#0: låter väldigt jobbigt.
men du måste veta en sak - ditt värde ligger inte i vad du kan uträtta - utan i vem du är.
du är värd precis lika mkt som alla andra.

#1 Tack. Jag kan ju rent logiskt tänka så också och förstår vad du säger, men ibland blir känslan så övermäktig att all logik försvinner ett tag. Försöker tänka på alla saker jag faktiskt gör och kan göra, men när man får ge upp sitt livs drömmar "räcker" liksom inte alltid det lilla.

#2: jag vet…intellektet rår inte på känslorna.
jag har varit i din situation själv. väldigt djupt Deprimerad i över 30 år, med självmordstankar ibland…och svår ångest en period.
men jag har tagit mig ur det…så det går. är aldrig Deprimerad numer, inte ens en sekund…trots att det finns mkt jag inte kan göra, av andra orsaker, kronisk sjukdom.
så det går att må bra oavsett.

LIVET SKA VARA STENKUL! är mitt motto. :)

#0: Kommer ämnet i tråden behöva ett X i rubriken?😊

Säg så sätter jag dit det.

#4 Tack Pilspets, gör gärna dT

#5: Klart. La till lite ettiketer oxå.

#6 Jättesnällt av dig, jag tänkte inte så långt när jag gjorde inlägget

En introverts mardrömsdag. Klockan 11 i förmiddags kom en kompis, hennes syster med deras tre hundar till mig och pojkvännen. Fullt ös till klockan var 15. Supermysigt och trevligt, men ska inte ljuga och säga att det inte gör mig trött. Särskilt inte med tre vilda hundar som hela tiden tävlar om ens uppmärksamhet.

De åkte och min kille gick och lade sig för att slumra en stund. Samtidigt kom killen som min partner bor hos hem. Han brukar inte alls vara social och vi byter typ några ord inte ens varje dag för han är lika introvert som jag. Men idag var det nåt med honom sen han kom hem från sitt jobb. Han har oavbrutet pratat med mig i 4 timmar.

Eftersom han så sällan verkligen öppnar sig och vill prata så är jag en sån människa som känner mig tvungen att vara trevlig och lyssna de gånger han vill lätta sitt hjärta. Han har diverse diagnoser så jag förstår hans behov av att snacka med nån som mig som också har diagnoser. Och eftersom jag bor här gratis minst varje helg, ibland oftare, och han aldrig klagat på att jag är här (det var till och med han som gav mig egen nyckel till deras lägenhet) så vill jag verkligen inte bara avfärda honom de få gånger han faktiskt har behov av att prata.

Men alltså, jag har oavbruet sedan kl 11 i förmiddags haft social kontakt och det är fan min mardröm, särskilt när jag sovit dåligt. Är bara mos i skallen, samtidigt som jag är så jäkla stressad över att inte fått min ensamtid idag. En sån här dag bygger alltid dessutom upp till en natt med mardrömmar och sömnparalys.

Får väl skylla mig själv, men hade jag vetat detta i morse hade jag skitit i hela dagen och stannat hemma i soffan.

För att klargöra, min kille bor alltså inneboende hos en killkompis (kompisen står på kontraktet). Jag bor här på helgerna (och ibland i veckorna med). De har satt upp vardagsrummet som mitt eget rum med en egen dator, tv och allt och kompisen utnyttjar inte vardagsrummet alls utan låter det vara mitt, utöver då killens rum. Dessutom får jag ha egna grejer i skåp, skohyllor osv. Det är just därför jag känner att de få gånger han verkligen vill prata kan jag inte neka. Han har ju stått ut med mig här i över 11 år nu.

Så det är därför situationen är lite speciell idag.

#8: Fy farao. Alltså förstår att det är kul å ena sidan men ack så utmattande ändå. Jag är likadan, lite social orkar jag vara men när det är timme efter timme så blir det gröt i skallen på mig.

#10 Jo, det är ju nackdelen med att faktiskt vara högkänslig och introvert. Till och med att umgås med de man älskar mest i livet tar ofta mer energi än det borde. Det har liksom inget med sällskapet att göra utan bara är så hjärnan funkar. Har massiv huvudvärk idag. Varit hos psykiatrin och dessutom blivit fly tokig där, sen iväg och hämta matkasse hos Pingstkyrkan. Jättetacksamt med matkasse såklart, men det känns jäääävligt tungt att ta sig dit idag.

#11: Ja men exakt. Som tur är var mamma väldigt förstående. När det var tex jul och vi firade hos mamma hela familjen så ifrågasatte hon aldrig om jag försvann en stund. Hon visste att jag behövde andas då och då i lugn och ro liksom. Men det kostar på som du säger dagen efter är man helt död.

Ångestsmällen från helvetet. Det var längesen jag grät men ikväll brast det. Jag har ju passat rätt mycket hundar nu de senaste åren. Senast nu denna helgen hade vi ju två hos mig och killen. Idag påtalade killen att han tycker jag investerar lite väl mycket tid och känslor i andras hundar och att han inte vill att det ska typ bli så att jag alltid ska ha hundar med när vi ses och att allt kretsar kring hundarna jag passar. Att han tycker jag väljer andras hundar över annat vi kunde göra. Att jag blir "obsessed" och fixerad.

Jag tror att min enorma ledsenhet kommer från det att jag känner mig så träffad på ett negativt sätt. Lite som att det enda jag faktiskt gör som är vettigt i mitt liv på nåt sätt är fel även det. Att jag blir för investerad i saker som på nåt sätt "tar ifrån" nåt annat i mitt liv. Skuldkänslor för att jag hellre passar en grannes hund än träffar killens mamma och för att jag väljer ett intresse som typ tar så mycket tid och energi.

Grejen är ju att vi sagt vi ska ha hund i framtiden, men idag föll verkligen allt för hur ska det bli att ha en egen om han tycker jag blir för investerad i andras hundar och fokuserar för mycket på dem? En egen hund kan vi inte bara lämna tillbaka om vi behöver några dagars ledighet. En egen hund måste tränas och stimuleras, man kan inte låta dem ligga och sova 23 timmar om dygnet för att man själv tycker det är kul med hund typ 1 timme om dygnet och mysigt att ha i sängen när man sover. Passar man sin kompis hund över helgen går det jättebra, men då lämnar man också hem den när det blir "tråkigt" igen.

Just nu vill jag inte se en hund igen. Vet att det är ångesten som talar, men känner just nu ingen lust alls att lägga ner en minut till på någon hund alls. För det är ju ändå bara tidsfördriv och verklighetsflykt, något som tar mitt fokus från annat. Vill inte se min kille heller för den delen just nu. Vill bara skita fullständigt i allt och isolera mig resten av veckan. För vad är poängen liksom?

#13: Kan du inte tolka det så att din kille vill umgås mer med dig än med hundarna.

Han gillar dig och vill ha mer av dig!

Sen att ni kommer skaffa hund tillsammans en dag har inte med killens önskan om att få ha kvalitetstid med dig att göra.

Din kille säger ju inte att du inte ska tycka om hundar - och ditt behov av hundar förändras ju inte för att din kille tycker något.

Det är lätt att övertänka och bygga upp en helt egen historia. 😳

Skickar enorma kramar, jag kan förstå hur du känner så gott det går när man är en annan person. Mitt ex sa vid ett tillfälle en liknande kommentar kring mitt stora intresse av datorspel. Det tog så extremt hårt på mig, då spelandet är en så stor del av min personlighet, och då bodde jag även utomlands och utöver mitt ex hade jag inga egna vänner där så genom spelandet "umgicks" jag med mina vänner som befinner sig lite varstans i världen. Kände mig nästan äcklad på tanken på spel ett par dagar, och fick extrema skuldkänslor när jag ville sätta mig och spela.

Trots att jag absolut inte ignorerade mitt ex på något vis och prioriterade spelandet över henne. Jag spelade när hon redan hade annat som hon pysslade med som var hennes intressen. Men ändå blev det fel tydligen.

Nu är ju den stora skillnaden att vi hade andra problem som gjorde att förhållandet tog slut, så säger absolut inte att detta kommer betyda att det kommer sluta för er som för oss, absolut inte!

Jag vill mer dela med mig för att jag förstår den där sorgen, och känslan av att aldrig mer vilja ha med saken man egentligen brinner för att göra. För mig gick det över, eftersom jag insåg att det är faktiskt en stor del av mig, och jag måste få tillåtas älska det jag älskar och pyssla med det jag vill pyssla med. Annars går det inte.

Efter det du berättat här och på andra ställen så kan jag nog sätta mig in i hur mycket du verkligen brinner för dessa hundar du passar. Och hur enormt positiv inverkan de har på ditt liv - och du på deras, samt deras ägare. Jag hoppas verkligen att du kan ta dig igenom sorgen och hitta tillbaka till glädjen du får ut av hundarna. Jag har inga egentliga råd som så, det ber jag om ursäkt för, men jag finns här om du behöver prata av dig är bara att skicka ett pm eller sms. 💖

Jag tänker lite som så att både hundarna, spelandet och mitt sovande är en flykt för att slippa tänka på hur dåligt vi mår.

Jag sa till psykolog sköterskan "att när jag sover behöver jag inte tänka på mina demoner, såvida de inte följer med mig in i sömnen och stör"!
Då blir det ju en massa mardrömmar och oro.

Det tyckte hon var en viktig iakttagelse av mig och mitt mående.

Jag och killen har rett ut situationen nu Jag satt och bölade som vanligt, men fick förklarat hur han menade och förstår hans synpunkt. SEn är vi inte helt överens, men nu förstår ja i alla fall vad han menade.

#17: Skönt att ni pratat igenom det hela. Man behöver inte tycka lika men man måste respektera varandras känslor och upplevelser.

Bra gjort!