#0: du förstjänar att må bra, det är väl klart att du ska få umgås med bra människor, det är ju du själv!
Hoppas det blir bättre! 💜

#0: Din självkänsla är troligen skadad på grund av din uppväxt. Det är inget som är permanent bestående. Men man behöver träna sin självkänsla för att kunna komma tillbaka igen till en rimlig nivå. Googla 'självkänsla' för att få en förståelse av begreppet. Obs, inte att förväxla med 'självförtroende'. Att utveckla sin självkänsla är SVÅRT men absolut inte omöjligt. Problemet ligger i att självkänsla har med högerhjärnans funktion att göra vilket är förknippat med omedvetna och automatiska rutiner. Det krävs 21 repetitioner för att det hela skall fästa och bli till en ny (positiv) rutin.

Ex: Stå varje dag framför spegeln och säg högt: 'Jag är en vacker, underbar och fantastisk person.'

Min läkare förklarade detta jäkligt bra. Är man van att må dåligt och att saker går åt helvete så blir det ju ens normala tillstånd. Det blir ens norm. Sen när något avviker från den så blir man nojig och orolig. För att hjärnan inte är van vid det. Oavsett om det går åt ett positivt håll eller ett negativt. Du har tidigare haft en god uppfattning om hur saker kommer att gå för dig då det alltid gått på ett visst sätt, och du har känt på ett visst sätt och då är det vad du förväntar dig och räknar med. Nu står du helt plötsligt och vet inte. Kommer det fortsätta som det är nu? Blir det ett nytt normalt? Eller kommer det ramla tillbaka till det du brukade vara van vid?

Jag är exakt likadan. Mår jag piss, har massa ångest, allt nytt går åt pipsvängen - ja men då vet jag åtminstone vad jag har att vänta mig. Det är inte "bra", men jag vet. Kan känna mig typ nästan lugn i det. Men börjar det gå bättre? Eller jag träffar nya roliga trevliga människor som verkar göra att jag mår bättre? PANIK! Mayday mayday mayday för jag har ingen aning om vad som kommer härnäst. Då famlar jag i total blindo och då blir det nästan så att jag längtar tillbaka till hur det var innan. Som att jag nästan vill att det ska skynda sig att gå åt helvete så det blir som "vanligt" igen.

Det tar tid att träna om hjärnan kring det där, och det är mycket mer normalt än vad man tror. Man hittar "ursäkter" till att kunna återvända till hur man är van. Att hjärnan och känslorna säger t:ex att man inte förtjänar att må bättre eller förtjänar ett nytt förhållande eller ett nytt jobb eller vad det nu är. För förtjänar man det inte och det går åt pipan och man ramlar tillbaka dit man är, då är det mer "rätt" på nåt sätt. "Ja men nu är jag där jag hör hemma igen".

Svårt att förklara men hoppas du förstår lite hur jag menar. Det är klart du förtjänar att må bättre, och du förtjänar att ha fina människor i ditt liv. Men jag förstår känslorna att inte tro det själv. Nu famlar du i mörkret igen och vet inte vad som komma skall - klart man får panik liksom. Jag har inga tips på hur du ska övervinna det, men det jag vill säga är egentligen att jag förstår hur du menar, och du är inte ensam i det och det är inte onormalt eller patetiskt eller dumt att känna så.

#2: Väldigt bra tips till de där detta fungerar, men för t:ex de som mig, är det tyvärr inte alls behjälpligt. Klart man ska prova och ge det en ärlig chans. Men samtidigt är det bra att vara medveten om att det inte är något fel på en om det inte fungerar. Man har liksom inte misslyckats då.

#4: Förstår exakt vad du menar. Det är lättare att vara förlorare för då är man redan på botten och faller inte så långt. Men - har man väl lyckats etablera en högre nivå på sitt mående, då är det detta som utgör normen och då strävar man automatiskt tillbaka dit. Talet '21' är mycket viktigt, det är de upprepningar som högerhjärnan kräver för att etablera en ny, och bättre, rutin.

#5: Det handlar inte om att vara en vinnare eller en förlorare. Du förstår inte exakt vad jag menar, för jag menade inte det du skriver nu.

#6: Ok!