Låter illa att du inte vill leva - blir det värre på hösten när det blir mörkare ute?

#1: nej jag har det året om. Ibland lite bättre och ibland fruktansvärt,men blivit värre dom senaste åren. Började med Stämningsstabiliserande tabletter i februari. Och i Augusti antidepressiva tabletter .

#2: Har du någon varaktig kontakt med sjukvården eller någon du litar på?

Så att du kan berätta hur du mår?

Jag har lite kontakt med öppenpsyk nu några gånger per år. Dom ska göra nån utredning och få fram eller utesluta diagnoser. Ringde öppenpsyk igår och bad om att få en akuttid för att jag inte orkar eller vill leva. Dom skulle ta tag i det men frågan är ju vad lång tid det tar 😞 frågan är ju om jag ska ringa dom imorn igen och ligga på .jag har vänner att prata med som vet om allt detta.

#4: Jag tycker att du ska kontakta igen - du känner ju att du behöver hjälp eller någon att prata med.

Det är viktigt för du är viktig och ge inte upp - det kommer att vända!

#2: Har du upplevt att medicinerna gör någon skillnad? Hittar man rätt brukar de kunna vända på livet.

#6: dom antidepressiva har jag använt i några få månader och har hjälpt lite grann men inte så mycket

#7: Har du fått justera doserna under tiden?

#7: jag har justerat dom antidepressiva 2 gånger. Och den Stämningsstabiliserande är rätt inställd just nu. Men som sagt så väntar ja på att få komma in så dom kommer fram till vilka diagnoser som kan uteslutas så dom vet hur dom ska behandla mig framåt. Har 10 mg stesolid att ta men eftersom det inte fanns nån akuttid idag heller så fick ja jag höja till 30 mg per dag… men jag undrar mest hur man står ut när man inte vill leva,men måste…

Ta en timme i taget och vänta på akuttiden. Åk till psykakuten om det blir värre.

#10: jag försöker så gott det går att göra det,men ibland blir man nästan galen för man vet inte vart man ska ta vägen…
Ha en bra dag du med, och tack för svar! 🙂

Jag lider av en fruktansvärd Depression, som blev en miljon gånger värre när min mamma gick bort (jag har även asperger, GAD, och en del andra problem). Jag är medicinerad och har kontakt med kurator och läkare inom psykiatrin. Det som hjälper mig att ta mig igenom dagarna är att välja ut serier och filmer att kolla på för att mer eller mindre bara "fördriva tiden" tills jag har nästa möte. Det är inte ideellt, men om du väntar på att få en mer ordentlig kontakt kanske detta kan vara något? Eller läsa böcker, spela spel, lägga pussel, bygga lego, måla, rita, träna, eller vad det nu kan vara som hjälper dig att bara fördriva tiden tills du får den hjälp du tydligt behöver.

Det är det bästa råd jag kan ge dig. Och att ringa och ligga på ordentligt. Känns dessutom nästan farligt högt att ge dig 30 mg stesolid om dagen utan ordentlig läkarkontakt. Jag ligger på 4 mg om dagen och då var det något min läkare helst inte hade gett. Säger inte att det är fel som så, men medicin som kan vara beroendeframkallande ska man alltid vara försiktig med. Även om det hjälper för stunden så är ju planen alltid att hitta ett sätt att leva i vardagen utan så mycket medicin och jag vet av erfarenhet vilket jävla helvete det kan vara att försöka vänja sig av höga doser benzo. Jag försökte ta mitt liv flera gånger när jag låg i processen senast att försöka trappa ner på benzo för min hjärna var så van vid att inte behöva hantera all ångest och Depression att det var som att bli sparkad i ansiktet av dåligt mående och mörka tankar.

Ibland kan det ju vara nödvändigt, men i första hand bör läkarna försöka få till en utredning för att kunna hjälpa dig på bästa sätt där medicin är en sekundär resurs och inte den enda metod du har för att överleva vardagen.

(Och tro mig, jag vet hur jävla skönt det är att bara slippa all ångest och mörka tankar periodvis när man äter medicin, men som sagt, när man ska försöka trappa ner dem kan det bli en miljon gånger värre.)

#12: Jag skulle vilja lägga till på din lista över tidsfördriv att om möjligt träffa och vara med andra människor. Näst efter mat, sömn och motion tror jag det är det viktigaste du kan göra.

#13: Ja det var en smart poäng att ta upp. Jag är så van själv att alltid vara ensam för jag har förutom min lillebror och styvpappa ingen familj här och inte en enda vän heller så socialt umgänge för mig är i princip omöjligt. Men bra tillägg, för det är inte bra att isolera sig för mycket.

Jag glömmer också bort att påminna andra om det ibland för vi har så väldigt mycket kontakt inom familjen och släkten. Inte alla är så lyckligt lottade.

#13: jag har ingen familj alls. Umgås med vänner flera gånger i veckan

#16: Vänner går lika bra. Alla sociala relationer är bra.

Även djur! 😺

#18: djur är det bästa som finns. Gillar djur mer än människor!!😊 fick tyvärr ta bort mina 2 katter förra året pga att dom fick sjukdom. Så är tyvärr djurlös och ekonomin tillåter inte att införskaffa någon katt just nu😔
Grannens katt kommer förbi i bland och kelar,och det betyder mycket!

Ja djur är en underbar hjälp när man mår dåligt. När jag bryter ihop över saknaden av mamma och ligger i sängen och gråter kommer hunden direkt och ska kramas och ena katten kommer och ska pussas. Men jag förstår att ekonomin är ett problem där. Finns det någon möjlighet att du skulle kunna skaffa en daghund? Dvs om du hittar någon i din närhet som behöver hjälp med att gå ut med sin hund dagligen eller då och då eller något sådant? Det är inte ett eget djur, men det är ju en motivation till att ta sig ut och kan vara väldigt givande ändå.

#20: jag har varit dogwalker, det har inte gett mig så mycket förutom att jag fick sällskap när jag gick och sprang som mest. Tänkte se om katthemmet här i stan tar emot besök . Sist ja frågade så tog dom inte emot besökare pga coronan då.. där skulle man ju ändå kunna få gosa lite. Är mer en kattmänniska. Och saknar mina väldigt mycket såklart….. igår var grannkatten hit och kelade och mös en stund iaf🙂

#21: Blev du mindre depressiv när du sprang?