Skickar en lång kram till dig. Och så tänker jag att det mitt i allt ditt svarta finns så mycket styrka som du själv kommer att kunna se längre fram. Ibland behöver man kanske inte må bättre med en gång utan ett mående är vad det är helt enkelt. Och att det får vara okej det med.

#1 verkligen ett stort tack till dig. Precis vad jag behövde få höra just nu. Tack!

Du får absolut inte ge upp. Det finns en i hela världen som är som dig och det är just du. Du är precis som alla andra människor speciellt. Ta små steg med livet varje dag och ha inte så höga krav till dig själv. Livet är vackert vännen . När man bli förälder man bli hel som en människa . Innan det man bara förbereder sig för just det. Du kommer klara denna mörka period du går igenom bara med kärlek till dig själv . Jag har oxå haft de perioder när jag var yngre……. kom som 14 årig i sverige utan språk o vänner …..svårigheterna i skolan var stora …man fick inte vara med på allt …..men…….jag gav en chans till mig att fixa det. 30 år efter är jag så glad att jag kämpat o kämpar fortfarande i mitt liv. Älskar Sverige för det hon gav mig. Så ge inte upp …du fixar det. Älska dig själv me av allt för du är unik.

#0: Så ska du inte behöva må. Kontakta vårdcentralen och be om hjälp. Det går att må mycket bättre.

Känner igen mig i så fruktansvärt mycket av det du skriver. Framförallt att "vilja" att ens närmsta vän/vänner ska hata en, för då blir det "enklare" att lämna. det har tagit MÅNGA år för mig att reda ut mitt liv, trots alla som försökt hjälpa gång på gång på gång. Jag vill verkligen att du ska söka hjälp. Oavsett om du söker hjälp eller inte fortsätter tiden att gå. Och det är bättre nu än aldrig. Jag bestämde mig för att ge upp. Stötte ifrån alla mina kompisar. Skrev så att de skulle avsky mig. Samtidigt som jag gick till mina lärare som var oroliga för mig och sa att det blir bättre. Jag trodde det skulle vara lättare. Men den dagen jag försökte. Jag ångrar det grovt. En främmande tant räddade mig. Mina kompisar var skräckslagna, sprang till kuratorn å lärare som hoppade in å körde för att hitta mig samtidigt i telefon m 112 och mina föräldrar. Skräcken i min kompis ögon. Trots jag skakade och grät och skakade. Kunde jag urskilja det. Min andra kompis vågade ej följa i bilen. Hon var rädd att jag skulle vara arg på henne. Hon var rädd att hon var anledningen. Jag tog mig upp. Kraschade igen och igen. Jag har gett upp. Jag har slutat kämpa. Stundvis har jag stått mellan att ge upp och undra hur mycket till jag klarar av. Men mitt i allt det här har det vänt. Efter över 6 år har det kanske vänt. Men jag vet att det bara är ord jag skriver. Men jag vet även att ord kan göra skillnad. Jag vet även att du betyder mer än du anar. Allra mest för dig själv. Mkn kompis var påväg att ta livet av sig. Av en slump och ren och skär gissning visade det sig jag hade rätt. Ett tag grät jag mer än henne. För jag var så jävla rädd att förlora henne… Det finns dagar jag vill ge upp. Men dagarna är inte konstant och timmarna är ej för evigt. Hästarna har räddat mitt liv många gånger. Min häst som kom upp för snart 4 år sedan - som jag då började sköta m och rida in. Har stått med mig under alla År. Jag tänker inte säga att det blir bättre. För det vet du redan. Du måste inte ens tro det. Hur jobbigt det än är. Fortsätt andas och fortsätt leva. Finns om du vill skriva❤️