Nedstämdhet

Har nått min gräns

2018-03-07 18:27 #0 av: SuperNaturalBeing

Jag har varit deprimerad rätt länge, men jag har ändå kunnat leva ett okej liv liksom. Även om jag haft mycket ångest och många mörka tankar så har det ändå funnits bra saker. Kompisar,  socialt sammanhang, roliga händelser.  Men nu har verkligen allting bra försvunnit och det händer aldrig något positivt.  Hela tiden händer det dåliga saker: Jag blir sjuk, mitt djur blir sjukt så jag måste betala en massa pengar till veterinär (vilket såklart inte är ett problem. Har man djur måste man ju också betala för dem om de blir sjuka och så. men nu har jag knappt någon inkomst så då blir alla kostnader en grund för ångest), ingen hör av sig till mig, den ende vän jag hade visade sig vara en mycket dålig människa osv. Hel tiden är det någon ny skit och idag kom droppen. 

Jag åkte på tågböter på 1000 kr pga att jag tappat mitt kort och därmed inte hade något giltigt färdbevis att visa upp för kontrollanten som ju SÅKLART skulle råka vara precis på det tåget jag åkte med.  Jag var helt säker på att kortet, som vanligt, låg i samma ficka där det alltid låg så jag satt och tittade ut genom fönstret och lyssnade på musik. Då knackar en man mig på axeln och vill se min biljett. Nema problema, tänkte jag och stack ner handen i bröstfickan. PANIK. Där fanns inget tågkort. Jag ber honom vänta en sekund och tömmer alla mina jackfickor. NEPP. Där finns det inte. Det är då jag inser att jag måste ha glömt det på bordet där jag suttit och pluggat hela dagen. Jag hade nämligen kortet i handen tillsammans med min telefon  när jag gick från tåget imorse (för att lägga tillbaks det i fickan direkt gjorde jag av någon anledning inte. *suckar*) . När jag kom fram till där jag skulle plugga la jag allt jag hade i händerna på bordet ,för att kunna  ta av mig ytterkläderna, och där nånstans har kortet försvunnit. Kanske ligger det kvar på bordet och jag tänkte inte på det när jag gick, eller så har det hamnat på golvet. Vem vet. Det var i alla fall inte med mig på tåget hem. Så mycket är jag säker på.   

Genast kände jag paniken komma. Tårar, tryck över bröstet. Osv. Jag förklarade att jag har tappat mitt kort och sen BAD jag "snälla. Jag har hallandstrafikappen. Kan jag inte köpa en biljett i appen nu direkt medan du ser på? Jag vet att regler är regler, men blablabla." Ni förstår.  Men tyvärr var just den kontrollanten en paragrafryttare så det gick ICKE.  Han sa bara att han tyckte synd om mig, men "man måste ha ett giltigt färdbevis när man kliver på tåget" blablabbla.  Och sen gav han mig böter då. Tusen spänn. 

Då bröt jag ihop. Det blev liksom för mycket. Sen dess (detta hände runt 11) har jag bara gråtit och gråtit och i omgångar haft ångestattacker som är så svåra att jag  ligger på golvet och skakar.  Varför måste allt gå åt helvete heeeela tiden? Allt! Till och med sånt som egentligen ska vara bra och trevligt förstörs. T.ex. som för ett tag sedan när jag gick på en föreställning med föräldrarna. Hade sett fram emot den kvällen jättelänge. "Äntligen något roligt!" och precis den natten startar min "kompis" ett stort bråk så under hela föreställningen sitter jag med tårar i ögonen och kan knappt fokusera på nånting annat än hur ledsen jag är och att jag håller på att få en panikattack mitt bland alla människor i publiken.  Jag blir så trött! 

Jag har noll att leva för. Jag har inga vänner kvar. Studierna har gått åt helvete, jag har ingen meningsfull sysselsättning över huvud taget, och jag kan inte ens klara av att jobba så jag åtminstone har ekonomisk trygghet. Bara det lilla liksom! istället lever jag som en igel på mina föräldrar och för varje dag blir skammen och skuldkänslorna över detta större och större. Jag klarar inte mer.  Bara gråter och gråter och önskar att allt ska ta slut en gång för alla. För det är för mycket. jag kämpar och kämpar varenda dag.  Så mycket. Och jag får INGET tillbaks. Inte minsta lilla bra grej.  Och jag orkar inte kämpa mer.

Missförstå mig inte nu, jag säger inte att jag ska ta livet av mig eller så (jag ser att min text kan tolkas så så vill bara understryka att det är inte så jag menar). Jag har bara noll ork kvar. Ingen lust eller vilja att göra något annat än att lägga mig ner och låta all skit begrava mig en gång för alla så det kan ta slut nån jävla gång.  Orkar inte mer.   :(  Jag är så himla ledsen. 

Anmäl
2018-03-08 13:54 #1 av: Zadeira

Har du någon kontakt inom vården? Första steget mot förbättring är att man söker sig till någon som professionellt kan det här med psykisk ohälsa, via vårdcentral eller psykiatrin där du bor. Då kan du får rätt hjälp för just de känslorna du upplever.

En sak att tänka på är också att det är okej att vara ledsen när saker inte går ens väg eller det händer oförutsägbara situationer. Man får lov att vara ledsen, arg och känna sorg över det som händer. Det är liksom naturliga känslor som måste ut när något är galet. Det som gör att man kan behöva hjälp utifrån är om man inte kan återhämta sig från de känslorna utan maler dem om och om igen utan egentlig anledning.


Anmäl
2018-03-08 16:23 #2 av: SuperNaturalBeing

#1 vården har inte hjälpt mig alls. Och jag känner mig för nedbruten för att orka gå dit och bli förolämpas ytterligare gånger. Jag har dock blivit remitterad (av vården) till ett team som fokuserar på att hjälpa folk på diverse sätt. T.ex. genom att skaffa praktik, medla mellan individen och diverse instanser (så t.ex. om man tycker att vården behandlar en dåligt kan de hjälpa till och stötta osv). Det är ju nånting i alla fall, även om jag just nu är för deprimerad för att uppskatta något av det...

Ja jo, det är okej att vara ledsen. Men mitt problem är att verkligen ALLT som händer mig är dåligt. jag kan inte ge ett enda exempel de senaste året på något som varit positivt och bra och gett mig något slags ljus i livet. Och det är så himla jobbigt. Om ingenting är bra så blir ju motivationen att kämpa bara mindre och mindre tills den tar slut. :(
Orkar inte mer skit.

Anmäl
2018-03-26 18:49 #3 av: SuperNaturalBeing

Jag bär på så himla mycket ångest och jag klarar inte mer. Idag lyckades jag hamna på samma tåg som biljettkontrollanter både på morgonen och på eftermiddagen (har inte stött på kontrollanter på typ 5 år av tågåkande och nu helt plötsligt 3 på en månad. 2 på samma dag. wtf?). Jag hade dock giltigt färdbevis den här gången , men sen sist då jag fick böter så märker jag att jag får enorm ångest bara jag sätter mig på ett tåg. Och ser jag en kontrollant får jag nästan panik. Nu på väg hem fick jag sån panik att jag började gråta och händerna domnade bort t.o.m .

Nu vet jag inte om jag nånsin vill åka tåg igen. Allvarligt talat. Jag klarar det inte. Jag vet ju att rädslan är irrationell, men ändå uppstår den och nu är det enda jag kan tänka på "tänk om jag träffar dem igen? tänk om jag tappat mitt kort igen eller det blir något annst fel och då måste jag betala ännu mer böter? vad gör jag då? jag har inte råd och tänk om det händer ännu en gång och sen igen och igen och igen?"

Jag orkar inte mer! Som jag skrev i trådstarten så går verkligen allting emot mig just nu och har gjort länge. Allting som händer är dåligt. Antingen är det dåligt redan från början eller så blir det som först verkade bra dåligt ändå. Jag kan aldrig slappna av, kan aldrig vara glad över något . hela tiden måste jag se mig över axeln och vänta på nästa slag. Helst vill jag bara sitta hemma och stirra ut i luften för då kan inget mer gå fel.
Då kan inget mer dåligt hända (fast med min tur brinner väl huset upp då eller nått.)

Jag är så himla trött och sönderstressad :(

Anmäl
2018-03-29 23:02 #4 av: PuffBuck

Har du sökt vård på en annan mottagning? Ungdomsmottagning (om du inte är äldre än åldersgränsen), vårdcentral, psykiatri? Såhär ska du ju inte behöva ha det!

Anmäl

Bli medlem på iFokus

För att kunna delta i diskussionen måste du bli medlem på iFokus. Det går snabbt, enkelt, och kostar ingenting. Medlemskapet ger dig tillgång till över 300 sajter.