utan att såra andra.

Någon gång behöver du din mamma och hur skulle det kännas för dig om hon bara stängde in sig och vägrade ha med dig att göra. Bara ville att du skulle serva henne med mat, boende och kläder, men vägrade annan kontakt.
Jag tror du skulle må lika dåligt som din mamma gör nu.

Mulka, har du testat att skriva dagbok eller liknande, alltså bara för dig själv? Ibland kan det kännas bra att få ur sig en del trots att (eller kanske just för att) man vet att ingen annan får läsa men att man liksom delar med sig själv.
Man får satt det på pränt, kan "titta" på det och sortera lite i hjärnan.
Det låter rätt flummigt inser jag när jag skriver det men det har hjälpt mig, både att skriva dagbok/privat blogg och att blogga mer öppet.

Att måla eller uttrycka sig på andra sätt som Pyttelite tipsade om kan också vara bra. Jag ritar/målar aldrig annars men i gruppterapin eller när jag har mått dåligt så har jag kluddat på. Det ser förjävligt ut men skit samma, det är ingen som behöver se om jag inte vill.

Att vara introvert betyder inte att man hatar sin omvärld, nej. Men jag gillar helt enkelt inte min familj och jag behöver inte vara social bara för att andra är det.

#30: Så är det säkert men inom en familj eller i sociala samspel så finns det regler man måste följa så att alla ska må bra.

Oavsett om det är hemma, i skolan eller på jobbet så måste man finna sig i detta oavsett vad man tycker eller känner.

En grundregel är att man ska hälsa, vara inkluderande och faktiskt prata och kommunicera med varandra även om det tar emot.

Det är grundregler som gäller oavsett var vi befinner oss i livet eller om vi är unga eller gamla.

Sen är det väl så att du gjort en självdiagnos och hur du identifierar dig som och det är inte nödvändigtvis korrekt även om du känner dig introvert.

#31: fattar. Men det betyder inte att alla måste tycka att det är enkelt och bra.

#32: Absolut inte - jag tror att alla någon gång under livet kämpar med att passa in, hitta en plats och känna sig bekväma.

Det är tråkigt att du inte trivs hemma och att det kört ihop sig.

På sikt kommer du ur det här med massor av bra erfarenheter men det är inte så nu - just nu försöker du att få huvudet över vattenytan.

#31 Bara en fundering, vem påstår du har sagt att det är en regel? Det finns ingen som kan bestämma hur du ska bete dig. Däremot kan man argumentera för att det är moraliskt rätt att man anstränger sig i alla fall minimalt för att det ska hållas en trevlig stämning i den mån det går.

När jag var tonåring var det inte många som ville umgås med sin familj eller tyckte om sin familj, det ingår lite tror jag i det här med att frigöra sig och bli en egen människa.

#34: Det finns regler på alla nivåer i samhället till och med på iFokus.

Om man inte följer reglerna blir man utesluten eller det skaver.

Det finns alltid en minsta nivå i varje socialt sammanhang.

Även i en familj finns det regler även om de inte alltid är nedtecknade. Vissa av reglerna bestäms av de vuxna andra tillsammans med alla medlemmar i familjen.

Det handlar inte om moral utan att det ska bli enkelt att leva för alla och att minimera allvarliga problem.

Ja under vissa perioder vill man frigöra sig men det finns fortfarande grundregler som ska följas.

Att säga hej och prata om alldagliga saker är något som är ett grundkrav oavsett om man är ung eller vuxen - gammal såväl som ung.

#35 Får väl säga att vi är av olika åsikter du och jag. Det är ingen regel eller tvång. Det är ett önskemål och förhoppning att folk i alla fall kan socialisera på minsta möjliga nivå, men det är inte alla som kan det.

Sen gäller det ju andra regler om att tex inte bruka våld, hota osv men det är ju lagstadgat i svensk lag så det är en annan sak. Eller på en arbetsplats kan det finnas viss standard man måste uppnå. Men hemma i familjen kan ingen tvinga dig med några regler att du måste socialisera med dem.

#36: Klart att det även gäller skrivna eller oskrivna regler i familjen och är man inte myndig så är det mycket som vårdnadshavaren bestämmer både enskilt och tillsammans med övriga familjemedlemmar.

Var och en har ett ansvar att det finns en så hälsosam miljö som möjligt även den som är omyndig.

När man lämnar hemmet får man skapa sina egna sociala regler men i en familj är det familjens regler som gäller.

#37 Är man en familj skapar man väl gemensamma regler som ALLA får säga sin åsikt om. Självklart ska man inte vara otrevlig och sur och medvetet göra liver surt för resten av familjen, men man ska inte behöva leka social för att de vuxna bestämt det.

Den här diskussionen kanske skall tas i en separat tråd?

#39 Samtidigt är det svar till Mulka på hennes inlägg, och att vi är oense är väl bra att då lyfta fram till just Mulka så att hon förstår att ingen av oss har rätt eller fel i våra svar (alltså alla i tråden) utan att alla gör tolkningar och har egna åsikter som inte behöver vara rätt eller fel.

#40: Jag tänkte mest om Mulka ville ha en Skriva av sig-tråd (vilket inte jag heller har hållit mig till 🙈).

#40: Det är väl helt ok att inte tycka lika - man får se saker på olika vis och det är inte alltid det finns ett rätt eller ett fel heller bara olika sidor.

Mulka…. 😖

Jag har en hälsning från Mulka:

Hon mår ganska dåligt nu vilket hon gjort en längre tid och är lite rädd att hon ska skriva och dela med sig för mycket.
Hon har därför valt att avsluta sitt konto men lovar att komma tillbaka och tackar alla fina människor som stöttat när hon mått som sämst.❤️

@Mulka: Klokt tänkt tycker jag, ibland är det svårt att känna sina egna gränser och man ångrar sig senare. Om du vill "prata" med någon av oss kan du skaffa ett nytt konto och skicka pm.🙂
Ta hand om dig nu så hoppas jag att vi ser dig här snart igen! 🌻

Mulka 💗

Hoppas du snart mår bra igenom och välkommen tillbaka till iFokus igen senare när du känner för det!

Mulka, jag hoppas du får all hjälp du behöver på det sättet du känner är rätt för dig!

Jag hoppas du börjar må bättre snart, Mulka, och att du kan få bra hjälp som känns bra för dig med! Du är såklart alltid välkommen tillbaka när du orkar, du får dela med dig hur mycket eller lite du vill härinne. :)

Mulka jag hejar på dig av hela mitt hjärta och hoppas innerligt att det lättar för dig så att du kommer att trivas med tillvaron igen - fast med andra vinklingar på livet.

Du är en enastående människa glöm inte det - det kommer att bli tomt utan dig - välkommen tillbaka när det känns rätt.

Var rädd om dig Mulka!🤗

Var rädd om dig Mulka .
Jag tänker på dig!!

Massor med kramar! ❤️🤩😀

Massa kramar till dig, Mulka! 🤗 Var rädd om dig!