Du behöver söka hjälp. Prata med en vuxen som du litar på. Om du inte har någon så finns det sidor såsom bris, 1177 osv osv. På bris kan du prata med utbildade kuratorer som kan hjälpa dig. Det kanske låter barnsligt, men jag lovar, det är värt det! Du bör även kontakta bup.

Du är värd att stanna kvar här på jorden och det kommer att bli bättre, även om det känns förj*vligt just nu.

Angående din mamma, har du testat att prata med henne om hur du mår? Kanske kan du skicka just den här texten till henne för att få henne att förstå? Finns det någon annan vuxen som du kan be att prata med din mamma?

du är värdefull ❤️

#1: tack så mycket Amélie. 🫶

Har du pratat med skolsköterskan?

#3: jag ska göra det idag.

#4. Bra!🤗💚

Har nu pratat med skolsköterskan o det var skönt, hon sa att jag behöver hjälp och prata med henne, min psykolog och mina föräldrar. Känns fortfarande skit men skönt att få prata ut med någon.

#0: Det låter som om du kan ha en Utmattningsdepression. Fast hör av dig till vårdcentralen eller skolsköterskan så att du kan få hjälp. #1:s förslag att använda texten du har skrivit här är bra. Ge den till vårdcentralen om du tycker det är jobbigt eller svårt att berätta hur du mår. Här har du ju redan gjort det jobbet en gång.

#7: tack så jättemycket! ❤️
Det ska jag kanske göra. 🫶

Detta går bara utför. Jag får mer och mer att göra och ligger efter i allt i skolan och mina självmordstankar har bara blivit värre och jag blir liksom tröttare och tröttare. Lärarna sköter sig inte, en beter sig som en sjuåring och den andra hotar oss med att typ ta våra grejer om vi stör på lektionen
I förrgår kom jag in i klassrummet och den ena läraren var i färd med att kasta suddgummin på den andra

Besök skolsköterskan igen när det känns så där. Hon borde kunna hjälpa dig.

Tack

Idag var det som att jag plötsligt fick en smäll i huvudet. Det bara kokade över. Jag pallar inte mer.

13: Faaan fel konto ta bort det där!!!

#0: du behöver nog prata med någon, har du en psykolog eller en vuxen du kan prata med? Bris har nämnts ovan men tänker även säga att bris har en chatt man kan skriva i med en psykolog / kurator.

Fortsätt kämpa, det är värt det <3

#15: visst har jag en psykolog, men hon fattar inget. Bris kan inte hjälpa mig rent praktiskt (?). Mamma fattar ännu mindre. Jag funderar på att bara hoppa från fönstret och göra slut på mitt meningslösa liv.

#16: Gör det inte.
Jag vet att man vill det. Tro mig.
Tänk på alla som drabbas av det. Prova att chatta med självmordslinjen kanske funkar?
För mig hjälpte inte BRIS,dom uppmanade inte ens mig att söka hjälp. Dessutom dör du inte av att hoppa genom ett fönster,för kort fall.
Men du kanske blir förlamad?
Tänk på [Borttaget],hon kommer sakna dig.💙

Jag finns här.

Redigerat av Calcifer, eftersom användaren vill vara anonym.

Kika här
På UMO finns det mycker tips.

Tack. Har faktiskt chattat med jourhavande medmänniska men inte fick jag speciellt bra hjälp där . Försöker med självmordslinjen stup i kvarten men det står alltid ”Ingen volontär tillgänglig”. Önskar så att jag fick prata med någon som förstod och kunde stötta och hjälpa mig.

#19: Provat med någon annan i länken jag visade?

Kom igen,du klarar det!

Attans, fel konto igen! 😬

Jag ber dig att vara nogrann med vilket konto du använder eftersom jag förstått att du vill vara anonym. Jag kan inte vara överallt och alltid hinna ta bort inlägg och en del kan råka finnas kvar länge innan de raderas.

Mind.se är en jättebra sida. Där kan du hitta stöd, råd, och även länkar till andra sajter där du kan få hjälp. Du kan chatta med dem på mind.se, ibland är det en kö, men det är inte mycket att göra åt.

Kom ihåg att detta är vanliga människor som du pratar med, som inte har någon egentlig "makt" att göra något specifikt, förutom att ge råd, stöd, och att lyssna. Jag har själv chattat med dem flera gånger, speciellt sedan mamma gick bort. De har talat mig tillbaka från kanten ett flertal gånger. Det går även att ringa, om man orkar, och anonym är man såklart.

Du kan även ringa jourhavande präst, du behöver inte vara kristen eller uppge något namn. Dem har jag också ringt när det varit kris, och jag var ärlig med att jag inte tror på Gud men att jag bara behövde hjälp, någon att prata med, och den jag pratade sa inte ett ord om något religiöst under hela samtalet. Men var väldigt förstående, snäll, och lyssnade.

Sitter just nu inne på toaletten och är helt förstörd. Hela kroppen skakar, huvudet bultar och jag vet inte vad jag ska göra. Denna ångesten kommer så lätt i skolan för jag känner mig så obekväm och otrygg.

#23: du har rätt. Ska vara försiktig.

Fortsätt göra som du gör, när du känner att paniken kommer. Gå och lås in dig på toaletten. Sitt på locket, drick lite vatten, badda dig med vatten i pannan och nacken, blunda och försök fokusera på att andas djupt och lugnt. Det är inget som "fixar" dina djupare problem, men det kan hjälpa i stunden tillräckligt så att du kan hantera skoldagen enklare. Tills det är så att du kan få ordentlig hjälp.

Har du kontakt med skolkuratorn? Det kan vara väldigt jobbigt att gå till dem, men ibland har de riktiga stjärnor som jobbar där. Vår kurator behövde bara se att det var jag som knackade på för att hon skulle öppna vilorummet med en säng i så fick jag ligga där en stund och fokusera på andningen bara. Tills jag kunde återgå till klassrummet. Mycket mer än så kunde hon inte göra just då, men ja, hon kunde åtminstone göra det lilla.

#27: tack💙

Jag tänkte också förklara, bara så du vet ifall det händer igen att du råkar skicka med fel konto, att det hjälper inte att kryssa i rutan att vara anonym EFTER du publicerat ett inlägg redan. Det kommer stå anonym och bilden försvinner, men din signatur och liknande kommer fortfarande stå kvar.

Om du råkar göra det igen, så ta ett långt djupt andetag först, sen redigerar du inlägget med det kontot och ändrar texten till ett som får det att låta som om du är en annan människa som bara skickar stöd. Räcker med att du redigerar till "hoppas du mår bättre snart" eller liknande.

Vill du ändå att inlägget ska raderas så skicka direkt ett PM till mig så kommer det gå fortare för mig att upptäcka det och då kan jag ta bort det direkt.

Jag hoppas du förstår att jag säger det för din skull, och inte för att du gjort något dumt eller fel. Misstag kan vi alla göra, men då jag förstår att du vill vara anonym så tänkte jag det är bäst att jag säger till och förklarar så du vet hur du ska ordna det i framtiden om det blir tokigt igen. :)

#25: Samma här.
Sitt där ett tag o samla dig.
Kan du pilla med nåt med händerna? Det kan kännas lite bättre.

Du klarar det!

Det kan också fungera att fokusera stenhårt på något annat. Och då menar jag t:ex saker som att räkna fingrarna med tummen, dvs du håller ut handen framför dig med handflatan upp, och så sätter du först tummen mot lillfingret och räknar tyst i huvudet "1", sätter den mot ringfingret och räknar "2", osv. Sen gör du det tills du kommer upp i 100 eller liknande. Det brukar hjälpa att ge en något annat man koncentrerar sig på, och vill du göra det lite svårare så räknar du ner från 100 istället.

Försök att vara noga med att alltid välja rätt finger i ordningen att sätta tummen mot, och att inte tappa räkningen. Tappar du räkningen eller väljer fel finger så börja om. Det är inte säkert att det hjälper just dig, men det kan göra att man lyckas slappna av lite fortare.

Här fann jag.

Tack

Det går inte mera
Det värker bara inuti
Allt känns helt svart
Jag har som ett tryck över bröstet hela tiden
Jag har långa ärr längst underarmarna som jag är rädd att mamma ska upptäcka
Allt jag gör nöter ut mig
Huvudet är fullt av tankar på allt jobbigt i mitt liv
Jag skulle kunna göra vad som helst för att bara få dö nu
Jag klarar inte av mera

#34: Skickat PM.
Kan dock ta ett tag när jag skriver det.💙

Jag vet vem du är egentligen. Behöver du hjälp? Skicka PM till mig så gör jag allt jag kan!

#34: Finns här om du behöver skriva av dig jag med, bara att skicka pm

#35, 36 och 37: 💙💙💙

Jag känner mig helt förstörd. Mamma och pappa är väldigt oroliga för mig men de fattar inte hur dåligt jag faktiskt mår. De vet inte att jag självskadar, att jag faktiskt tänker på hur jag kan ta mitt liv, att det inte löser sig av att bara ”prata med någon”. Jag önskar så att jag bara kunde få somna och aldrig vakna igen. Jag måste vara försiktig så att mamma inte ser ärren jag har över underarmarna.
Jag vill så gärna bara dö, för jag orkar inte mera.

#39: Du kanske ska börja prata med någon som kan hjälpa dig att sluta med tex självskadan? Som senare kanske kan prata med dina föräldrar? (om du vill då) så att dem vet hur du mår, det kan vara skönt att kunna prata med sina föräldrar om man mår dåligt.

#40: tack

Idag fick jag flera panikattacker på morgonen. Huvudet värker och jag känner mig som jag skulle kunna svimma när som helst. Jag får inte grepp om någonting längre, händerna skakar och allt framför mig hackas sönder i småbitar. Saker ändrar färg och det blixtrar bakom ögonen. Jag har inte ens vågat gå in i klassrummet idag, jag orkade egentligen inte ens gå upp. Min hjärna går på högvarv men det är inget bra jag tänker på kan man säga.

#43: Försök ta djupa andetag och tänk på saker som får dig att må bra, finns en lista här jag tycker funkar rätt så bra: https://www.shedo.se/fardighetslista/
Är till för att hindra en själv att skada sig men sakerna kanske fungerar när man har panik också? värt att prova kanske?

Jag känner mig tröttare och tröttare. Varit hos bup för andra gången de verkar förstå nästan hur allvarligt detta är. Men de fattar inte att jag är inne i ett svart regnmoln hela tiden, att jag ständigt tänker på smärtfria sätt att ta livet av mig, att jag verkligen inte vill längre. Det är inte hur enkelt som helst. De bara: du ska få prata med någon som kan hjälpa dig att må bättre.
Men ingen kan hjälpa mig. Det löser sig inte av att bara ”prata med någon”. Jag kommer aldrig kunna må bättre. Jag är trasig och utsliten och ingen psykolog kan hjälpa mig. Ibland får jag panik och det känns som att jag slutar andas, jag kan inte tänka, har inte längre kontroll över mig själv. Har hänt att jag skurit mig. Har även hänt att världen splittras i små små glasbitar framför mina ögon och att jag sett saker som inte finns och att allt runt mig bara går sönder (inklusive jag själv). Det är så det känns i alla fall.

#45: Har du testat andningsövningar? har du kollat på listan jag länkade till i #43 ? kan hjälpa lite grann precis innan man har panik för att lugna sig lite.

#46: Det brukar inte fungera särskilt bra. Men man kan ju alltid prova. 😊Tack för tipset Lilium. ❤️

#47: Testa försök ta typ 5 djupa andetag med magen, stanna upp och ta några djupa andetag. Om tanken "allt är dåligt" kommer så kan du bara fokusera på små små saker och försöka få dem stå iFokus, efter man gjort det tillräckligt många gånger så blir det lättare.

#48: 👍

#45 Nästan alla säger och tycker att det inte hjälper att prata med någon i början. Oftast är det för att man inte pratat med rätt person förut som det känns så. Att hitta en samtalskontakt, psykolog, terapeut eller vem som helst är inte lätt. Många går genom flera olika personer innan de hittar rätt. När man hittat rätt person ska man lära känna varandra och känna sig trygg, det sker inte vid första mötet. Men att gå in med negativitet från början och nästan ha bestämt sig för "att det hjälper inte" gör det definitivt inte lättare. Försök istället ge det en ärlig chans.

Jag tror också att enbart samtal inte räcker i många fall. Man behöver en trygg samtalskontakt, sen behöver man eventuellt gå i någon terapi avsedd för ens problematik och även i vissa fall medicinering. Psykisk ohälsa är komplex och det är ofta så att man behöver "behandla" det från flera vinklar än en. Men man måste börja nånstans och sen arbeta vidare utifrån det.

Du är inget hopplöst fall, jag lovar.

#50: Ja det där med att hitta rätt person är verkligen viktigt. Som i alla andra sociala situationer har personkemi också mycket att göra med hur pass bra man trivs med andra. Det behöver alltså inte vara så att den man träffar eller pratar med är dålig på sitt jobb, utan man klickar kanske inte bara helt enkelt.

Jag flyttade tillbaka till min hemstad för över 8 år sedan och det tog nästan 6 år innan jag fick en läkare som jag faktiskt kunde prata med.

Jag tänkte igår på ett sätt att begå självmord men kom sedan fram till att det skulle ta för lång tid och göra för ont. Men jag orkar verkligen inte vara kvar här, kommer att få samtalskontakt på bup typ 29 juni och och jag kommer inte klara mig bra så länge. Mamma har börjat säga ”så illa är det inte” och ”det är ju inga riktiga panikattacker” och ”nu överdriver du faktiskt”. Jag KAN inte mera!

#52: jag är ledsen att höra att du mår så dåligt, jag skickar ett pm. Du måste inte svara.

#52: Nåt du kan göra, åtminstone så din mamma förstår, är att fråga henne om hon någonsin haft en panikattack. Säger hon nej så förklarar du lugnt och sansat att man tror genuint att man ska dö, under en attack.

#54: det får jag försöka förklara för henne. Det som fick henne att sluta tro på mig var att jag fick en mindre ”akut” ångestattack när hon såg. Hon verkade inte förstå att det faktiskt bara är en bråkdel av vad som kan hända. Men tack för tipset 🫶

#55: Du kan använda google. Något som verkligen är en känsla eller tanke folk har när de har en panikattack är just att det känns som om man kommer dö. Jag har haft dem seb barnsben, men jag kan fortfarade känna "herregud nu dör jag".

Jag sitter och segnar och kan inte smälta vad som hände för några dagar sedan. Jag är sjukt obekväm med att vara bland en massa folk men jag råkade bli medsläpad på Gnesta dagen och fatta hur jag mådde då. Folk skrek och bar omkring på massa saker det var prylar karuseller mat godis musik skrik och skrän och jag fick sån jäkla ångest. Jag pallar inte
Hade nyligen en psykos också
Ingen fattar hur dåligt jag mår!!!

#58: 💙
Obehagligt med psykos,får jag fråga hur länge den varade?

Ca 1 o en halv dag

Jag är just nu hos farmor som absolut INTE accepterar prykisk ohälsa och verkar knappt veta vad Depression är. Jag låtsas vara glad men tänker hela tiden på att jag bara vill dö. Inget känns bra. Ville dränka mig i badsjön idag men min kusin drog upp mig ur vattnet. Hon är bara 5 år men hon kanske också fattar att det är något som är fel.

#65: kämpa på! 💜

#67: det orkar jag inte

Jag mår så skit just nu. Vaknade av ångest och ont i fingret(det är sprucket).
Jag kommer inte att få hjälp av bup, då den enda personen jag kunde få prata med var helt sjuk i huvudet. Det finns ingen annan. Jag förstår inte vad mitt liv är värt. Jag orkar inte försöka mera för jag har pratat med många och inte fått någon hjälp alls. Känner mig så himla pressad låtsas må bra. Mamma blir arg när jag självskadar för att lillebror blir rädd av att se blod. Och hon verkar försöka förtränga allt. Hon bara skiter i mig när jag förklarar att jag behöver hjälp.

#69: Jag tror hon egentligen inte skiter i dig men är rädd och osäker på vad hon ska göra. Hon vet antagligen inte hur hon ska tolka det hela eller reagera. Jag säger inte att hennes beteende är rättfärdigat men att hon antagligen inte vet bättre.

Sedan förstår jag att din bror tycker det är läskigt. Han kanske inte förstår vad som händer men han ser att du har sår och därmed ont. Även om han inte nödvändigtvis visar eller berättar det.
Du kan försöka hitta så kallade ”skills”. Små knep som hjälper än när ångesten kommer krypande eller man börjar känna att man vill skada sig. Det kan vara allt från att springa ett varv runt huset till att hålla is i handen eller lukta på lavendel. Vad som helst som inte skadar dig men får hjärnan att hoppa ur negativa tankar. Dock så tar det tid att hitta skills och dessutom orkar man inte alltid använda dem.
Något annat som hjälper är att gå och lägga sig. Sover man på saken brukar tankarna, i alla fall direkt på morgonen, kunna vara betydligt neutralare och mer rationella. Du kan även försöka sova när du vill skada dig och säga att du väntar tills imorgon. Så kan man lyckas skjuta upp självskadandet.
Men återigen: Det är inte enkelt och vad som fungerar beror på personen och situationen.

Jag ber dig, fortsätt kämpa för att få den hjälp du har rätt till och förtjänar att få. Jag vet att livet känns tungt, meningslöst, hopplöst och bara som ett evigt lidande just nu. Jag förstår att du inte orkar längre. Men tro mig: Det finns hjälp att få och det kommer att bli bättre. Att få hjälp är tyvärr en kamp och även att läka tar tid och många baksteg. Men det blir bättre. Och du kommer få tillbaka fler bättre dagar än dåliga med tiden samt återigen hitta saker som du tycker är kul.

Det är hemskt att barn ska behöva må såhär dåligt och inte tas på alvar. Sverige, men även egentligen övriga världen, behöver fler vuxna som faktiskt kämpar för att barn ska tas på allvar gällande sin hälsa.

Nu har jag ännu mer ångest. Ligger bara och skakar i sängen. Jag gråtit jättelänge. Har fått reda på att jag mår till vårdcentral/sjukhus pga det där fingret.
Det är det läskigaste jag vet. Jag har varit med om så många läkare/sköterskor som varit helt knäppa. Jag orkar liksom inte, det är samma som med kuratorer/prykologer.
Jag vet att jag måste och att jag inte kan ha denna nojjan för evigt men den får mig att må så mycket sämre just nu.

#70: du har rätt. Jag försöker hitta något att göra när jag ”vill” självskada men det är så svårt, nästan ingenting hjälper. Jag vet också att jag behöver hjälp men jag orkar inte ge fler chanser till sådana personer.

Nu har jag ett långt är över armen. Ångest och panik och vill bara dö. Snälla snälla gud hjälp mig ur skiten!
Vågar inte ta av mig hoodien för då ser mamma och hon blir alltid arg när jag skär mig vad ska jag göra

#73: Varför hjälper inte din mamma dig att få hjälp ? Hon blir arg när du självskadar dig, men hon måtte väl begripa att du inte gör det för skojs skull, hon måtte väl begripa att du mår piss och behöver hjälp. Du får ursäkta mig, men din mor verkar vara mer än lovligt likgiltig över hur du mår.

Hade det varit nåt av mina barn, så hade jag rivit himmel och helvete för att de skulle få hjälp snabbt.

#74: min mamma vill inte låtsas om att jag mår som jag gör.

#75: Jag kan förstå att det inte är roligt alls. En av mina döttrar mår inte så bra psykiskt i mellan varven, det är inte skoj, och egentligen vill man inte se det som förälder, men man måste. Ingen av mina barn skall behöva må dåligt för att jag går med skygglappar. Det är fel 😢

Hoppas din mamma tar sitt förnuft till fånga.

Jag vill så gärna dö just nu. Jag mår illa av ångest 24 7, är orolig inför att operera en senskada i fingret, och rispade sönder armen igår. Så ny glor alla på mig och undrar ”om jag är lite ledsen”. Folk jag inte känner då.

Mina tabletter funkar inte så jag kan knappt sova på natten. Paniken kommer smygande och kväver mig nästan, det är som att få ett tätt täcke runt huvudet. Jag har mycket självskadetankar/självskadebeteende och självmordstankar. Kommer säkert försöka snart, jag kommer inte kunna hindra mig själv. Inte för att jag vill det heller. Kämpar med att stå ut med allt möjligt jobbigt och att få lite sömn på natten. Det går inte jättebra kan vi säga. Jag har varit glad att jag kunnat gå promenader varje dag, men idag stukade jag foten pga en idiotisk fotboll. Det kommer alltså inte gå. Snart börjar skolan, jag kommer inte att klara av den.

Skriver fort nu. Är på bup och jag har panik. Pratade nyss med en trögfattad läkare som inte förstod någonting och nu ska mamma prata med henne. Hon förstår inte på långa vägar hur dåligt jag mår och jag är bara nervös för vad mamma kommer säga om mig, för jag vet inte heller hur bra hon har förstått. Jag behöver hjälp, inte någon idiot som får mig att må ännu sämre.

#93: Skriv ett långt brev där du beskriver absolut ALLT som du först visar för mamma och sen säger att nästa kontakt via bup SKA se och läsa. Det hjälper dig inte idag, men sånt här kan ta tid och är en process så oavsett vad de säger idag behöver det inte påverka nåt på sikt. Nya tag, ge inte upp, och stå upp för dina känslor och din rätt till hjälp!

Jag är över 30 och jag tar fortfarande med mig stödlappar antingen handskrivna eller i mobilen när jag träffar nytt folk inom psykiatrin och vården. Ibland behöver jag inte använda dem men ibland måste jag. Det hjälper en inte bara att få ut alla ord men också så man inte råkar glömma nåt viktigt när man är på plats. Sen är det svårare för läkare eller kuratorer eller föräldrar att säga "jag missförstod vad du sa" när man skrivit svart på vitt exakt hur läget ser ut.

Sen är det så att för en förälder är nåt av det hemskaste som kan hända att något inte står okej till med sitt/sina barn. Det kan vara fysiskt eller psykiskt, stort eller litet. Föräldrar vill att sina barn ska må bra alltid och helst inte ha några problem och att livet typ ska vara en dans på rosor för dem - nu fungerar det inte så alla kämpar med nåt bitvis. Men som förälder är det liksom så man önskar det skulle gå till. När det inte blir så, om det är större grejer som pågår, så är det svårt som förälder att veta hur man ska reagera, hur man ska hantera alla känslor, och hur man ska uttrycka sig. De är bara människor de med och föräldraskap kommer inte med en klar brukshandvisning med alla svar. Med det menar jag att din mamma kanske missförstår dig ibland eller kanske säger "fel" saker till bup ibland, men det betyder inte att hon menar illa eller gör det med flit. Första gången mamma såg att jag skar mig reagerade hon som ett totalt arsle, det ska helt erkännas. Det skadade vår relation under flera år. Tills vi äntligen pratade ut om det och hon sa att när hon såg mina sår så rasade allt helt enkelt samman och hon hade ingen aning om vad hon skulle ta sig till och så kom ord hon inte menade från ingenstans av ren panik. Hon hade aldrig trott att något av hennes barn någonsin skulle må så dåligt att de gjorde sig själva illa med flit. Det var en chock för henne. Hon visste att jag hade mått dåligt, men inte hur illa det var. Hon berättade också att när jag hade gått till skolan dagen efter så rasade hon av sig och var helt hysterisk mot hennes sambo (senare make). Alltså slängde glas och skrek på honom som om det var hans fel eller nåt och gick inte att trösta. Mamma menade väl och älskade mig alltid högt men hon gjorde misstag ibland hon också.

Din mamma kanske gör misstag med dig eller säger saker som får henne att låta sig som om hon inte bryr sig eller tror att du hittar på eller överdriver - men det kanske helt enkelt är så hon måste övertala sig själv om att läget är för hon inte klarar av tanken på att hennes älskade dotter mår så dåligt. Det är inte det bästa sättet att hantera det på och det är inte det snällaste sättet att hantera det på, men det är inte helt orimligt heller och behöver absolut inte vara något man gör för att man menar illa.

Fick en medicin utskriven. Skulle hjälpa mot ångest och Depression. Får hoppas att den gör det också.

#94: tack❤️Du har absolut rätt
Ibland är det bara frustrerande när någon inte förstår något viktigt

#96: Absolut. Och en del är nästan envisa med att de ska fan inte förstå. Tro mig jag har träffat på extrema stolpskott inom speciellt psykiatrin där man genuint undrat hur i helvete de ens lyckades ta sig igenom skola och få jobb så korkade som de måste vara. Men många gånger kan det också vara en brist på kommunikation eller att man råkar glömma att nämna nåt viktigt som skulle ändra stort hur man uppfattas.

Sen är det många som lever med Depression och ångest eller andra diagnoser som tar på sig en mask så fort de träffar på folk. Jag kan skratta, skämta, och se fräsch och glad ut trots att jag typ sitter och pratar om hur mycket jag vill dö och på insidan gallskriker jag av smärta och ångest. Men jag har liksom lärt mig nu att säga det direkt till folk. "Jag vet att jag skrattar och ser glad ut, men det är inte på riktigt, så bry dig inte om vad du ser utan lyssna istället på vad jag säger för det är där sanningen ligger."

Hjälp. har nu ångest pga av att jag självskadat och rispat mig med en metallkrok eftersom jag har ångest över att jag inte kan ta hand om mitt husdjur (eller att min mamma inte ger mig några förutsättningar för att kunna det). Jag har nu ärr som svider och gör ont och är så rädd att mamma ska upptäcka det, hon blir alltid så arg. Jag hatar mitt liv till 100 procent och har konkreta planer på att ta mitt liv, bup gör inte ett skit för att hjälpa mig, det enda jag får är medicin som inte fungerar

#98: Om du har konkreta planer på att avsluta ditt liv måste du säga det till någon. Utöver oss här på iFokus som inget kan göra. Jag vill inte censurera, men jag måste dra en gräns någonstans, och det kan vara fruktansvärt triggande för andra att läsa om att någon de inte kan hjälpa har faktiska planer, speciellt om de även tänker göra slag i saken. Är det så pass illa att vi inte bara snackar tankar utan planer och en risk att du även fullföljer dem så måste du be någon om hjälp som kan hjälpa dig "på riktigt". Vi kan stötta och ge tips och råd, men vi kan inte skicka polis till din dörr för att förhindra att något händer vilket säkert är vad många av oss skulle vilja göra för att stoppa det värsta.

#99: jag vet ju att jag måste berätta men det är så svårt. Ingen tar något på allvar

#100: Vet hur du känner. Det är inte alltid folk lyssnar och tar en på allvar. Det gäller att ligga på. Vi hanterar problem olika. Vissa saker är ett problem för mig och inte för dig och tvärt om. Ett tips är att säga något liknande;
"Det kanske inte är något problem för andra men det är det för mig och jag mår så här. Jag behöver hjälp med mitt/mina problem".