Annons:
Etikettnedstämdhet
Läst 782 ggr
mirali
2019-11-12 12:32

Jag behöver tips att stå ut

Hej allihopa. Jag har försökt hitta ett forum där jag kan skriva öppet om mig själv o min situation utan att nån jag känner ska läsa det o förstå att det är jag. Tror jag kan skriva här. 

Jag har under hela livet haft social ångest och Depression, även separationsångest från hemmet. Redan från dagis har jag minnen av hur jag fejkade att jag var sjuk för att få stanna hemma med min mamma. Att fejka fysisk sjukdom för att få stanna hemma blev rutin i förskoleklass och fortsatte och blev mer o mer för varje år. Tror att jag snittade på runt 2 mån frånvaro per läsår. Såklart blev jag läkarundersökt och inlagd tillslut för att komma till rätta med mina "magproblem" och "dåliga immunförsvar" utan att nånting kunde hittas. När jag gick i tredje klass så började nog alla förstå att jag snarare hade psykisk än fysisk ohälsa och då började jag bli tvingad att gå i skolan eller hotad med att polisen skulle hämta mig på morgonen o köra mig till skolan om jag inte gick dit. Vilket resulterade i att jag ofta rymde hem eller till andra platser. 

Jag var aldrig mobbad och jag hade kompisar i skolan. Visst kände jag mig blyg men ingen uppfattade mig som det har jag fått höra i efterhand. Jag har så otroligt svårt att förklara för folk VARFÖR jag så gärna vill vara hemma. Det är helt enkelt en känsla jag har. Om jag ska lämna hemmet för något som jag upplever som negativt (t.ex. skola, jobb eller andra saker jag inte vill) så börjar jag få ångest flera dagar i förväg och det kan gå så långt att jag börjar gråta hysteriskt och funderar på att sticka iväg o gömma mig hos någon kompis eller hela tiden får tankar på ursäkter o undanflykter för att slippa gå på det som jag tycker är jobbigt. Så har det alltid varit hela livet. Det är en enormt stark känsla som jag inte kan gå emot. Oftast kan jag tvinga mig iväg på ett enstaka möte men när det börjar bli en rutin att jag ska iväg på någonting så klarar jag inte av det mer.  Började på BUP som 10 åring och har haft regelbundna samtal ett par gånger i veckan sen dess.  Jag har gått i kognotiv beteendeterapi, ljusterapi, gruppterapi, ätit bla. sertralin, venlafaxin, mirtazapin, lergigan mfl. utan resultat. Betalde dyrt för en privatpsykolog också.  Jag har ätit d-vit och varit ute på promenad de ljusaste timmarna varje dag. Kan helt ärligt säga att ingenting har hjälpt mig alls. Det enda jag fått ut av alla år med psykologer är att mina föräldrar fick hjälp att förstå min situation bättre och slutade t.ex. klä på mig med tvång och släpa med mig till skolan eller hota med polisen.  BUP gjorde en utredning på mig som inte visade någon diagnos. Sen vill jag tillägga att hem för mig inte är en viss lägenhet eller ett visst hus. Det har varierat beroende på vart jag befunnit mig och med vem. Man skulle kunna säga att jag kan "binda fast" mig vid det ställe där jag för tillfället vet att jag bor och där det bara bor personer som jag trivs med och där jag kan koppla av helt. Då är det den platsen som jag absolut inte vill lämna.

Utöver svårigheterna med att gå hemifrån så har jag alltid varit introvert, tycker inte om när det är för mycket folk. Små grupper kan gå bra om det är personer jag känner men umgås helst med en eller två i taget. Jag töms på energi om jag måste vara social med andra än närmaste familjen. Det värsta jag vet är om jag måste gå på t.ex. familjeträffar med min sambos familj eller sitta i ett klassrum med många elever.  Innan såna situationer kan jag ha rejäl ångest och efteråt är jag så utmattad att jag bara vill gå o lägga mig. Jag är rätt säker på att jag har social ångest även om jag inte fått det sagt av en psykolog.

Jag lider även av höst o vinterdepression. För ett par år sen åkte jag utomlands och det var det enda som hjälpte mig lite. Jag hade en kompis som bodde i ett varmare land så jag spenderade från okt -16 - feb -17 där. Visst mådde jag dåligt och hade ångest men jag var inte direkt Deprimerad och den personen förstod att jag inte ville bli tvingad ut och umgås med folk så jag slapp min allra värsta ångest. I vanliga fall brukar jag få såna depressioner att jag kan spendera ca 20 timmar i sängen per dygn. Jag sover normalt men ligger nedbäddad och kollar på datorn på dagarna. Förut brukade jag få självmordstankar men har aldrig gjort något självmordsförsök. Har heller aldrig haft några självskadebeteenden.  Numera var det länge sen jag hade självmordstankar, det var mest i samband med att jag pressades att studera, jobba o prestera som jag blev så stressad att jag tänkte på självmord. Jag ligger helt enkelt bara likgiltig och tom och kollar på meningslösa serier och längtar att klockan ska bli natt så jag kan sova.

Idag är jag 19 år och det var ett par år sen jag senast träffade någon psykolog eller åt mediciner. Jag lyckades slutföra nian på våran 2016 tack vare att jag fick möjlighet att studera heltid på distans. Senaste åren har jag som sagt spenderat en del utomlands hos en nära vän eller hos min mamma och i egen lägenhet. Jag har inte gjort så mycket annat än att läsa igen ett missat mattebetyg från grundskolan och väntat på svar från olika skolor som kan erbjuda distansundervisning. 

Egentligen är jag totalt omotiverad att börja studera även om det är på distans. Jag kommer börja enbart för att alla tjatar om det. Nu har jag kommit in på en folkhögskola som är 100% distans och det drar igång i januari. Känner mig likgiltig inför det och kommer försöka klara att läsa till mig en gymnasieexamen om det går.  Har alltid haft lätt för att lära mig saker och jag kunde slutföra nian på en timmes studier per dag fast skolans utbildningsplan var ca  6 h/dag så problemet ligger inte i inlärningssvårigheter. Snarare att jag är helt totalt omotiverad. Folk säger att det är livsviktigt att jag börjar studera om jag inte vill ha ett skitjobb resten av livet men jag har insett att det finns andra lösningar som är enklare. Ett tag höll jag på med s.k. sugardating och insåg att jag genom att avsätta en helg till att träffa en person (utan sex vill jag tillägga) kunde jag tjäna 10.000 och det är mer än jag behöver för att betala hyra, mat osv. för mig själv. Skulle jag fortsätta med det hade jag på ett par helger kunnat tjäna motsvarande en månadslön på ett vanligt jobb. För mig som redan är tyckte studier var meningslöst, blev det där ett bevis på att det verkligen är meningslöst för mig. Sambon jag bor med nu är från ett annat land och han har inga problem med att jag är hemma och jag vet att det alltid finns trevliga snälla killar som gärna har en tjej som är hemma, så jag kan helt enkelt inte finna tillräckliga skäl att bli motiverad till att plugga eller jobba. Såklart tänker jag på pensionen och att jag en dag är för gammal för att kunna hitta män som vill försörja mig, men det känns så långt bort. Sambon jag är tillsammans med nu har en annan syn på förhållanden, han tycker att om man varit gift o skiljer sig så har man fortfarande skyldighet att försörja mamman till sina barn. Jag tror jag började dejta honom av en anledning från början, för att jag vill ha en partner med sån mentalitet så jag ska slippa jobba. Men hur som helst, jag vill inte erkänna till någon i familjen eller sambon hur jag egentligen känner inför att börja studera för jag hatar att uppfattas som lat. Skäms över det. Likaså vill jag inte erkänna vilken enorm ångest jag har inför varje liten social grej för det skäms jag också för. 

Nu är det såhär att när jag i mars träffade honom så jobbade han  i Stockholm men hade lägenhet kvar i sin gamla stad som vi brukade ses i.  I augusti sa han upp sig från jobbet i Stockholm och flyttade tillbaka till sin stad. I oktober flyttade jag hit till honom. Planen var att han skulle börja jobba här men pga. ändringar från jobbets sida så blev det 50% jobb i sthlm. Det här resulterade i att jag för en o en halv månad sen fick börja vara ensam här varannan vecka. Mitt enda umgänge jag har här är genom att vara dagmatte till två hundar, och deras ägare är lite speciell. Hon är en jättesnäll person som är lite annorlunda bara och hon umgås gärna så ofta som möjligt. Så vi brukar gå ut o gå hundpromenader tillsammans o stå o snacka ett tag när hon hämtar o lämnar sina hundar. Annars har jag ingen alls att umgås med och tanken på att träffa tex. hans kompisars flickvänner o bli vän med dem ger mig riktig ångest, så pass att jag hellre är ensam. 

Ni fattar säkert att jag blir väldigt isolerad. Hade det inte varit för hundarna jag är dagmatte åt hade jag suttit helt ensam i lägenheten i en vecka i sträck utan att behöva ta på mig kläder ens. Fast att jag är en osocial människa som helst slipper ta kontakt med nya människor så hatar jag att vara ensam utan dem personerna jag tycker om! Det gick jättebra när jag bodde här tillsammans med sambon men när han är i sthlm så är det outhärdligt. Önskar så att jag kunde klara mig bra utan honom men jag mår piss. Går runt o känner inte längre av tiden ens, som jag går runt i ett svart vakuum. Det enda jag ser fram emot är att han ska komma hem men även när han är hemma går jag runt med ångest för att han ska åka igen. Hade det inte varit för att jag tagit på mig att vara dagmatte hade jag åkt hem till min stad och bott hos mamma varannan vecka. Fast det hade också varit riktigt jobbigt att hålla på o pendla så.  Så mitt enda val är att stanna här, ensam varannan vecka. Sambon började dessutom  en utbildning för ett par veckor sen som är på distans men som har 6 obligatoriska helgträffar i början, i sthlm. Så det betyder att han inte bara är borta sön em till fredag em utan fredag em till söndag em nästa vecka, sen hemma mån till fre och sen samma sak igen. Jag fattar att han måste jobba och att han vill utbilda sig, egentligen är jag inte arg för det. Jag är bara så ledsen att det blev såhär, eftersom jag flyttade hit med förhoppningen att bo ihop och han är den enda jag har här. Han har sett hur dåligt jag mått av det här och nu äntligen har han sett till att det får ett slut. Han ska göra klart en träff till den här helgen så har han 3/6 avklarade träffar och göra resterande 3 i februari. Och han ska snacka med  chefen på jobbet om att bli förflyttad till vår stad och om det inte går så säger han upp sig och börjar på ett annat jobb (som han egentligen inte är så sugen på men det blir i väntan på annat isf) här. Så egentligen vet jag att den här skiten tar slut på fre nästa vecka men jag orkar inte mer. Känner redan ångest inför att han åker nu på fre till stockholm och blir där i en vecka. Vi har precis köpt en hundvalp . Nu kanske ni tänker oj vad oansvarigt med tanke på mitt mående o hans jobb men jag har haft hund senaste 10 åren, som tyvärr fick avlivas för ett tag sen pga. tumörer. Och ingen kan säga att jag misskött den hunden utan hon har snarare varit allt för mig. När hon blev avlivad rasade jag samman helt och kände noll mening. Så vi köpte en ny hund som främst är min. Jag längtar så att han ska bli lite äldre så han kan gå på promenader med mig och följa med på utflykter och börja träna och bara det att jag ska kunna gå på toan utan att ha nån som piper direkt. Men helt ärligt avskyr jag valptiden. För mig som känner mig nere o Deprimerad o stressad för ingenting så ger det mig ångest att valpen måste ut varje timme. Missförstå mig rätt, jag tar ut honom och leker med honom, jag sköter om honom men när jag är ensam hemma  så får jag ibland ångest och blir rädd att jag ska bli utmattad av att måste springa ut för jämnan. Innerst  inne vet jag att jag såklart fixar att gå ut en gång i timmen och att sambon om inte så lång tid kan hjälpa mig dela på ansvaret men just nu mår jag inte bra över att ha köpt en valp. 

Jag måste bara stå ut lite mer än en vecka till med den här skiten att vara ensam, må piss och ta hand om valpen på ett bra sätt innan sambon flyttar hem och slutar vara borta men jag vet ärligt inte hur jag ska klara det. Känner att depressionen äter mig mer och mer det är långt kvar tills våren kommer och det vänder. När jag läser igenom allt jag skrivit ser jag ju själv att det inte låter riktigt normalt. Men jag vill bara få tips på hur ni som mår dåligt och egentligen inte klarar mer, gör för att klara det ändå? Har ni några bra tips på tankesätt som muntrar upp er?

Annons:
taxarärbäst
2020-01-22 23:18
#1

Jag finns här om du vill prata… Min hund hjälper väldigt mycket

Upp till toppen
Annons: