Jag har inga problem heller att visa mina självskadeärr som är läkta sedan ett par år nu. De kommer alltid finnas där och en tragisk sanning om vart jag befunnit mig i livet en gång i tiden. Sen förstår jag att i tex vissa yrken är det inte lämpligt och då får man respektera att tex ha långärmat osv.

Jag kan aldrig ansvara för att andra tar illa vid sig av mina ärr. Det är upp till dem och tyvärr något de måste förhålla sig till. Men jag kan respektera att det finns situationer där jag inte visar mina ärr mer än nödvändigt.

Jag skyller på kanin o katt om de som inte vet undrar. Annan femma när jag precis inser att jag blöder (alltså om jag precis till exempel skurit mig) och då tänker jag liksom ”jäklar, jag blöder” och försöker se till att ingen ser. Min mamma t. Ex tycker att mitt självskadebeteende är ett stort problem och jag vill inte göra henne orolig. Jag försöker så gott jag kan att inte visa ärren för de som vet, det blir bara jobbigt.

Jag slutade dölja mina ärr för länge sedan. När jag hade färska sår så täckte jag dem absolut, även de som inte var djupa/allvarliga kunde ju se hemska ut, och sen de där jag sytt eller liknande kunde se brutala ut. Det ville jag gömma, inte av skam, men av hänsyn till andra. Inte ens med tanke på att de var självskadesår utan bara för att de var sår, och såg inte trevliga ut. Om jag hade skadat mig rejält genom att ramla eller vara med i en olycka och jag hade färska sår som såg ut som om de skulle börja blöda närsomhelst hade jag dolt dem också bland folk.

Nu är det dock bara ärr jag har och om jag skulle tänka att jag måste gömma dem så skulle jag behöva långärmat och långbyxor året runt. Till barn säger jag bara att jag gjort mig illa där för länge sen, mer än så behövs inte. Men annars tänker jag inte ens på det längre. En del av dem är väldigt bleka så de knappt syns, andra är fortfarande väldigt tydliga, men oavsett så orkar jag inte gå omkring och gömma. Speciellt inte på sommaren.

Däremot om jag VET att jag ska träffa en vän som kanske nyss skadat sig själv och som själv förklarat att de tyckere det är jobbigt/triggande att se mina ärr så visst kan jag dölja dem bara för deras skull. Det har aldrig hänt men om någon jag bryr mig om skulle be om det och det inte är nåt besvär för min del så kan jag anpassa mig utefter det.

Samma om jag skulle få ett arbete där det inte passar sig att de syns.

Men till vardags tänker jag aldrig ens på dem.

#3 Jag brukar också säga till barn de få gånger de faktiskt frågat att jag skadade mig där när jag var yngre. Inte självskadade, utan just att jag skadade mig. Har aldrig varit med om nåt barn som reagerat negativt utan de svarar då att "som jag skrapade knät när jag ramlade av cykeln?".

Ofta tycker jag dock att vuxna som inte har erfarenhet av psykisk ohälsa kan vara rätt otrevliga kring det ibland. De stirrar ibland som om man är ett freak.

#4: Ja jag har aldrig haft problem med barn som frågat. De har alltid bara sagt "jaha ojdå" eller som ena brorsonen: "men det gör inte ont längre va?" och när jag sa att nejdå det gör det inte så la han till "prisa gudarna vad bra!" 😂

Men som du säger kan vuxna vara riktigt otrevliga. Speciellt när de kommer med korkade kommentarer som jag verkligen inte bett om. Minns jag skulle ta blodprov pga nåt helt orelaterat för flera år sen, när jag hade både äldre och nya sår. Direkt när jag kavlade upp ärmen på tröjan så tog hen tag i armen och vände och vred på den för att se så mycket som möjligt och sa sen med vass ton "det där måste du söka hjälp för". Jag blev så ställd att jag typ mumlade nåt men minns inte ens vad.

#5: JA,fy.

Vissa kommentarer är så konstiga.

Sen är det ju inte lätt att säga nått vettigt men man måste inte tala idioti.

#6: Vet man inte vad man ska säga så är det ju dödsenkelt dessutom att inte säga nåt alls.

#5 När jag tar blodprov brukar de bara konstatera att "du är inte nålrädd eller har blodfobi va?". Tycker det är en okej kommentar, de uppmärksammar att de sett mina ärr men går inte igång på hela grejen.

#6 Nej, jag förstår också om man inte riktigt vet vad man ska säga, men då kan man ju låta bli. Hellre att nån inte låtsas om det än lägger en dum kommentar. När jag ser andra med gamla självskade-ärr brukar jag bara låtsas som inget.

#8: Ja sådana kommentarer bryr jag mig inte om heller. Eller när de väldigt försiktigt frågar något i stil med "har du bett om hjälp att hantera det som får dig att göra sådär" etc. Då känns det mer som om de faktiskt bryr sig, men dömer inte, men hoppas liksom att jag inte går omkring och bär på allt själv utan någon hjälp öht.

Jag har aldrig självskadat så mitt perspektiv är enbart som utomstående. Jag tycker inte att man ska dölja ärren. De är en del av kroppen.

#10: För egen del ju dummare frågorna är desto dummare är mina svar. Hade någon som sa typ "nej herregud, stackars dig, hur gick det där till?" Det var ingen jag kände eller hade pratat med förut så jag svarade bara "en björnattack" sen gick jag.

Minns att jag hade en vän i gymnasiet som inte mådde bra en period. En gång råkade jag se starka ärr på hans handleder, så jag hajade nog till lite, men sa inget. Han märkte nog att jag blev lite fundersam och sade bara att det var katten som gjort dem.

Själv minns jag att jag skrapade mig på armen med något vasst en gång för länge sedan när jag var som sjukast, men det blev inga ärr av det, och var bara den enda gången

Jag ”döljer” mina men enbart för att jag nästan alltid täcker armar och ben då hud känns konstigt. Dessutom måste jag annars vara försiktig i solen tack vare medicin (och hud som redan utan lätt blir röd).

Har dock inga problem med att visa ärr och skulle nog bara vara försiktig kring personer som triggas.

Naturligtvis har jag för säkerhetsskull alltid förklaringar redo beroende på målgrupp. Barn får höra en annan förklaring en till exempel vuxna.

kan inte dölja utan att typ smälta på sommaren. Ett är dessutom i ansiktet så 100% döljs aldrig ändå

tycker inte man bör dölja då det liksom är en del av livet