Annons:
Etikettrelationer
Läst 902 ggr
shia
12/25/17, 9:45 PM

Att berätta eller inte

Den som mår psykiak dåligt, ätstörning, Depression, självskadebeteende, självmordstankar osv, vill oftast inte prata med någon i rädsla för att ens föräldrsr osv ska få veta. Själv var jag livrädd att mina skulle få veta, och vet massa andra som varit rädda för det också. Jag vill gärna att du läser igenom inlägget och hoppas att du känner mindre rädsla inför det. Såhär i efterhand(mot slutet) så är jag väldigt glad att mina föräldrar fick veta om mina problem(ätstörning, Deprimerad, självskadebeteende osv. Senare självmordsförsök osv) vet ni varför? Jo för när jag var som sjukast ägnade jag lika mkt tid åt att "må dåligt" som att vara orolig för att mina föräldrar osv skulle få veta, dölja så gott det gick osv var orolig varje dag efter skolan, i massa år att ngn lärare ringt hem,. Nu, behöver jag inte vara orolig för det. Utan endast fokusera på att må bättre. Jag har aldrig pratat känslor med mina föräldrar, varken före eller efterallt det här. Men att oron släppt, det är skönt. Jag vet hur de reagerar, så jag behöver inte ora mig för det. Oavsett om du berättar för ngn eller ej, är det fortfarande ditt val om du fortsätt eller inte. Om du är rädd för att bli frisk från ex ätstörningen i rädlsa att bli tjock: om du nu skulle vantrivas i att äta normalt, väga hälsosamt, må bra, så kan du alltid gå tillbaka, varför inte försöka göra ngt? Om du är rädd för hur dina föräldrar ska reagera? Be ngn vuxen prata med dem samtidigt med dig eller utan dig. Om du är rädd fär att allt ska förändras,: en förändring innebär inte alltid en förbättring, men en FÖRBÄTTRING innebär alltid en förändring, kom ihåg det. Att må dåligt är inget att skämmas för, varför ska man skämmas för att man blir förkyld, får magsjuka osv. Det är ju inget man kan rå för. Det är ibland som att gå till tandläkaren, visst man kan borsta dem osv men det hjälper inte mot allt å då kan man behöva hjälp. Men viktigaste av allt. Glöm aldrig att du äe värdefull, värd allt gott i världen. Lycka till

  • Redigerat 12/18/20, 6:28 PM av Lia
Annons:
Calcifer
12/25/17, 10:32 PM
#1

Jag håller med om att man inte ska behöva vara rädd för att ens föräldrar får reda på det, däremot tror jag mycket på att man måste ha öppen dialog om det efteråt också. Det hade inte jag och min mamma, och hon reagerade i mina ögon känslokallt och elakt - när jag fick reda på flera år senare orsaken till hennes reaktion.

När hon såg att jag skurit mig första gången sa hon "jaha, är det så där du och dina vänner håller på, tävlar om vem som kan skära djupast?!" och jag kände mig förnedrad och förminskad och förkrossad. Det totalt förstörde vår relation under resten av mina tonår, för jag kände inte att jag kunde vända mig till henne för nåt och jag kände skam och ångest dagligen pga det. När jag var äldre och vi faktiskt pratade om det, så förklarade hon sin reaktion. 

Hon hade helt enkelt blivit så chockad över att hon hade missat att hennes dotter mådde så fruktansvärt dåligt att hon gjorde sig själv illa med flit. Det typ slog undan benen under henne totalt och hon sa det bara av ren chock, inte för att hon menade det. Hon erkände också att senare, när ingen annan än hennes då sambo nu man var hemma, hade hon gråtit och skrikit åt honom om hur ont det gjorde i henne och hon hade slängt glas och koppar omkring sig i en enda röra.

Hade vi haft en öppen dialog om det direkt efter incidenten så hade våran relation sett helt annorlunda ut under de år jag trodde hon inte tog mig på allvar eller brydde sig om hur dåligt jag mådde.

Min mamma är underbar och nu är hon väldigt bra på att stötta och vi är båda öppna med känslor och tankar. Men när jag för 15 år sen först gav henne en inblick i hur dåligt jag mådde så var det katastrof.

Så nä, jag tycker verkligen inte man ska låta bli att berätta för sina föräldrar, men man måste försöka hålla ordet fritt också, efteråt, att man själv kan ställa frågor till dem eller de ställa frågor till en. Att man pratar om det helt enkelt, så att det inte riskerar att bli så fel som det blev för mig och min mamma.


"Creature of the Night, The One Many Children Talk About-"

Upp till toppen
Annons: