Hej. Jag heter Moa och är snart 20 år. Jag har nyligen blivit diagnosernad med autism och adhd av den lättaste graden och har sedan i januari gått på stämningshöjande och sedan 2 månader tillbaka även antidepressiva.
Jag har så länge jag kan minnas levt ett liv fyllt med nedstämdhet eller ångest och även om jag aldeug fått en diagnos som Deprimerad så kan jag inte blunda för att jag i vissa perioder haft det.

Jag har jobbat mycket på mig själv. Både på hur jag är som person så att jag är trevlig och respektfull mot andra. Försöker vara lyhörd och osjälvisk men samtidigt inte utsätta mig för situationer eller val där det är påfrestande mot min psykiska hälsa.
Jag har de senaste tre åren blivit allt mer bekväm i mig själv. Både i hur jag är som person och i mitt utseende. Tidigare (kring 15 års åldern) så hade jag mycket ångest kring hur jag var som person då det ofta lyckades uppstå konflikter kring alla människor jag var med. Nu när jag fått mina diagnoser så förklarar det lite varför jag alltid upplevt att sociala relationer har varit svårare för mig än andra människor.
Jag tycker just nu att jag är en omtänksam, ärlig och lojal person. Jag talar ofta från hjärtat, jag säger alltid sanningen när någon frågar om den (jag kan undvika att berätta sannigen om inte folk nödvändigtvis frågar efter det eller om jag känner att hela sanningen inte är nödvändig). Jag skulle offra mycket för mina vänner och jag har nu på senare tid även börjat fokusera på att omringa mig kring människor som får mig att må bra. I vänner söker jag ärliga personer, som säger till när jag gör fel, är uppriktiga i vad de känner och försöker sitt allra bästa att vara en god vän! Det betyder inte nödvändigtvis att man alltid lyckas, men det är upp till mig att avgöra vilka tabbar som jag känner är okej eller inte.
När jag var yngre hatade jag även hur jag såg ut. Jag kände mig för smal, som ett skelett samtidigt som jag hade ett väldigt runt ansikte med en stor näsa och mörka ringar under ögonen. Det där stämmer ju fortfarande, jag ser lika dan ut. Men min syn på mig själv har ändrats. Jag är smal och jag hade gärna gått upp i vikt, men att känna ångest över det hjälper inte och jag är inte ful. Vissa kommer tycka att jag är det, andra inte och jag råkar tycka att jag inte är ful. Jag har en stor näsa och ett runt ansikte, men helt ärligt hade jag inte passat i en annan näsa och även om jag har runt ansikte så är mina käkben rätt fina, jag har fina ögon och jag gillar mitt leende. Jag ser väldigt söt och mycket ung ut för min ålder, och även om det kan kännas jobbigt ibland så påminner jag mig om att mina vänner vet min sanna ålder och att det säkerligen kommer löna sig när jag blir äldre. Jag har inte mycket kurvor och oavsett om de kommer med tiden eller ej så är min kropp fantastisk med eller utan dem.

Då kanske ni undrar vad det är för problem med min psykiska hälsa.. Min pappa gick bort förra året och det tog inte så hårt på mig som man kan tänka sig. Det som tog hårt på mig har varit problem och konflikter med vänner, min mamma, folk som jag gillat etc. Så fort folk lämnar mig så grips jag av panik. Jag får grov ångest, gråter okontrollerat, kan ej andas, får dröm liknande känslor och starka suicid tankar. Detta får jag oavsett om det är en relation jag velat lämna eller ej. Vi kan ju säga som så att när jag höll pappa i handen när jag dog så skrek jag ju inte lite.. Vi kan ta det senaste exemplet. Jag träffade en kille, vi dejtade i 1 månad ungefär. Jag blev inte kär men jag tyckte verkligen verkligen om honom och vi hade super kul tillsammans. Plötsligt så blir han mer kall, jag får grov ångest och blir orolig. Tillslut så träffas vi och pratar och kommer fram till att vi inte är på samma nivå. Jag får panikattacker, grov ångest, djup nedstämdhet, suicidtankar, känslor av hopplöshet etc.
Sen hände en grej idag. Jag har aldrig känt så som jag gjorde tidigare idag. Jag hade tagit 3st elvanse istället för 1. Jag såg i tunnelseende och allting kändes som en dröm. Jag grät okontrollerat. Detta hände inte från ingestans. Det var nämligen så att jag ville ha hjälp med min pappas gamla analog kamera. Jag visste bara 1 person som kunde detta om analogkameror och det råkade vara min kompis fittiga ex (han var en riktigt hemsk människa och gav henne skuldkänslor om de inte hade sex). Där i stunden så tänkte jag bara att den personen hade kunnat hjälpa mig. Sen tänkte jag att min vän kanske inte skulle vara okej med det men jag var osäker så jag frågade. Hon blev jättearg. Jag fick panik och allt det som jag skrev tidigare med tunnelseende, dröm känsla, panikångest etc kickade in. Jag hade räknat med att det värsta som skulle hända var att hon sa "Nej jag känner mig inte okej med det pga detta, det gör mig ledsen att du tänkte så".
Istället kändes det som att jag var en hemsk vän. Falsk, svikare, självisk. Det kändes som att hon blev djupt sårad av att jag frågade och som att vi aldrig skulle kunna bli vänner igen. Min hjärna är uppe i 1000 varv, jag gråter hysteriskt och skriver 5 långa paragrafer där jag ber om ursäkt och att det inte alls var min avsikt att såra henne, att jag helt enkelt inte tänkte. Hon svarar några timmar senare och skriver att det är okej men att jag måste ta tag i min psykiska ohälsa.
Det gjorde ont. Men det är sant. Samtidigt så försöker jag varje dag. Jag träffar en av mina vänner där till och med jag frågar först om vi ska umgås (jag stänger vanligtvis in mig i dåliga perioder), vi har tagit många långa promenader, jag har gått ut och sprungit, jag har ätit hälsosammare, jag har gått upp i vikt, jag har laddat ner en app som ska vara gott stöd för min psykiska ohälsa, jag väntar på tid för behandlare och arbetsterapeut på sjukhuset, jag träffar en kurator för suicidprevention, jag pratar med min mamma och syster om hur jag mår, samtidigt gör jag mitt allra bästa för att vara en god vän, göra mina vänner glada, visa att jag tycker om dem, bryr mig om dem, jag har bjudit hem några och har annat planerat. Allt för att inte stänga inne mig själv. Jag försöker lyssna på peppande och glad musik, jag kollar på roliga filmer, spelar spel, gitarr och ritar när jag är själv (man måste också trivas i sin egen gemenskap). Och visst jag tycker att det är jobbigt att vara själv ibland, påminnelse om instängdheten som jag haft i så många år och ångesten som kommer smygandes. Men jag försöker. Jag har lärt mig älska mig själv, acceptera att jag gör misstag precis som alla andra, jag försöker hålla en god fritid som både aktiverar min kropp och gynnar en god gemenskap med vänner. Jag har god kontakt med psyk, går alltid på mina möten och jag har till och med jobb till sommaren.

Jag vet inte hur jag ska göra. Jag försöker så mycket. Och det min vän säger är att jag måste ta tag i min psykiska ohälsa. Så snälla säg mig vad är det jag gjort? Och vad ska jag göra för att faktiskt ta tag i min psykiska ohälsa.
Jag förväntar mig inte ett liv fritt från ångest och sorg. Men jag förväntar mig ett liv där jag inte drabbas av panikångest och suicidtankar så fort jag blir lämnad. Att bli lämnad är en del av livet. Ändå så känns det hemskt varje gång och jag vet aldrig varför