Nedstämdhet

självskadebeteende och deprimerad

2018-02-27 19:38 #0 av: taxarärbäst

jag har varit diagnostiserad med depression och panikångest i 3år nu, skurit mig själv sedan jag var 17år och har börjat igen nyligen.
Jag sörjer mina nära som inte finns nästan sjukligt mycket.
allt bröt ut när min barndomsvän dog av cancer, året före så dog min morfar av Alzheimer han var min fadersfigur och för ett år sedan dog den mest fantastiska man framför mig. Jag har gråtit nonstop sedan min morfar dog. Min så kallade far är en alkoholist, han har slagit mig och kallat mig för saker ingen skulle behöva höra. Han har varit så länge jag kan minna, inte funnits där konstant otrogen.
Han har äntligen flyttat som jag har väntat på sedan jag var 7år (24 nu) och nu kan jag inte sluta gråta jag saknar honom den lilla kärlek han har visat mig under uppväxten alla gånger han har jagat mig runt huset.
jag vet inte vad jag ska göra med mig själv

Anmäl
2018-02-27 19:45 #1 av: [AnimeV4]

Har du någon kontakt med vården?


Anmäl
2018-02-27 20:00 #2 av: taxarärbäst

1# jo men vården hjälper inte tyvärr så tycker dom att jag är för frisk

Anmäl
2018-02-27 20:14 #3 av: Bill&Bull

#2 vad menar du med att dom tycker du är för frisk? Du har väl fått diagnos av läkare antar jag?

Anmäl
2018-02-27 20:34 #4 av: [AnimeV4]

Förstår vad du menar. Vården pissar på väldigt väldigt många. Har du prövat olika mottagningar?


Anmäl
2018-02-27 20:40 #5 av: taxarärbäst

#3 jag får inte komma längre än att prata med en sjuksköterska för att min depression är inte tillräckligt hemsk enligt dem.

#4 det finns som bara en mottagning där jag bor så har inget annat om jag inte vill resa till Helsingfors varje månad

Anmäl
2018-02-27 21:02 #6 av: [AnimeV4]

#5 Ah, nej då blir det ju svårt..LedsenFast hur är det med sjukresa för din del? Det är kanske värt det om du får vård i slutändan?


Anmäl
2018-03-01 11:47 #7 av: taxarärbäst

#5 tyvärr så finns det inte svenskspråkiga där så det skulle inte hjälpa mig :/

Anmäl
2018-03-01 11:57 #8 av: [AnimeV4]

#7 Jaha, men fasen vilket problem! Och du har inte rätt till vård i annat land, rentav?


Anmäl
2018-03-01 20:21 #9 av: taxarärbäst

#7 säkert kan jag få vård i sverige
men det suger att inte få hjälp på sitt modersmål

Anmäl
2018-03-01 20:26 #10 av: [AnimeV4]

#9 Jag förstår det, men huvudsaken är att få hjälp!


Anmäl
2018-03-04 15:31 #11 av: taxarärbäst

#10 jag har inte råd med att få vård någonstans utanför finland så jag vet inte vad jag ska göra... och jag är transsexuell också om grädde på moset

Anmäl
2018-03-04 15:50 #12 av: [AnimeV4]

#11 Okej, då förstår jag. Fan vad drygt :( Du kan PM:a om du vill


Anmäl
2018-03-05 20:53 #13 av: Zadie

Känner igen mig i mycket, det är otroligt tufft att förlora nära och kära :( Som tur är är vården där jag bor väldigt bra, jag har oxå en depression och diverse andra besvär.. Kan du inte förklara för sjuksköterskan att du skulle vilja träffa en psykolog för att bearbeta det du vart med om? Eller gå privat nånstans, fast det lär ju kosta rätt mycket :/ Vill du PM:a för att skriva av dig får du gärna göra det :) Blir oftast lättare av att dela sina tankar med någon.

Anmäl
2018-03-06 04:31 #14 av: taxarärbäst

#13 jag träffade psykolog när jag var yngre och dethjälpte inte tyvärr. Jag träffade en igen för ett år sedan och han gjorde bara iq test på mig så det var slöseri med tid.
Mina tankar om sexbyte har blivit starkare men det har jag inte råd med heller så jag får plågas i denna kropp tills jag dör.
Min relation med min pappa har blivit bättre äntligen som jag har väntat på hela mitt liv men tanken av att jag kanske har några syskon som jag aldrig har träffat hemsöker mig varje vaken stund och ger mig mardrömmar varje natt. Skulle det vara fel att fråga om det?

Anmäl
2018-03-06 10:34 #15 av: Zadie

#14 Jag är inte jätteinsatt i könsidentitet/könsbyte, men en sådan utredning kan du väl begära att få först och det ska väl inte kosta mer än vad det normalt kostar att få vård i landstinget? Vet inte hur det är i finland dock.. Det finns massor av info på nätet om det, men det vet du säkert redan. Våga ta upp frågan med sjuksköterskan som du träffar :)

Det låter inte alls fel att fråga om det, om man inte frågar får man inga svar.. Kanske kan din oro släppa om du får frågat det, vad än svaret blir..?

Anmäl
2018-03-06 21:04 #16 av: taxarärbäst

#15 jag skulle som ändå inte bli den man jag vill vara så jag ser som ingen större mening med att byta nu tyvärr... lång och stilig... jag är bara 169cm

jag tänkte fråga idag men jag fegade ur och bara grät direkt pappa kom in genom dörren

Anmäl
2018-03-08 22:39 #17 av: Zadie

#16 förstår dig, men samtidigt, spelar längden så stor roll? Eller, jag menar att både som man och kvinna så finns det ju alltid något man skulle vilja ändra på eller hur man ser ut, men som kanske egentligen är rätt så oviktigt bara man lär sig att tycka om sig själv och sin kropp. Könsbyte kan jag dock absolut förstå, men längden är väl rätt oviktig? Man som man, eller kvinna som kvinna, eller det man nu identifierar sig som :)

Ingen fara, bara ta nya tag och se om du klarar det nästa gång. Eller kanske skriv ett brev/sms om det känns bättre?

Anmäl
2018-03-29 12:19 #18 av: taxarärbäst

17# längden kommer alltid vara viktigt för mig. Jag är ftm trans men igår träffade jag sjuksköterskan som har tagit hand om min depression och panikångest. Hon sa "det är inte värt det att byta kön för du kommer inte må bättre av det" jag satt där med munnen uppe så hakan tog i golvet!

Anmäl
2018-03-29 21:28 #19 av: Zadeira

#18 Delvis har hon ju rätt. Det verkar som att ditt mående bottnar i mer än bara att könet skulle vara fel. Att byte kön skulle kanske lösa en del av det, men alla andra orsaker till att du mår som du gör finns ju ändå kvar.  När jag pratade om viktoperation med min läkare sa han precis samma sak "det kommer inte göra att du mår bättre" och givetvis har han rätt på sitt sätt.


Anmäl
2018-03-29 23:00 #20 av: [AnimeV4]

#19 Samtidigt är transpersoner väldigt utsatta när det kommer till depression och ångest pga social och kroppslig dysfori. De jag pratat med som fått sin dysfori behandlad blev överraskade över hur mycket bättre de mådde då de var beredda på att må bättre, men inte SÅ mycket bättre.

Jag tror definitivt inte att depression och ångest försvinner med ett *poff* trots behandling, men det gör mycket mer än man tror för en transperson som behöver behandling.

Edit: Nu inser jag att mitt svar var ganska onödigt då vi är väldigt eniga..LiparSorry!


Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.