Annons:
Etikettbehandling
Läst 2055 ggr
Magrat
8/17/18, 11:27 AM

Vi planerar barn, men har problem med medicinering

För att göra en lång historia lite kortare så började jag och min man prata om att vi skulle vilja ha barn i framtiden. Till besväret hör att jag är psykiskt sjuk och äter en hel del medicin som får min vardag att fungera relativt smärtfritt, men bieffekterna om fosterskador är destovärre.

Självklart vill vi det bästa för vår tilltänkta barn och medcininerna måste väck under graviditeten. Det är här kruxet slår till! Min läkare är väldigt orolig att jag ska hamna i en Depression, eller få en fullblown psykos när jag inte äter mina mediciner och kroppen dessutom hamnar i en något hormonell inbalans. Det känns ju riktigt skrämmande, men samtidigt vill vi ju ha barn.

när jag äter mina mediciner är jag relativt stabil och behövs ibland läggas in på grund av återkommande depressioner och problem med PTSD, men ändock fungerande.Kan tilläggas är även att läkaren är orolig för att jag ska få en massiv psykos om alla mediciner sätts ut och jag dessutom hamnar i en hormonell inbalans på grund av graviditeten.

Någon som har erfarenhet av det här? Någon som vet hur vi borde gå till väga?

Bloody but unbowed I stand tall at the oar And I'll climb their scaffold once they bring me back to shore I'm master of my fate, I am captain of my soul And I'll ride this boat, all the way, to hell

Annons:
[11:11]
9/2/18, 8:24 PM
#1

Hej, Magrat. Varför är du Deprimerad?

[11:11]
9/3/18, 11:42 AM
#2

Jag vill bara påpeka att det inte var menat som en förolämpning. Utan vet du varför du är Deprimerad? Kan det ha att göra med mobbning eller är det någonting mycket djupare? Jag föreslår att du gräver lite djupare i varför du är Deprimerad. Så att du blir fullt medveten om vart smärtan egentligen kommer ifrån. Sen lära dig att omfamna den, bli ett med den, istället för att knuffa undan den eller ignorera den, då det bara kommer att bli värre.

Min mamma har alltid vetat att hon skulle få mig. Men läkarna envisade sig om att hon aldrig skulle kunna få barn. Hon var desperat och gick ner i en djup Depression.. tills den dagen hon började slappna av och då kom jag.

Tjeja
9/3/18, 7:41 PM
#3

Adoptera istället!? ❤️

Medarbetare på FågelmatningDjurparkerVilda djur och Politik i fokus.

Lona
9/3/18, 8:14 PM
#4

#3, Det är otroligt svårt att bli godkänd som adoptivförälder, de skulle sannolikt aldrig godkänna någon med den sjukdomsbild/problematik som TS skriver om. Tyvärr, för det finns många som skulle kunna vara fantastiska föräldrar men nekas på grund av bagateller.


"Jag är inte klok men jag är smart!"
Toktantens dagbok: www.raskva.wordpress.com

Tjeja
9/3/18, 8:35 PM
#5

#4 Man vet inte innan man provat. Att låta bli bara för att ryktet säger det är svårt är ju dumt om man missar en möjlighet.

Medarbetare på FågelmatningDjurparkerVilda djur och Politik i fokus.

Lona
9/3/18, 9:16 PM
#6

#5, Det är inte ett rykte, det är fakta. Anyway, det känns lite knepigt med hypotetiska diskussioner i någon annans privata tråd om ett känsligt ämne.♡


"Jag är inte klok men jag är smart!"
Toktantens dagbok: www.raskva.wordpress.com

Annons:
[11:11]
9/3/18, 10:27 PM
#7

Tjeja - Jag har själv funderat på adoption men som Lonaa sade så är det väldigt höga krav och jag kan förstå varför.

Tjeja
9/4/18, 12:04 AM
#8

#7 Ok då har du kollat upp möjligheten i alla fall och är/var öppen för tanken. Önskar dig oavsett lycka till och hoppas att ni hittar en lösning som fungerar för både dig och ev kommande barn! 🌺❤️

Medarbetare på FågelmatningDjurparkerVilda djur och Politik i fokus.

HopeForTheo
10/12/18, 5:51 PM
#9

Personligen så äter jag inga mediciner alls, så jag kanske är helt ute och cyklar, men borde du inte kunna trappa ner på medicinera sakta men säkert, för att undvika en "chock" och se hur det kommer gå för dig utan medicinerna? Om du verkligen inte klarar av att leva ett bra liv ett tag utan medicinerna, så kommer det inte fungera under tiden du är gravid heller. Tyvärr är ju surrugatmödrarskap förbjudet i Sverige, annars hade det vart en perfekt (dock dyr) lösning.

vallhund
10/14/18, 2:41 PM
#10

#9 Hur kan du veta det utan att vara insatt i TS problem/symptom samt vilka mediciner hon äter o i vilka doser?

ISIS anhängare anser sig inte heller vara sektmedlemmar.

Värd på Amstaff, BARF , Beroenden samt Multikulturellt .

Medis på  Border Collie samt Cancer, Choklad, Kennel o Psykologi.

 

Syntium
10/14/18, 2:48 PM
#11

TS, det beror nog lite på vilka mediciner du äter och i vilken mängd. Vissa  är ju sämre och vissa är mindre dåligt för fostret. Kanske du skulle kunna gå ner i mängd och/eller byta ut medicin? Jag förstår helt och fullt var du kommer ifrån, brottades med samma dilemma. Hade en del mediciner som inte alls gick ihop med barn och de trappade jag ner och slutade med och JAG mådde mycket bättre efter att just de två försvann, Men det är ju omöljligt att veta, liksom man inte vet hur man kommer må under en graviditet heller. Kanske mår du jättebra, kanske inte.


"I'm too old for this shit."


HopeForTheo
10/14/18, 4:12 PM
#12

#10 Jag antog att TS har koll själv på vilka mediciner hon kommer få sluta med om hon nu skulle bli gravid, jag skrev inte att hon skulle sluta med ALLA sina mediciner, men trodde det var uppenbart att jag bara menade medicinerna som kan vara skadliga för barnet.

blomma12
10/24/18, 6:39 PM
#13

Jag var i samma sits tidigt i våras när jag och min sambo bestämde oss för skaffa barn. Jag åt många mediciner pga svår Depression, ångest, ptsd och sömnproblem. Har tidigare även varit drabbad av anorexia samt kraftigt självskadebeteende. Jag var livrädd för att sluta med medicinerna som jag ätit under så många år och som hållt mig ”vid liv” men jag var fast besluten om att jag ville ha barn med min sambo och att jag inte tänkte riskera att äta mediciner som kan skada mitt barn. Jag tänkte att antingen kan jag fortsätta äta medicinerna och vara olycklig för att inte få bli gravid eller kan jag göra mig själv lycklig utan medicinerna genom att lyssna på mitt hjärta och skaffa en bebis. Så jag chansade och slutade med alla medicinerna, och jag mådde skit dåligt de första två månaderna men sen blev det sakta bättre. Jag insåg att jag hade redan kommit så pass långt i min friskhetsresa att det ”enda” som var kvar var att ha något att vilja leva för. Jag överlevde på medicinerna men jag var inte lycklig och kände mig bara tom hela tiden. När jag blev gravid fylldes mitt tomrum och jag har klarat mig bra hittils, är i v.11 nu. Det är inte lätt men det kan gå att klara sig utan många av sina mediciner så länge man tror på sig själv och kämpar som en gris varje dag för ta sig igenom det. Jag vill inte uppmana dig till att bara sluta med dina mediciner så som jag gjorde, men jag vill ge dig hopp om att inget är omöjligt. Du känner dig själv bäst och du vet om du klarar av att ta hand om dig själv OCH ett barn utan dina mediciner, eller om du helt enkelt behöver fortsätta med medicinerna men kanske då minska mängden.

Annons:
Upp till toppen
Annons: