Övrigt

Skola och jobb

2018-03-31 16:11 #0 av: filopa

Hej, jag antar att jag är deprimerad(blev diagnostiserad för ca 1 år sedan, men slutade träffa en psykolog) och har det supersvårt i skolan. Jag får supermycket ångest av mina klasskamrater och alla uppgifter, hur enkla de än är. Jag har även väldigt svårt att hålla koncentrationen. Hur kan jag göra/hur gör ni för att överleva skolan eller jobb? Känner verkligen att jag inte orkar mer oc får oftare självmordstankar och vill skada mig själv.

Anmäl
2018-03-31 16:16 #1 av: Calcifer

Jag vet inte hur gammal du är, men jag skulle rekommendera allt ifrån att prata med kurator eller skolsyster till att återuppta kontakt med psykiatrin. En depression måste man oftast få hjälp med att ta sig ur, så att man klarar av jobb eller skola.

"I think the problem with people like this is that
they're so stupid they have no idea how stupid they are."


Anmäl
2018-03-31 16:22 #2 av: filopa

Jag är snart 18 och har aldrig tyckt om att prata med främlingar om jobbiga saker. Har dessutom aldrig träffat någon jag gillar av de 7 personer jag pratat med.

Anmäl
2018-03-31 16:26 #3 av: Calcifer

Jag kan förstå dig, ibland tar det lång tid innan man hittar någon man litar på. Men jag uppmuntrar dig att fortsätta försöka. Har du tur kan du hitta någon, även om det tar tid, där du känner förtroende och att ja, denna människa kan hjälpa mig med detta.

"I think the problem with people like this is that
they're so stupid they have no idea how stupid they are."


Anmäl
2018-03-31 17:28 #4 av: Anonym

Kan du kontakta psykologen du har varit kontakt med tidigare?

Tar du någon medicin mot detta?

Anmäl
2018-03-31 20:04 #5 av: filopa

Nej tar ingen medicin och de har skrivit ut mig från bup, fyller dessutom 18 om en månad. Min gamla psykolog sa att ja skulle kontakta han om det var något men gillade verkligen inte honom. Ska börja prata med skolkuratorn och se om hon kan göra något. Jag vill helst hålla mina föräldrar utanför allt för de blir så konstiga när de får veta att jag har problem psykiskt.

Anmäl
2018-03-31 20:18 #6 av: Anonym

Det är mycket möjligt att du behöver någon form av medicin och det kan psykolog och läkare rekommendera. Bra om du pratar med skolkuratorn, hen kan vägleda dig till vilken hjälp du bör söka - om hen inte skickar remiss åt dig dit.

Det är ju förstås bra om du pratar med dina föräldrar men när du är 18 så är det ju upp till dig, men samtidigt om du fortfarande bor med dem så är det bra för dem att veta. Speciellt om du börjar behandla med medicin då det är vanligt att man mår lite sämre i början - kan vara både psykiskt eller fysiskt eller bara det ena eller det andra, men detta går över efter en viss tid. Låt oss säga att du mår så pass dåligt att du behöver stanna hemma så är det ju bra för dina föräldrar att veta varför.

/Anonym1

Anmäl
2018-03-31 20:41 #7 av: filopa

Okej ska tänka på saken, men tack för tipsen.

Anmäl
2018-06-15 22:15 #8 av: shia

Hejz, vet det är sommaelov nu men. Tänkte dela medbmig lite.
(haft ätstörningar sen 5 år tbx, deprrssion 6 år, självskadebeteende snart två år)
I 6 an, klarade jag skolan rätt så bra, hade inga problem att plugga eller redovisa eller jobba i grupp.
I början pp sjuan vart allt värre. Jag började tappa orken(ofc, jag kunde gå tre dagar utan att ha ätit ngt) osv. Lärarna började undta hur jag mådde å såg jag ej mådde så bra, men jag ljög för dem å mina kompisar. I höstas nådde jag bottenm kjag orkade ingenting, var borta på lektionerna inimbords, sov dåligt, nära på svimma flera ggr, min mentor, å so lärare ät nog den som varit mest envis. Mina kompisar å klass gck till honom gång på gång. Och mina lögner vart sämre å sämre, å ham bad mig att säga om det fanns ngt de kunde göra för att få mig må bättre. Iaf var allt som en gröt där, försökte ta mitt liv å allt.
Men iaf, de två sista må har gått bra"bättrem iaf,
Har börjat säga om jag inte klarar av ngnbuppgift eller redovisning och fått göra andra saker ist, som skriva uppsats osv,ist för å stå frmför klassen. Jag har fått arbeta ensamistället för grupp om jag ej vill. Dessa saker har faktiskt gjort det enklare för mig stt må bättre i skolan. Då jag inte behövt känna ångest för flera små saker, samt att jag blivit öppnare mot mig själv att ag rj mår bra. Och erkänt för mig själv steg för steg.
Tror det vpre bra om du kan hitta ngn att prata med ibland tar det tid att få förtroende för ngn. Min mentor ex, jag har skrikit på honom, varit förbannad, när han i sjuan försökte få mig att gå till matsalen,när han frågat hur det är, då han inte går på mina lögner länhre, men nu är det han jag går till om det är ngt.

kom ihåg att du är värd minst lika mycket som personen du ser upp till:) vill du ngt tillräckligt mkt kommer du klara det 

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.