Jag känner lite så också. Är jag ledsen eller nedstämd så vill jag vara ifred och ordna upp mina problem och känslor själv.
Jag hör och läser folks ord men de varken lindrar eller hjälper mig, kanske en tid efter kan jag se och höra det på ett annat sätt.

#1: Tack för svar, och gud vad skönt att få bekräftelse på att jag inte är ensam om att känna så!
Ursäkta uttrycket men vad lider du av? Jag lider av återkommande depressioner, ADD, Asperger, att ingen förstår mig, att själva jordelivet/existensen verkar få mig att må dåligt, och att ingen verkar fatta att några mediciner och samtal inte förändrar något.m.m.

#2: Så hemskt att ingen förstår! Det är nog det som får mig att lida mest! Om folk skulle förstå så skulle jag nog inte lida som jag gör! Vad hjälper det att folk bryr sig, om de inte förstår!?

Jag har vad de kallar lätt Depression och ångest. Inte så att jag äter några mediciner för det men det kan vara jobbigt ändå, stundtals.
Det blev mycket värre efter att jag fick reda på att jag hade fått svår diabetes typ 2 förra året.
Jag jagar upp mig själv för minsta lilla och det tar tid att lugna ner mig.

#4: OK jag beklagar, disbetes är ingen lätt sjukdom att ha, den förändrar ju hela livet! ♥️ Jag förstår att du kan känna dig hjälplös och ledsen ibland bara pga den, och att du vill vara ifred för att folk inte förstår hur det är att ha diabetes?
Ibland kan jag känna dåligt samvete för dem med diabetes och att jag om någon "förtjänar" att få det såsom jag misshandlat min kropp.. Jag har alkohol-och drogproblem och röker cigaretter så jag får problem med halsen och hostar upp stora slemklumpar. Har dragit mig ifrån människor, för att de inte fattar.. Oavsett om de jobbar med att hjälpa beroende eller inte, så fattar de inte! De tror att något samtal i veckan ska hjälpa.. men hur jag ska klara av allt all övrig tid.. nä, det är ju det jag inte gör! Vill ha behandlingshem, men får inte det! Klarar inte av livet, och jag förväntas göra det med samtal, mediciner, öppenvård etc. Men det går inte, livet är för jävla tufft för mig!!

Jag går på samtal med en psykolog sköterska men får bara träffa henne en gång varannan månad och det tycker jag är för lite.
Jag hade ångest och var nedstämd redan innan jag fick diabetes, då jag hade gått in i väggen av andra orsaker.

Jag har problem med folk som inte förstår när man sätter gränser. Svarar man för en gångs skull att man mår dåligt. Så svarar de med frågan om varför. När man då säger att det är komplicerat får man svaret att de har tid att lyssna. Jag mår inte bra av det. Jag kan öppna mig lite bland med mina nära men jag gillar inte att folk är för på. "Okej du mår dåligt jag fattar!" Mår jag bättre av.
Jag är Schizofren (Vill inte gå ut med det därför som jag är anonym). Jag har lust att replika, hur vill du att jag ska svara? Tyvärr har jag inte "bara" lite ångest. Det kan i och för sig vara jobbigt nog. Vill inte förminska någons problem men jag kan inte bara säga att det är ångest, vilket är något som många känner till. Jag har i och för sig inte gått ut med min diagnos till folk. Bara ett fåtal vet, så jag kan inte svara ärligt och berätta för de som inte förstår. Jag gillar inte alltid när folk tycker synd om mig. Folk kan inte hjälpa mig med mina problem genom att trycka synd om mig. Jag har inte brutit benet liksom. Mitt psyke, mitt problem. Jag går till en samtalskontakt och det hjälper. Hon säger inte stackars dig utan hjälper mig med mina problem på ett bra sätt. Det är guld värt.

#6: Håller med, det är samma för mig och det är alldeles för lite! Hur tänker de sig att man ska klara av allting emellan gångerna liksom?!

#8: Aha, nu såg jag att det stod "en gång varannan månad", jag trodde det stod "en gång varannan vecka" som jag har. Hursomhelst så behöver man MYCKET MER när man mår så dåligt som vi! Förjävligt att samhället inte tar sitt ansvar och bara lämnar oss åt vårat öde!!

#7: Jag förstår! Folk som inte respekterar gränser har jag haft mycket problem med, både när det gällt mitt missbruk och min psykiska ohälsa!
Jaa, skitdrygt med folk som inte respekterar att man vill vara ifred, utan vill "prata" med en, trots att man inte själv vill!
Ja, om folk kunde fatta att alla mår dåligt ibland och låta det vara så, låta en vara, så vore allt så mycket enklare! Men istället ska de tvinga sig på och försöka analysera en. Blä!!

Det enda är att säga "att jag vill inte prata om det"!
Fortsätter de att tjata så fråga varför de vill veta, och säga "det finns inget de kan göra ändå."
Eller sätta in stöten, "varför vill du veta, är det för att du skall kunna använda det mot mig och krossa mig totalt"?