Så här dåligt har jag aldrig mått. Nu är det nog dags för att verkligen ta tag i det och söka hjälp igen.  Jag vet inte om jag kommer att se till att jag pratar med en psykolog, men jag ska göra mitt bästa. 

Jag har fått toppbetyg i skolan. Jag har deltagit i extra kurser. Jag har kommit i form och ser hyfsat bra ut. Men ändå går jag runt och plågas av självmordstankar. "Åh, om jag tog livet av mig skulle allt bli enklare. Jag kan göra det precis så här…", tänker  jag.  

Jag vet inte vad  det är jag känner längre.  Är jag inte ledsen och sur på livet så är jag fylld med alla möjliga känslor; ilska, ensamhet, kärlek, rädsla, bekymmer, passion, avsky, all in one. Det blir helt enkelt för mycket att hantera och det slutar oftast med att jag vill vara ensam och fryser ut världen, samtidigt som jag vill bli ompysslad och få uppmärksamhet. 

Mina panikattacker har blivit färre, men det kommer då och då, minst en gång i veckan. 

Jag och min plastpappa som är min närmaste familjemedlem skaffade en omplaceringshund för att jag skulle ha något att göra förutom att pyssla i trädgården. Hunden går inte att känna igen efter all energi jag har lagt ner på honom. Han mår bra. Däremot ignorerar jag hunden för det mesta då han känns som börda, men samtidigt gillar jag verkligen hunden. 

Jag har alltid varit väldigt reserverad och introvert, men nu har jag inte lust att träffa vänner alls. Jag raderade alla messenger appar bara för att folk inte skulle kunna nå mig. 

Inget känns kul längre. Det finns stunder då jag är glad och lycklig, men oftast känns allt som ett obehagligt arbete som man är tvungen att göra. 

Är det någon som känner igen sig?