Varför överger alla mig?
Det händer gång på gång. Jag är inte välkommen någonstans. Jag börjar i en grupp men efter ett tag får jag inte vara med där längre. Allt tar slut såsmåningom och i slutändan står jag ensam. Jag klarar inte av denna ensamhet, jag dör mycket hellre. Klarar inte att gå tillbaka till den tiden jag var helt ensam, allt börjar om.

Börjar jag bli bekväm eller känna mig hemma tas det ifrån mig. Inte ens [min partner] förstår för han gör samma sak mot mig. Även om han lovat att vi ska göra något någon dag så går hans spel och hans vänner före. Vill jag ut någon dag ska jag anpassa mig till honom, för han vill inte gå ut efter folk slutat sina jobb. Däremot är hans kompisar online så spelar det plötsligt ingen roll. Så sitter han där i timvis medans ensamheten äter upp mig.

Boendestödet glömmer bort mig. Allt stängs ned över semestern.

Vad för vits finns det att berätta till någon? Det är inte som att någon kommer förstå mig. Jag får bara höra hur orimlig jag är. Eller ännu värre så låser de in mig på psyket för självmordsförsök. Och så börjar allt om, för det finns ingen hjälp att få. Sedan får jag höra att jag borde vara bra nu, jag har fått en massa behandlingar. Men varför är jag såhär då? Varför är jag inte bra? Varför känner jag ångest över allt och varför blir jag uppslukad av denna överväldigande rädslan av att bli övergiven? Vad jag än gör så kommer jag inte ifrån den, jag kan låtsas att fungera men tillslut blir jag bara utbränd. Skakar och får hjärtklappning. Blir knäsvag och svimfärdig. Jag vet inte vad jag ska göra mer.

Allt tas ifrån mig. Inget jag gör blir rätt. Min hund får utfall mot andra hundar och jag gör bara hans ångest värre. Jag kan inte ens ha en funktionell relation med mitt djur för jag failar på allt jag gör. Det känns som att världen hade varit bättre utan mig. Jag är för needy och ingen pallar med min ångest.

Jag har försökt att bli bättre i 6 år. Vad ska jag göra? Inget jag gör funkar. Vill bara somna in vid det här laget för det känns som att jag kommer bara till slut bli övergiven eller förlora igen i slutändan, det händer mig alltid.