Känns som att hela livet går ut på att försöka undvika att vara Deprimerad och ingenting annat. Bara vänta på att allting ska ta slut, utan minsta sak att se fram emot eller glädjas över.

Jag är social och tycker om att ha någon att prata och umgås med, det är det enda som får mej att må bättre. Jag kan rentav inte fungera normalt när jag är ensam utan hjärnan stänger ner och blir passiv och dissociativ då och förlorar all tidsuppfattning. Men det finns ingen som det går att vara social med så är alltid bara ensam.

Har svårt att överhuvudtaget kunna hitta någon som jag gillar och känner är intressant nog att ens vilja ha kontakt med, så jag brukar så gott som aldrig ens längre försöka prata med någon. Med en ny person så brukar jag ändå tänka typ att den gillar mej förmodligen inte och kommer nog snart att överge mej vilken sekund som helst på grund av något jag sagt eller inte sagt, för har väldigt svårt att känna mej trygg med någon.

Har nästan inte upplevt någonting alls i livet, eftersom jag nästan aldrig gör någonting ensam eller ens vill göra något ensam, då det främst är sällskapet som gör saker roliga. Förutsatt att sällskapet är bra. Så ingenting händer eller förändras medan jag är ensam. Känns ungefär som att sitta i fängelse.

När jag var barn så var jag alltid ensam och hade inga vänner och pratade aldrig med någon och var aldrig annat än hemma när jag inte gick i skolan. Klarade överhuvudtaget inte av att prata med andra för fick ångest av att ens försöka. Så jag var som en stum person som heller inte kunde teckenspråk. Passade aldrig in och ingen behandlade mej särskilt bra. Alla andra i klassen inklusive tjejerna var även starkare än mej, för hade inte så bra hälsa. Vägde även betydligt mindre än alla andra så blev ofta retad för det med (normalvikt numera däremot).

Sen började jag gymnasiet och allt började förändras då eftersom den första person jag blev kär i gick i samma klass. Hade då ångest i flera år över att jag inte klarade att prata med henne, samtidigt som jag blev mer och mer kär av att se henne varje dag, och i slutet av gymnasiet så blev hon tillsammans med sin första pojkvän utan att jag ens lyckats säga ett enda ord till henne. Sen efter att jag mått dåligt i ett par år över det, som jag enbart spenderade på att vara hemma och vara Deprimerad, så skrev jag ett mail till henne, och det gick bra. Det hade tagit slut med pojkvännen ett år tidigare och vi blev tillsammans efter några månader.

Vilket rätt snabbt slutade med att hon övergav mej för en person som brukade misshandla henne, eftersom hon tyckte att han trots det var bättre än mej. Sen kom hon tillbaka, och övergav mej igen för ytterligare ett par personer under några år, inklusive att hon mellan de personerna (och även innan jag tog kontakt med henne) hade ett öppet förhållande med personen som misshandlade henne. Allt fortsatte tills hon övergav mej slutgiltigt för en person som hon flyttade ihop och skaffade barn med efter att de känt varandra en månad. Jag var hela tiden den hon pratade mest och öppnast med av alla hon kände, och hennes bästa vän, men vad jag kände för henne betydde ingenting för henne.

Så då mådde jag extremt dåligt över det i två år och ville inte leva mer och åt längre knappt någonting, tills jag tänkte att det är bättre att fortsätta leva eftersom det kommer bli bättre i framtiden om jag bara försöker tillräckligt. Och innan det hade jag knappt pratat med någon annan än henne i hela mitt liv, för har aldrig haft så bra kontakt med mina föräldrar och så heller.

Det ledde iaf till att jag träffade en annan tjej jag gillade väldigt mycket, som efter en månad också övergav mej på exakt samma sätt och flyttade ihop och skaffade barn med en person hon nyss träffat. Eftersom hon tyckte jag var för osjälvständig och dålig på att kommunicera. Men vi skulle inte ha passat ihop oavsett i längden.

Efter det så bestämde jag med en tjej efter att bara ha växlat två mail att vi skulle gifta oss, eftersom personkemin kändes så bra. Men det visade sej efter några månader att hon föredrog andra tjejer och bara hade försökt att inte göra det eftersom hon hellre ville föredra killar, så hon hade bara låtsats gilla mej som ett experiment för att testa om hon kunde bli kär i en kille. Och vi hann aldrig träffas eftersom hon bodde 60 mil bort, och hon ville heller inte vara vänner mer mest pga avståndet.

Hade även ett flertal olika personer som jag mailade/chattade med, och som alla övergav mej efter ett tag. Träffade fyra andra personer med, men aldrig mer än en gång för fanns ingen personkemi i verkligheten med dem. Inte så konstigt egentligen för tror inte jag hade ett enda gemensamt intresse med de flesta. Mina största intressen är dataspel och manga och andra saker åt det hållet. Dessutom har jag aldrig pratat med annat än tjejer, för har väldigt svårt för att kunna prata med andra killar och har aldrig gjort det annat än extremt ytligt i hela mitt liv.

Sen när jag mer eller mindre gett upp att hitta någon som det gick att prata med så blev jag brevvän med en person som visade sej vara jättedeprimerad, och som haft anorexi och social fobi och försökt ta livet av sej flera gånger så hon hamnat på sjukhus, aldrig haft någon längre eller fungerande relation, knappt hade några vänner, och var utbränd, oftast väldigt trött, hade en massa ärr på armarna eftersom hon skurit sej, kronisk värk i ryggen, och ett par diagnoser med mera. Hon var helt perfekt, för kände en massa gemenskap med henne, och vi hade exakt samma intressen och gillade samma saker och hon såg väldigt bra ut med, så blev kär i henne efter några månader. Jag såg aldrig någon av de där andra sakerna som något som gjorde henne sämre. Första året träffades vi bara en gång och hon orkade sällan svara på mail eftersom hon mådde för dåligt, så var mest att jag skrev till henne eftersom hon sa att hon blev glad av att få mail, och jag blev glad av att göra henne glad, och försökte få henne att må bättre. Sen mådde hon bättre, och vi började prata flera timmar om dagen i två år, och hon sa att hon aldrig hade varit lika öppen och berättat lika mycket för någon annan.

Men bodde för långt bort för att kunna träffas så ofta, och hennes känslor åkte ofta bergodalbana. Så ibland var hon extremt vänlig och omtänksam och berättade att jag betydde jättemycket för henne och sa att hon kunde tänka sej att flytta ihop och skaffa barn och att hon såg mej som sin bästa vän och brydde sej jättemycket om mej. Och ibland tyckte hon jag var dålig och gjorde allt fel, sa att vi inte passade ihop och att hon önskade att hon aldrig blivit vän med mej, att hon inte hade några känslor för mej, och att jag var okänslig och inte brydde mej om eller tyckte om henne. Och jag tyckte inte ett dugg sämre om henne pga sånt, men det fick mej att må dåligt eftersom det fick det att kännas som hon skulle överge mej som alla andra. Och hon var sällan så förstående över att jag mådde dåligt, och blev missförstånd hela tiden eftersom hon ofta inte sa vad hon tänkte eller svarade på saker jag frågade (eftersom hon hade svårt för sånt). Slutade med att hon övergav mej för en kille hon träffade som hon sen var tillsammans med i typ en månad tror jag, som verkade spendera alla sina pengar på att knarka och festa, och hade legat med typ 100 tjejer innan. Etc. Kollade upp honom och han hade skrivit mängder av saker online som fick honom att framstå som en manipulativ psykopat. Så blev rädd att han skulle behandla henne dåligt. Men hon brydde sej inte om det utan föredrog ändå honom över mej, och hon har inte sagt ett ord till mej sen dess trots att jag ville fortsätta vara vän med henne.

Hade säkert fungerat bra om vi bara varit vänner, men det är svårt att styra över känslor. Alltid först och främst siktat på att bli vän med alla, det är svårt för mej att ens få några känslor för någon, men hon var nog egentligen den enda av alla jag någonsin pratat med som långsiktigt skulle ha kunnat fungera som en vän, och jag förstörde det. Skulle ha gjort vad som helst för en andra chans. Tjejen från gymnasiet fungerade till exempel inte så bra som vän eftersom vi inte hade ett enda gemensamt intresse utan jag bara gillade hennes personlighet.

Men efter det där kom iaf tjejen från gymnasiet tillbaka och bad om förlåt och sa att hon kommit på att hon älskade mej nu, för det hade hon aldrig gjort förut sa hon. Och hon sa att hon hade varit dum tidigare som inte förstått hur lycklig hon brukade vara med mej, och att hon inte längre hade några vänner. Och hon separerade från personen hon övergivit mej för tidigare eftersom han behandlade henne dåligt, och hon ville ha stöd i det så det fick hon och så vidare. Men jag hade inte längre några direkta känslor för henne, och hon tröttnade oavsett på mej och övergav mej igen efter ett par månader och sa att hon aldrig mer ville prata med mej.

Tycker inte sämre om någon för att den överger mej, jag tycker heller inte sämre om någon för att den får mej att må dåligt, ingenting spelar nån roll så länge det är en person jag gillar eftersom jag mår dåligt oavsett. Att må dåligt är det enda jag är van vid att känna, och jag brukar även känna att jag förtjänar att bli behandlad dåligt av andra eftersom allt alltid är mitt fel och allt jag gör blir fel. Eftersom jag själv alltid förlåter andra så är det inte ens möjligt för andra att göra fel.

Så om jag gillar någon så är det alltid bara de som förr eller senare börjar tycka sämre om mej, och överger mej. Och det är verkligen mitt fel, eftersom jag är för dålig på att fungera med andra. Jag säger fel saker och gör fel saker och går över diverse gränser och förstår inte hur andra tänker. Kan ofta själv se efteråt vad jag gjort fel. Men även när jag gjort mitt bästa att enbart vara vänlig och behandla någon bra, och andra varit vänliga tillbaka, så har det senare visat sej (eftersom de berättat det) att de egentligen alltid ogillade mej, eftersom jag på nått vis var vänlig på fel sätt. Skämtar jag om något så blir andra upprörda och förstår inte att det var ett skämt. Etc.

Och har ju fortfarande social fobi, så har svårt för att prata muntligt med folk jag inte känner. Har svårt för att ta kontakt med någon ens skriftligt, så med de flesta jag någonsin pratat med så har det varit de som skrivit först. Har även svårt för att prata eller umgås med mer än en person i taget. Det är enbart om jag känner någon hyfsat bra som det fungerar hyfsat bra, men det blir som sagt fel då med. Och jag passar generellt inte in någonstans.

När jag är ensam så går jag så gott som aldrig ens utanför dörren annat än för att typ handla mat, och har ofta spenderat flera månader i sträck utan att växla ett ord med en enda person. Oftast känns det meningslöst att ens försöka. Jag förstår även varför jag inte kan hitta någon att prata med, för jag har helt enkelt alldeles för lite gemensamt med andra. Handlar inte direkt om intressen och sånt även om det bidrar rätt mycket, utan det är bara att andra tänker och fungerar för annorlunda för att det ska vara möjligt att få nån djupare kontakt med dem. Känns som att världen lika gärna skulle kunna vara helt tom på människor, för skulle inte kännas något mer ensamt för det.

Skrev det här eftersom jag tänkte att någon som läste det kanske skulle bli intresserad och vilja prata med mej, men det är inte direkt något jag tror skulle kunna hända, utan jag bara gör saker trots att de känns meningslösa, bara för att göra något. För att bara göra något är en utmaning i sej och gör mej åtminstone lite mindre passiv. Men har provat allt jag kan tänka mej och ingenting fungerar, så känns som att jag är dömd att vara ensam för resten av livet och varken ha partner, barn, vänner, eller enda person att prata med.