Nedstämdhet

Saknad och överlevnad

2018-01-18 15:52 #0 av: 91Marran

Hej!

Folk frågar mig om jag är suicidal. Jag svarar alltid nej på den frågan. Jag ljuger personerna rätt upp i ansiktet. Skulle någon i min närhet dö, så blir det inlägg på psyket direkt. Men det är inte den suicidala sidan av mig som man bör vara orolig för. Jag hade en katt tidigare i mitt liv, vi kan kalla han kisse. Jag kände honom i 16,5 år. Han var mitt liv. Vi lovade varandra att vi skulle dö ihop och att vi skulle bli 178år. Det hände inte. Han fick avlivas utan mig. Jag hade inte planerat min död, och hans avlivning kom för snabbt inpå. Jag visste att han skulle avlivas men inte precis när. Fick reda på det samma dag. Det är 6år sedan nu. Skulle någon säga att han är i himmeln och att om jag dör så hamnar jag där. Då skulle jag inte tveka utan ta mig dit direkt. Att jag lever nu, beror på att jag vill visa honom hur stark jag är och för att han ska få se mig kämpa igenom glädje, svårigheter, sorg och lycka. Jag vet att det är vad han vill, annars hade jag inte levt idag. 6år! 6 jäv*a år! Han var en sådan stöttning i livet. Han fick mig att kämpa trotts stora psykiska problem som liten. Han fick mig att hålla dem i schack. Låg inne 3 gånger 2016, för att psyket inte höll. Hade han levt så hade jag inte hamnat där. Jag vet det. Fast egentligen så har jag nog fel. Jag hade för starka symptom. En av de som jag pratar med genom tanken kom igenom och misshandlade mig. Jag fick blåmärken, på låren och på ena armen. De försökte få mig att bl.a. att ta livet av mig, att skada mig själv och skada andra. Jag var stark nog att ta mig igenom det. Tack vara tanken på att göra Kisse nöjd. Jag har starka panikattacker från och till. Jag vill ha tillbaka min kisse. Jag har ett ljus som det är en katt på med hans namn, så jag kan tända den när det blir för jobbigt. Hans urna står hos föräldrarna, så den besöker jag ofta. Jag har även hans gosedjur kvar att ta hand om för det lovade jag att göra. Jag vill till honom hela tiden och han var den enda som jag kunde prata med som liten/yngre. Jag drömde för några år sedan att jag kramade honom och när jag vaknade kändes det som att det var sant. För någon vecka sedan drömde jag att jag höll honom en sista gång. Jag vaknade gråtandes. Jag har en bok som jag hittade nyligen där jag hade skrivit till honom. Skrev då en ny text som jag hoppas att han läser.

Det jag egentligen vill komma till är att jag lever enbart för honom, inte för familj, släkt och vänner utan enbart för honom. Har en pojkvän men han kommer i andra hand. Jag saknar min kisse så att det gör ont. Kommer jag till honom om jag tar livet av mig?  Eller hur kommer jag till honom? Jag vet att han finns med mig varje dag, men hur tar jag mig till honom på riktigt?

Anmäl
2018-01-18 16:20 #1 av: Maria

Man kan sakna ett husdjur enormt och ett djur kan betyda oerhört för oss människor men att leva endast för en död katt är inte sunt. Att dina anhöriga och pojkvän kommer i andra hand känns inte bra.

Du frågar hur du kan ta dig till din katt och det går ju inte men du har ju honom med dig i dina tankar varje dag och det är så livet fungerar.

En sak du skriver förstår jag inte riktigt?

 En av de som jag pratar med genom tanken kom igenom och misshandlade mig. Jag fick blåmärken, på låren och på ena armen. De försökte få mig att bl.a. att ta livet av mig, att skada mig själv och skada andra.

Det låter som om du verkligen behöver vård. Har du fortfarande kontakt med avdelningen? Har du medicinering? Om inte annat så är det nog där du ska börja.

/Maria

 

Anmäl
2018-01-18 16:42 #2 av: Aleya

Nackdelen med att älska någon är att det oundvikliga kommer: döden.
Kanske låter hårt men det är livet.

Jag kan förstå också att man saknar någon som dött. Men att efter så många år känna som du gör är inte normalt. Du har fastnat.
Det är som att du har gjort katten till någon slags idol du inte kan släppa.

Jag har även läst dina inlägg tidigare och om du inte har kontakt med vården så måste du skaffa det.

Det känns som att du inte lever i verkligheten utan att du bara fokuserar på någon som inte finns mer.

Sen vet ingen vad som sker efter att man dör. Så det är inte alls säkert att du förenas med din katt.

BlommaStjärnorMemento moriStjärnorBlomma

Medarbetare för Julen

Anmäl
2018-01-18 16:48 #3 av: 91Marran

#1 jag får hjälp på psyket. Pratar med olika människor genom tanken och ibland så kommer de ut och tar över mig. Det som hände då var att de misshandlade mig. Psyket vet om detta och ändrade då lite på min medicin., men det var allt. Har en samtalskontakt, men vi pratar bara framåt och inte bakåt.

Anmäl
2018-01-18 16:52 #4 av: 91Marran

Jag var och simmade och relaxade i simhallen här om dagen och  det kändes så bra att bara släppa allt.  Att bara vara för mig själv.  Jag har skaffat marsvin som var tänkta att ta hans plats, men än så länge har inget hänt, men jag har inte haft dem så länge ännu. Så jag får ge det en massa tid. 

Anmäl
2018-01-18 17:39 #5 av: Aleya

Fast det som hänt förr kan man ändå inte ändra. Så jag kan förstå att den du pratar med har fokus framåt.
Så min fundering är varför du vill prata om det som varit?

BlommaStjärnorMemento moriStjärnorBlomma

Medarbetare för Julen

Anmäl
2018-01-18 17:39 #6 av: 91Marran

#2 Det där med idol kan stämma. Aldrig tänkt på det så.

Anmäl
2018-01-22 13:56 #7 av: 91Marran

#5 för att det har fått mig att må som jag gör. Jag försöker blicka framåt och det går bättre och bättre. Jag har varit starkt psykiskt sjuk hela livet och fick första hjälpen för ca. två år sedan. Finns så mycket som ligger och trycker på. Hade jag fått hjälp som liten så hade jag inte mått såhär idag. Jag hade inte haft en katt som "idol" och jag hade mått så mycket bättre. Varför ingen ville hjälpa mig vet jag inte. Mina föräldrar sa att de inte märkte något. Jag har helt enkelt varit bra på att dölja, tills för två år sedan när allt sprack. Jag tror att jag har katten som "idol" för att när han levde så kunde jag hålla det inom mig. Då kunde jag må "bra". Jag har mer och mer insett att det beror på mig själv hur jag mår. Att jag väljer mitt mående. Alla tjatar om att man väljer att må dåligt eller må bra. Mår jag dåligt så följer jag med ner och sedan kämpat jag mig upp. Kan jag välja mitt mående så hade jag mått bra nu. Inga problem i hjärnan. Innan jag började med medicinen så fanns det en person i mina tankar som var min bästa vän. Hon var alltid positiv och glad och kunde få mig att skratta när som. Jag saknar henne, men det är inte värt det att ta bort medicinen. Nu för tiden så har jag ingen att prata med och skratta med som med henne. Jag tror att jag måste hitta en sådan person eller en annan "kisse" att bry mig om. Jag har en bästis, men hon är bara en bästis, inte det där extra som gör det "magiskt".

Träffade pojkvännen igår och det kändes bra. Det känns som vi kommer närmare och närmare varandra och snart kommer jag att leva även för honom. Vi har bara varit ihop i fem månader så det är inte så starkt ännu.

Anmäl
2018-01-22 13:56 #8 av: 91Marran

Tack för alla kommentarer! :)

Anmäl
2018-01-22 16:47 #9 av: Aleya

#7 men fundera nu: du kanske måste lära dig att ta emot hjälpen.
Det är inte säkert att du hade mått bättre om du fått hjälp då du var liten. Vet folk som fått hjälp sedan dom var små men inte mår bättre för det.

Jag tror katten är någon slags ursäkt för dig. Kanske låter hårt. Låter för mig mer som att oavsett vad du hade haft som idol som du inte hade kunnat ha nära dig så hade du mått skit.
Men du mådde inte enligt dig bra då katten levde och du mår inte bra nu heller.

Ärligt så är det ganska illa att leva för andra och inte för en själv. För då dom försvinner så börjar du uppenbart må sämre.

Så släpp det där att du ska enbart leva för din pojkvän eller vän eller djur. För din skull.
Börja med att ändra inställning och lev för dig. Sen blir det otroligt jobbigt att höra av sin partner: jag lever bara för dig.
Det är en jäkla press.

BlommaStjärnorMemento moriStjärnorBlomma

Medarbetare för Julen

Anmäl
2018-02-11 11:18 #10 av: 91Marran

Hjälp som liten

Om jag hade fått hjälp som liten så hade jag inte varit lika rädd för monstren. Fått hjälp med de jag pratar med i huvudet. Mitt liv är uppbyggt på ursäkter. Vill personerna i mitt huvud göra något, så måste jag säga ifrån. Det räcker oftast inte med en ursäkt. Säger jag till dem att de till exempel inte får kasta sten på en bil, så är det inte säkert att de lyssnar på det, då måste jag snabbt hitta på en ursäkt igen innan de kommer igenom. Jag vet inte hur många gånger som jag har varit oförskämd mot andra människor för att jag inte hunnit hitta på en ursäkt. Om vi återgår till stenen så blir de T.ex. Det blir böter om vi kastar en sten, stenen måste se ut på ett visst sätt och de stenarna finns inte här i närheten... Ja hur många ursäkter som helst innan jag kommit igenom. Hade jag fått hjälp med att inte ta åt mig av de elaka rösterna så hade det varit bra.

Jag kan hålla med dig till viss del att det inte alltid hjälper med hjälp så tidigt. Jag har ju fått lära mig att klara av mitt liv utan att någon lagt sig i. Det är bra på ett sätt, men hade jag vetat vad jag vet idag så hade jag nog aldrig blivit jätterädd för att bli misshandlad av mig själv. När jag var liten så var det inte möjligt för mig att komma emellan/igenom så jag levde med otryggheten av att inte veta när jag skulle bli misshandlad. Jag blev misshandlad på dagis av läraren. Då visste jag när och hur hon skulle misshandla mig, med mig själv så visste jag inte. När mitt ex och jag skulle göra slut så blev jag misshandlad av mig själv. Han undrade vem som misshandlat mig och blev väldigt orolig när han fick reda på att det var mig själv. Jag hade blåmärken på vänsterarmen och båda låren.

Jag har börjat leva för mig själv då det blir mest uppskattat då. Jag menar jag uppskattar ju mest av alla att jag lever. Jag använde katten till någon att prata med om mina problem. Nu vet jag att det är mig själv som  jag måste prata med. Ingen annan kan hjälpa mig, på samma sätt som jag själv.  Som  samtalspersonen säger, Jag har många verktyg och vet hur jag ska göra med mitt liv, så jag är jätteduktig. När jag tänker efter så är det sant. Jag är jätteduktig med mitt liv. Jag tar mig igenom varje motig dag och håller mig vid liv.

Jag mår inte bar nu, men när jag hade katten så mådde jag bättre på ett sätt. Jag var inte lika ensam då som nu. Men som du skriver så mådde jag dåligt då med. Jag är mest trött över att vara ensam. Jag har börjat prata lite lätt med mina marsvin och det hjälper lite. Jag måste förklara så mycket för dem för att de ska hänga med, så det hjälper inte jättemycket. De kommer inte att bli som med katten då min kemi med honom var annorlunda. Jag har börjat ta hjälp av dem i huvudet, det fungerar rätt bra. Vi har börjat skratta lite mer med varandra igen. Det känns bra.

Anmäl
2018-02-11 11:24 #11 av: Aleya

#10 fast hur kan du säga att du är ensam då du påstår att du har en pojkvän?

Jag känner det som att det är nog tyvärr inte läge att ge dig råd då du verkar ha gett dig tusan på en syn. Och det är nästan att vara offer som jag uppfattar det.

Du ser dig som ensam om än du har folk kring dig, du ser det som att hjälpen du får funkar inte så bra, för du fick det inte tidigare.

Så fundera på om du kanske borde fundera på om du ska fortsätta med ursäkter eller kanske se detta från en ny vinkel.

BlommaStjärnorMemento moriStjärnorBlomma

Medarbetare för Julen

Anmäl
2018-02-11 12:23 #12 av: 91Marran

Jag känner mig ensam för att han inte känner till mina problem och känner mig inte som den jag är bortom medicinen.

Utan mina ursäkter så hade jag kastat stenar, tagit mitt liv, skadat andra och mig själv.

Anmäl
2018-02-11 12:44 #13 av: 91Marran

Det är inte bara jag som styr mitt liv, det är de inom mig som gör ett stort jobb som jag inte kan påverka fullt ut.

Anmäl
2018-02-11 12:49 #14 av: Aleya

#12 men då kanske du borde dela med dig av detta till han. Varför lämna sin partner utanför sådant?

BlommaStjärnorMemento moriStjärnorBlomma

Medarbetare för Julen

Anmäl
2018-02-11 12:54 #15 av: 91Marran

För att jag är rädd för att förlora honom.

Anmäl
2018-02-11 13:10 #16 av: Aleya

#15 men om man har en sjukdom, oavsett om den är fysisk eller psykisk så kommer det påverka förhållandet om man ska smussla med det. Då är det bättre att vara öppen.

Så antingen kan du gå och känna dig ensam eller öppna upp och säga som det är. För den där känslan av ensamhet lär inte försvinna om du ska sätta hoppet till att djur ska lösa detta när du inte ens vill säga saker till den du är tillsammans med.

Ska du göra så hela livet?

BlommaStjärnorMemento moriStjärnorBlomma

Medarbetare för Julen

Anmäl
2018-02-11 13:27 #17 av: 91Marran

#16 så om jag berättar så blir vårat förhållande bättre i framtiden? När jag blev sjuk ordentligt i mitt förra förhållande så lämnades jag. Nu är jag inte alls så sjuk som då eftersom jag har medicin nu. Fast om jag berättar för min nuvarande och han lämnar mig så är han inte den rätta.

Tack för att du får mig att göra det rätta!

Anmäl
2018-02-11 14:09 #18 av: Aleya

#17 man vet aldrig hur ett förhållande blir. Men har man bättre förutsättningar för att förstå eller en hantera en situation som kan uppkomma p g a sjukdom så kan man ju få mer förståelse.

Jag säger inte att detta är nått magiskt recept för att ett förhållande ska hålla till tidens slut. Men det ger ju bättre förutsättningar än att du går och håller det inne och blir sjuk och din partner fattar nada.

BlommaStjärnorMemento moriStjärnorBlomma

Medarbetare för Julen

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.