(x) Orkar inte mer
Nu sitter jag här igen… Jag vill ingenting. Jag vill inte ha sympati men jag vill heller inte vara värdelös.. Jag vill inte höra ”håll ut” eller ”det kommer bli bättre”. Jag är inte en av de som blir friska igen… jag är den som slutar på kyrkogården. Jag är så trött på att leva för andra! Jag är så trött på att höra ”gör det för min skull”. Jag lever inte längre för mig själv utan jag lever varje dag för att andra ska vara lyckliga. Men min lycka bryr sig ingen om. Jag ska bara plåga mig igenom varje dag och le så att alla kan vara glada runt om kring mig medans jag själv går under. Men vad gör det, jag är ändå inget värd?
Jag gör sjuka saker, då menar jag riktigt sjuka och destruktiva saker för att jag inte bryr mig längre. Jag väntar på den där lilla adrenalinkicken som varar i 2 minuter för att få känna en gnutta levande. För varje gång blir det mer galna och mer farliga saker än gången innan. Men jag är inte rädd, för vad har jag att förlora? Att dö skulle inte vara så tokigt enligt mig.
Bup vill låsa in mig, jag pratade med en så fin tjej men hon är tvungen att kalla in läkare och mer personal varje gång för de sjuka sakerna jag säger. Så jag hinner inte ens öppna munnen innan de försöker få mig inlåst på sjukhuset numera. Därav får jag hålla allt för mig själv.
Jag vill slita mig i bitar. Jag är rasande på inget annan än mig själv. Jag är arg för att jag mår dåligt, arg för att jag inte får må bra, att jag inte förtjänar nått bra i livet. Jag är arg för att jag inte redan är död, jag är arg för att jag är villig att förstöra min familj för att jag inte orkar längre. Det är som ett svart hål inom mig som slukar all lycka och allt som blir kvar är mörker och ilska. Det blir större och större för varje dag och jag går allt mera närmre och närmre kanten av hustaket.
Jag vet inte vad jag vill, jag hoppas väl att nån här ska få mig att få mindre dåligt samvete för att ta självmord. För det är den ända lösningen
- Redigerat 2020-12-18 21:45 av Lia
Har du fått någon hjälp av sjukvården? Eller har du sett till att hålla dig undan?
Jag tror att det finns hjälp att få. Ingen ska behöva må som du beskriver. Hur länge har du känt så?
Har medicin. Bara gått och pratat med bupp. Känt så här i flera år men nu blir allt bara för mycket.
Jag tycker att du ska kontakta den som skrivit ut din medicin. Du kanske behöver ändra dos eller sort.
Det finns hjälp att få bara du tar steget.
/Maria
#2: Ta med dig en familjemedlem, kompis eller annan bekant. Någon som känner dig och dels kan tala för dig om det behövs och dels kan bedöma om det de föreslår kan vara rätt för dig.
Hjälper medicinen någonting?
Har medicin.. nån melatonin och nån mot oro och nån antidepressiva. När jag börja med medicinen efter ett tag kunde jag känna att det hjälpte men inte nu längre.
#5: Du kanske behöver byta medicin. Det finns många olika sorter. Ibland får man prova olika innan man hittar rätt och ibland kan effekten avta efter ett tag. Se till att du får hjälp, som sagt. Det är orimligt att behöva må som du. Men försök ha lite tålamod. Att avsluta och starta mediciner kan ta tid innan man ser effekten. Ofta tar medicin mot nedstämdhet omkring en månad att nå full effekt. Under den tiden kan de dessutom ha biverkningar som ibland är besvärliga.
#5: Instämmer med övriga, kontakta din läkare/mottagning (BUP?).
Det kan vara såpass "enkelt" att det räcker med att höja doseringen på den medicin du får för närvarande. Det kan ge stor skillnad även om man håller sig inom den rekommenderade doseringen - och en del mediciner kan man ge betydligt mer av förutsatt att man vet vad man gör.
Jag känner så väl igen mig och det går fasen inte att säga att "Du måste se glädjen i att leva för din egen skull", det känns bara som bajs 💩 att få slängt till sig. Kan du försöka vända lite på tanken? Att de här tankarna och känslorna är inte DU, det är din sjukdom som talar.
Den sätter sig som en j*vla hjärntvätt och vrider till allt i skallen.
Inte för att livet är ett rosenrött skimmer annars heller men det där riktigt leriga, gråa, svarta är faktiskt inte du, det är Depression och ångest som lägger ett smutsfilter på allt du upplever.
(Jag vet inte om det är ångest och Depression som du har kliniskt sett men många såna här tillstånd och sjukdomar är ju snarlika.)
Försök att be om hjälp och att visa hur dåligt du mår. Du kanske kan visa dem det här inlägget eller skriva ett brev om du har svårt för att få fram ord och tankar på ett bra sätt? Du uttrycker dig ju väldigt tydligt, ingen tvekan där att förstå hur du mår.
Kram, försök ta hand om dig! 💕
Edit: Hur sjutton gör man för att inte få stort "D" på "Depression"?
"Jag är inte klok men jag är smart!"
Toktantens dagbok: www.raskva.wordpress.com
- Redigerat 2020-10-26 12:54 av Lona
Testar att skriva Depression med liten bokstav.
Nix, det är en bugg.
#9: Går det att fixa? Rent allmänt alltså, inte specifikt i just mitt inlägg, det är väl skit samma egentligen.
"Jag är inte klok men jag är smart!"
Toktantens dagbok: www.raskva.wordpress.com
Visst går det. Det finns på vår lista.
Starta ny diskussion
