Jag är trött
Trött på att kämpa när allt jag vill är att ge upp
Trött på att le när allt jag vill är att rasa ihop och gråta
Trött på att leva när allt jag vill är att dö
Trött på att känna när allt jag känner bara är ångest

Jag kämpar, har alltid gjort det. Men vart jag än vänder mig så är det fler käftsmällar som väntar. De kommer när du minst anar, precis när du börjat tro att du lyckats fry ifrån det. Så står det där.
Slag efter slag. Jag försöker andast men det känns som att jag brinner. Livet är ett ständigt jagande för att hitta något som kan släcka elden. Men det närmsta jag kommer är en svag glöd som lätt flammar upp i lågor igen.
Den tar allt syre. Jag försöker hinna ikapp alla andra men jag ramlar efter. Skrapsår och blåmärken täcker hela min kropp. Du kanske inte ser det men jag har öppna sår precis överallt. Det största är vid hjärtat.
När jag inte hinner ikapp så springer alla ifrån mig. Det är inte lönt att ropa efter hjälp, det är ingen som vänder, jag har försökt med det så många gånger förut. Istället får jag resa mig upp och fortsätta försöka springa med min blåslagna kropp som brinner och tar allt syre som den kan få. Allt för att lågan ska hålla sig vid liv. Samtidigt dör jag och får skit för att jag inte hinner ifatt.
Jag vill bara lägga mig ner. Låta elden brinna tills allt den har att ta är mig.
Samtidigt skrämmer det mig då jag inte vet vart min aska hamnar. Förmodligen sprider den sig och lämnar smutsiga sår på alla andra.
Jag ramlar, jag springer, jag skriker. Jag kämpar men det är aldrig tillräckligt. Jag försöker släcka elden med musik och drömmar men verkligheten är alltid runt hörnet. Jag försöker släcka elden med kärlek, men på något sätt så slutar det alltid med att lågan blir större. Jag försöker släcka elden med alkohol och droger, men det är något som lågan frodas av. Jag har insett att det enda sättet att döda lågan är att döda mig.
Dö, dö, dö. Allt jag vill är att dö. Inte dö men för alltid sova. En plats där inte lågan brinner lika starkt. De som ibland springer bredvid mig kommer slutligen springa ifrån mig. De säger, du kämpar inte tillräckligt. Att hjälpen finns men att jag inte tar den. Men jag tar den. Alla händer som räcks omfamnar jag. Men det finns ingen som kan släcka lågan. Inte ens mina egna tårar.

Jag vill vara fri, jag vill ha mitt eget liv. Ett liv utan att vara en vandrande låga. Ett liv där jag kan känna solens strålar och vinden susa genom håret utan att lågan tar allt ifrån mig. Jag vill kunna sätta mig ner och bara vara, utan att lågan omfamnar min kropp. Jag kan inte stänga av. På knappen är automatisk.

Jag försöker göra allt för att bli fri från lågan. Prata, sjunga, skapa, drömma, träna. Som ung tonåring sa jag alltid att jag aldrig skulle vända mig till droger. Men sen vände jag mig till droger. Trots att jag såg hur andra dog. Trots att jag hörde hur andra var omringade av elden trots att de inte själva såg den. Den gav ingen effekt. Inte i de låga doser.
Men att jaga droger kommer aldrig släcka elden. Det kommer vara ett annat fokus istället för att springa som alla andra. Istället för att leva kommer jag dö. Men som jag lever nu så kommer jag dö. Jag kommer aldrig riktigt få leva. Ett liv fritt från lågor.
Lågorna jag har består inte av självhat. Kanske är det just därför de är så svåra att släcka. Men hur släcker man en låga som inte grundas i självhat? Vad krävs för att även den sista glöden ska slockna så att inte lågor dyker upp vid mitt första andetag? Jag vet inte, jag vet inte. Jag försöker, jag kämpar, men det tar aldrig slut. Folk i vita rockar skriver ut fler tabletter men det är inga som hjälper. Remisser till andra för att prata men alla verka tycka att mina verktyg är fantastiska. Tack, jag har skapat dem själv men de funkar inte.
Kan någon ge mig något jag inte redan har? Något som kan få den sista glöden att slockna. Jag vill inte att glädje skrik utanför mitt fönster ska få min flamma att brinna. Jag vill inte att folk som springer vidare ska göra likaså.
Allt jag vill är att bara springa, och samtidigt kunna andas. Inte behöva vänta på nästa slag. Jag vill sluta ögonen. Andas. Och bara känna att allt är okej. Men det är det inte.

Jag är bara 20 år men det förväntas att jag ska springa i minst 60 till. För varje gång jag faller blir det svårare att resa på sig. Och för varje gång jag rest mig upp så tar det inte lång tid förrens jag snubblar igen.