Det reder du lättast ut ihopw med
En kurator ☺️

Att vara Deprimerad påverkar hur du ser på saker. Du har som ett filter som förvränger allting, det är en sjukdom. Det som brukade vara kul eller får dig att känna glädje gör inte det längre.

Kan finnas olika orsaker till Depression, viktigaste är att få behandling.

#1: Jag vill ha vanliga människors åsikter! Det är väl därför det finns diskussionsforum?
Och hur skulle man få tag i en kurator nu i mellandagarna? Ironi

#2: Med behandling, menar du främst medicin då? Och om det inte hjälper..?
Jag går i samtal men det kan ju ta lång tid innan det ger effekt - OM det ger effekt!

#4 Enligt egen erfarenhet så kan medicin hjälpa dig en bit på vägen, särskilt när det är akut. Men minst lika viktigt för mig var att reda ut varför då det inte fanns massa frågetecken och då behöver man prata med en professionell för att räta ut dom

Men (och detta är viktigt) personkemi är A och O. Det ska kännas bra och konstruktivt att prata med personen, gör det inte det får man försöka orka byta.

Och mediciner igen; det jobbiga är att man måste testa sig fram till nåt som funkar och det tar tid och är jobbigt men hittar man rätt så är det absolut en hjälp på vägen.

#5: Jag har en jättebra samtalskontakt! Men det som gör mig fundersam är att folk pratar som att de tror att terapi gör underverk på en gång (?)

#6 Nej det kan vara en väldigt lång process. Min nuvarande samtalskontakt har jag träffat i fem år och vi börjar förbereda för att avsluta. Då har jag träffat många olika genom åren, haft många olika mediciner och tunga diagnoser för att till slut fatta vad det egentligen handlar om.

Jag vet inte hur gammal du är och jag vill inte dra ner dig ännu mer men det kan vara en lång process att komma ut på andra sidan. Det är ju bra att du har en person du känner dig trygg med. Får jag fråga om du tar någon medicin nu?

#7: Jag tar Citalopram, Elvanse och Haldol. Haldolen har jag för att jag är överkänslig för stress, alltså inte pga psykos eller så.
Kombinationen funkar jättebra för mig, men jag har haft det så svårt och varit med om så mycket de senaste 5 åren, och jag tror det är därför medicinerna inte hjälper nu! Att byta eller öka medicineringen känns därför fel för mig.

Bodde förut i Stockholm, där jag hade kontakt med psykiatrin i många år utan att få riktig hjälp. Mina samtalskontakter slutade hela tiden och jag fick nya. Så vi hann aldrig komma särskilt långt i terapin innan jag fick en ny! Detta har såklart varit jätteskadligt för mig!

#8 Been there, done that. Har gått igenom en del kontakter. Många har slutat, nån har jag bytt självmant men det är svinjobbigt. Och man ger ju upp hoppet till slut, särskilt när man inte ser nåt slut. Det ända råd jag kan ge är att hålla i och hålla ut. Och kanske diskutera medicin med din läkare. Om du inte tycker den hjälper så behövs ju nåt annat.

Sen finns det ju metoder att hantera ångest och stress som inte är medicinska. Kan vara bra som komplement.

#9: Tack, jag ska absolut hålla i och hålla ut! Nu bor jag i ett samhälle där folk inom vården inte byter jobb stup i kvarten, så jag har tilltro till att jag kan få hjälp nu-äntligen!

Fast att medicinerna inte hjälper längre kan väl bero på all sorg jag drabbats av under de senaste 5 åren? Känns ju fel att medicinera bort sorg!

#10 Du medicinerar inte bort utan det blir mer hanterbart. Om det blir för mycket ångest, det är ju jobbigt att behöva hantera och göra det svårt att fungera. Men det får du och din läkare avgöra. Om det är svårt att stå ut så finns det säkert nåt som kan funka.

#1: Psykolog snarare än kurator. Kuratorer har väldigt lite utbildning och inte nog med kunskap för att hjälpa folk med mer seriösa fall av psykisk ohälsa. Överlag är de inte mer än professionella kompisar, d.v.s. de kan inte göra mer än att lyssna då de inte har några behandlingsbefogenheter.

Jag tror att man bara kan avgöra det själv eller med hjälp av psykolog. Vad som är ett intressant vs. innehållslöst liv är ju väldigt individuellt. Jag har själv tänkt mycket på detta och tror att en del av min Depression beror på understimulering och uttråkning. Men jag känner folk som mår bra trots att deras liv på papper ser mer innehållslöst ut än mitt, men de trivs med att ha det så. Medan jag inte trivs med att ha det som jag har det, men har hindrats mycket av annan psykisk ohälsa (inte depression) och en sömnstörning. Ett sätt att avgöra detta är att titta på "livshjulet" (googla om du inte vet vad det är) och fundera på varje område och försöka avgöra utifrån det. Sedan kan det nog också ofta vara lite både och, jag har t.ex. områden som jag önskar var annorlunda men där jag ändå inser att jag nog skulle vara mer nöjd/uppfatta dem som mer positiva om jag inte hade en Depression. Men skulle inte vara helt nöjd även utan deppen.

#11: Har inte haft ångest de senaste dagarna. Lider faktiskt sällan av ångest, mer av att jag känner mig ledsen och Deprimerad.
Även om du menar att man inte medicinera bort utan gör det mer hanterbart, så menar jag att mediciner gör en avtrubbad och hindrar en att bearbeta själslig smärta och att hitta en lösning!

#12: Håller med! Man behöver ju hjälp att förändra, inte bara någon som lyssnar.

#14 Skulle vilja säga nja på det att mediciner trubbar av en. Ja, olika mediciner har olika biverkningar men de ändrar också sättet du ser på saker. De blir inte lika ledsamma.

I den bästa av världar så är det bara en begränsad tid man behöver medicin.

#16: I den bästa världar skulle man få hjälp med att komma underfund med anledningen till att man mår dåligt, och hjälp att bearbeta den! Inte bara få massa mediciner!

#17 Absolut, medicinen är bara en planka att hjälpa dig hålla näsan över vattenytan så att du kan ta dig vidare och hitta orsaken. En vandringsstav så att du orkar fortsätta gå.

#17: Din syn på mediciner vs. terapi är väldigt förenklad och inkorrekt. För mig är medicin nödvändigt eftersom jag blir extremt Deprimerad om jag inte tar den, så pass att jag inte kan känna något positivt ö.h.t. Jag är inte avtrubbad p.g.a. den utan istället hålls jag som Syntium säger över vattenytan, vilket tillåter mig att ö.h.t. känna något positivt, vilket jag inte gjorde när jag slutade ta medicinen. Terapi hjälper inte alla, det finns så kallad behandlingsresistent Depression o.s.v. För mig är det så. Jag vet varför jag mår dåligt och har alltid vetat det, men det har inte hjälpt mig att må bättre. Och när man mår för dåligt kan man inte ta till sig terapi, så för många är mediciner nödvändigt innan man ens kan börja terapi, och när man då börjar terapin så är det absolut inte så att mediciner 'hindrar' en från att bli bättre av behandling. Det är en väldigt gammaldags syn att tro att mediciner på något sätt skulle göra dig mindre mottaglig för terapeutisk behandling, det stämmer helt enkelt inte och i svåra fall av psykisk ohälsa är det direkt tvärt om.

#19: Jag håller med om att det kan behövas "bensin i tanken" för att bilen överhuvudtaget ska starta. Men trots full tank så mår jag ändå så dåligt att jag har lust att slänga mig ut från tjugonde våningen, bildligt talat! Psykiatrin har gjort det de kan i medicinväg. Orkar inte må såhär!

Ett ganska allmänt svar som inte bara syftar på den här tråden utan riktar sig till flera av TS inlägg:
Jag tror att när det gäller Depression, ångest och många sjukdomar som rör psykisk ohälsa så är det ofta rätt svårt att bena ut vad som är vad. Diagnoser går i varandra och det finns sällan några säkra metoder att verkligen bekräfta en viss diagnos, än mindre orsaken till den eller vad som kan vara lämplig behandling. Bakomliggande orsaker och sånt som har hänt "utefter vägen" trasslar ihop det, finns det missbruk med i bilden blir det ännu svårare att bena ut. Man hamnar i en ond spiral där allt det negativa drar med sig mer och mer.'

Tyvärr är det dessutom så att en del typer av Depression, ångest och liknande tillstånd inte går att bota eller ens behandla särskilt bra med de metoder som finns i nuläget. De allra, allra flesta blir hjälpta och återgår till ett normalt liv (vad nu "normalt" är) men en del blir så att säga kvar i skiten där man får hålla näsan över vattenytan så gott det går.
För en del är medicin åtminstone en livboj som gör att de inte sjunker helt, för andra funkar någon form av terapi bättre och ofta gör en kombination att det är lite lättare att trampa vatten. (Ja, jag gillar metaforer!)
Det är ingens "fel" att rätt behandling inte finns, däremot kunde vården helt klart vara bättre på att fånga upp och göra sitt bästa för de patienter som behöver det även om de inte kan ge någon konkret hjälp.

För mig har det faktiskt underlättat att jag har insett att jag är kroniskt sjuk och får leva med det resten av mitt liv såvida det inte händer något revolutionerande inom psykiatriforskningen. Att acceptera det var tufft men åtminstone kan jag släppa den eviga kampen för att bli bra, nu får jag rikta in mig på att hålla näsan ovanför vattenytan. Skitsvårt det också och ofta vill jag ge upp men tja, än är jag kvar här.
(Med medicin och lite halvtafflig terapi.)

#21 Jag är i samma situation där jag i princip insett att jag nog aldrig kommer att vara "lycklig" (vad det nu betyder) eller ens normalglad eller kunna hantera livet på ett normalt sätt, har stor brist på ork och motivation o.s.v. Men jag har inte klarat av att acceptera det, önskar att jag kunde göra det. Tanken på att det nog alltid kommer att vara såhär är bara så jävla jobbig men eg. tror jag att det vettigaste för mig också vore att bara sluta försöka hitta sätt att bli 'frisk' då det hittills inte har funkat, har varit Deprimerad mer än halva livet. Deppen känns numer mer som ett personlighetsdrag än ett egentligt sjukdomstillstånd, som att jag bara har en jävligt låg baseline för min sinnesstämning och inställning till allt.

Låter ju som ett liv inte värdigt den plåga det innebär!
Jag vill MÅ BRA, och det är min rättighet som människa!

#23 Så känner nog de flesta människor.

#24: Ja, det gäller ju oavsett om man har cancer eller Depression.