Jag har varit Deprimerad rätt länge, men jag har ändå kunnat leva ett okej liv liksom. Även om jag haft mycket ångest och många mörka tankar så har det ändå funnits bra saker. Kompisar,  socialt sammanhang, roliga händelser.  Men nu har verkligen allting bra försvunnit och det händer aldrig något positivt.  Hela tiden händer det dåliga saker: Jag blir sjuk, mitt djur blir sjukt så jag måste betala en massa pengar till veterinär (vilket såklart inte är ett problem. Har man djur måste man ju också betala för dem om de blir sjuka och så. men nu har jag knappt någon inkomst så då blir alla kostnader en grund för ångest), ingen hör av sig till mig, den ende vän jag hade visade sig vara en mycket dålig människa osv. Hel tiden är det någon ny skit och idag kom droppen. 

Jag åkte på tågböter på 1000 kr pga att jag tappat mitt kort och därmed inte hade något giltigt färdbevis att visa upp för kontrollanten som ju SÅKLART skulle råka vara precis på det tåget jag åkte med.  Jag var helt säker på att kortet, som vanligt, låg i samma ficka där det alltid låg så jag satt och tittade ut genom fönstret och lyssnade på musik. Då knackar en man mig på axeln och vill se min biljett. Nema problema, tänkte jag och stack ner handen i bröstfickan. PANIK. Där fanns inget tågkort. Jag ber honom vänta en sekund och tömmer alla mina jackfickor. NEPP. Där finns det inte. Det är då jag inser att jag måste ha glömt det på bordet där jag suttit och pluggat hela dagen. Jag hade nämligen kortet i handen tillsammans med min telefon  när jag gick från tåget imorse (för att lägga tillbaks det i fickan direkt gjorde jag av någon anledning inte. *suckar*) . När jag kom fram till där jag skulle plugga la jag allt jag hade i händerna på bordet ,för att kunna  ta av mig ytterkläderna, och där nånstans har kortet försvunnit. Kanske ligger det kvar på bordet och jag tänkte inte på det när jag gick, eller så har det hamnat på golvet. Vem vet. Det var i alla fall inte med mig på tåget hem. Så mycket är jag säker på.   

Genast kände jag paniken komma. Tårar, tryck över bröstet. Osv. Jag förklarade att jag har tappat mitt kort och sen BAD jag "snälla. Jag har hallandstrafikappen. Kan jag inte köpa en biljett i appen nu direkt medan du ser på? Jag vet att regler är regler, men blablabla." Ni förstår.  Men tyvärr var just den kontrollanten en paragrafryttare så det gick ICKE.  Han sa bara att han tyckte synd om mig, men "man måste ha ett giltigt färdbevis när man kliver på tåget" blablabbla.  Och sen gav han mig böter då. Tusen spänn. 

Då bröt jag ihop. Det blev liksom för mycket. Sen dess (detta hände runt 11) har jag bara gråtit och gråtit och i omgångar haft ångestattacker som är så svåra att jag  ligger på golvet och skakar.  Varför måste allt gå åt helvete heeeela tiden? Allt! Till och med sånt som egentligen ska vara bra och trevligt förstörs. T.ex. som för ett tag sedan när jag gick på en föreställning med föräldrarna. Hade sett fram emot den kvällen jättelänge. "Äntligen något roligt!" och precis den natten startar min "kompis" ett stort bråk så under hela föreställningen sitter jag med tårar i ögonen och kan knappt fokusera på nånting annat än hur ledsen jag är och att jag håller på att få en panikattack mitt bland alla människor i publiken.  Jag blir så trött! 

Jag har noll att leva för. Jag har inga vänner kvar. Studierna har gått åt helvete, jag har ingen meningsfull sysselsättning över huvud taget, och jag kan inte ens klara av att jobba så jag åtminstone har ekonomisk trygghet. Bara det lilla liksom! istället lever jag som en igel på mina föräldrar och för varje dag blir skammen och skuldkänslorna över detta större och större. Jag klarar inte mer.  Bara gråter och gråter och önskar att allt ska ta slut en gång för alla. För det är för mycket. jag kämpar och kämpar varenda dag.  Så mycket. Och jag får INGET tillbaks. Inte minsta lilla bra grej.  Och jag orkar inte kämpa mer.

Missförstå mig inte nu, jag säger inte att jag ska ta livet av mig eller så (jag ser att min text kan tolkas så så vill bara understryka att det är inte så jag menar). Jag har bara noll ork kvar. Ingen lust eller vilja att göra något annat än att lägga mig ner och låta all skit begrava mig en gång för alla så det kan ta slut nån jävla gång.  Orkar inte mer.   :(  Jag är så himla ledsen.