Annons:
Etikettkänsligt
Läst 1020 ggr
Anonym
Anonym
2017-11-13 16:55

(X)Deprimerande situation

Jag känner att jag bara måste ventilera mina tankar och känslor. Satte (x) då detta kan eventuellt kanske vara triggande. Egentligen började min problematik under 14. Jag fick smärta (kronisk) som sakta men säkert eskalerat p g a en sjukdom som är kronisk. Hade ont dygnet runt och vården kunde såklart inget göra för dom ville inte att jag skulle bli beroende av smärtstillande. Jag kanske har haft en vecka sammanlagt sedan då som jag varit fri från smärta. Jag har ändå jobbat 100%. Jag vet hur idiotiskt det verkar men vad ska man göra? Jag vill inte att en sjukdom ska hålla mig tillbaka. Men under utprovning av ny medicin så hände det nått med en annan del av kroppen och jag är fortfarande handikappad och begränsad av detta. Och nu har jag nya smärtor. Men inget har hjälpt emot detta och min fd vc var inte intresserad av att hjälpa mig mer med detta och dömde ut det till att det var typ nått påhitt av min hjärna, och att det kanske försvinner men att det är inte säkert. Men jag är åter i jobb och jobbar 100% fast jag är handikappad. Detta mest för att fk anser att jag är ju inte sjuk nog att byta jobb och ta ett annat. Jag får lösa saker på mitt egna vis men jag känner bara en stor hopplöshet i detta. Jag är leds på att vara handikappad och ha ont, ha en kroppsdel som inte funkar och vakna varje morgon och känna p g a smärta: "jaha, man vaknade upp till detta helvetet igen. Kan jag bara få dö någon gång."(detta var varför jag satte x) Och sover dåligt p g a handikappet samt att jag har ont. Och jag är just nu livrädd för vården. Jag har ändå bytt vc men inte träffat min nya läkare. Men känns som att inte den heller kommer bry sig om mitt handikapp eller vilja finna en lösning. Och jag har testar antidepressiva mot dessa smärtor men det resulterar bara i att jag mår sämre psykist och att jag nästan gör verklighet av mina dåliga tankar(jag har testat allt från venlafaxin till minst 6 andra preparat, har tappat räkningen). Och det är inget jag önskar att göra. Men jag vet snart inte hur jag ska kunna hålla mig ovan vattenytan. Och slippa dessa tankar och känslor. Jag har gått kbt och ACT. Så jag låter känslorna finnas och accepterar dom. Men jag vill bara få semester från denna skiten. Denna känslan av att jag är fan inte är värd att få hjälp på något vis. Utan bara få höra från läkaren: Det är bara sluta låtsas, du är inte sjuk. Känns som ett så jäkla rörigt inlägg men det var mest för att få ut frustration och förtvivlan.

  • Redigerat 2020-12-18 17:56 av Lia
Annons:
Calcifer
2017-11-13 17:06
#1

Kan det hända att du kanske måste kontakta någon specialist som är van vid just smärta i kroppen? Har du själv sökt runt lite på olika forum t:ex för att se vad det skulle kunna vara?


"Creature of the Night, The One Many Children Talk About-"

NågonLi
2017-11-13 17:10
#2

Lever själv med kronisk smärta sen många år tillbaka och tänker direkt på om du blivit utredd för din kroniska smärta? har du fått någon diagnos?

Maria
2017-11-13 17:12
#3

Jag tänker också att du kanske skulle behöva remiss till någon smärtklinik. Man kan skicka egenremisser.

Jag förstår inte riktigt vad du menar i att försäkringskassan inte anser dig vara sjuk nog för att byta jobb? Det har ju inte de med att göra alls.

/Maria

Det är bara med hjärtat som man kan se ordentligt. Det viktigaste är osynligt för ögonen"
Ur Lille Prinsen.

Anonym
Anonym
2017-11-13 17:24
#4

#1 #2 #3 det var tyvärr en smärtläkare som var den som var den som satte diagnosen som gjorde att vc gick på dennes historia. Inte nog med det så idiotförklarade den mig x antal gånger och sitter och skulle skriva ett utlåtande där vederbörande skrev att jag har xx med nervpåverkan. Och när jag sen blev förvånad över att vederbörande skrev detta när andra sagt att det inte är det så säger h*n: jo men det är det men dom vill inte att du ska få vatten på din kvarn. Vederbörande har även pratat öppet skit om transsexuella och folk med min sjukdom. Så ne inte att jag utsätter mig igen för den. Så ne. Jag vänder mig inte till en smärtklinik så länge den är i tjänst.

Maria
2017-11-13 17:26
#5

Det finns ju fler smärtkliniker.

/Maria

Det är bara med hjärtat som man kan se ordentligt. Det viktigaste är osynligt för ögonen"
Ur Lille Prinsen.

Anonym
Anonym
2017-11-13 17:56
#6

#5 då måste jag helt byta landsting. Och jag kan inte sitta och resa längre resor. Men den ursprungliga smärtan är försvann i samband med att det nya trasslet började och handikappet kom. Så det jag vill nu är att handikappet samt den nya smärtan som är nära den handikappade kroppsdelen försvinner= blir normal.

Annons:
Maria
2017-11-13 18:17
#7

Jag förstår nog inte riktigt.

Vårdcentraler gör ju inga större utredningar så du måste väl vara knuten till någon enhet som ortopedi, neurologi eller annat eftersom du har fått ett "handikapp"?

Kan du inte förklara lite mer för du skriver ju ändå anonymt.

/Maria

Det är bara med hjärtat som man kan se ordentligt. Det viktigaste är osynligt för ögonen"
Ur Lille Prinsen.

Anonym
Anonym
2017-11-13 18:31
#8

#7 jag är inte önskad på någon av dessa platser. Eftersom det inte fanns något slags fel med kotor eller nerver i kläm så vill inte ortopeden ha mig som patient. Neurologen kollade bara ledningsförmågan i nerverna och sa att det inte var nått fel som vid exempelvis als och ville inte heller ha mig. Så ne, jag har problem som är handikappande (kroppsdel utan känsel eller förmågan att röra på ett normalt sätt eller känna ens smärta, värme eller kyla) men ne du, det heter att jag är utredd färdigt och att det är fel med hur kroppen hantera smärta i hjärnan. Så jag är specialistlös kan man säga. Jag tillhör en vc (ny och inte den som utredde mig från start) men jag har inte vågat höra av mig gällande detta. Fast jag tycker att jag blir sämre och aldrig bättre. För jag är rädd att jag stöter på patrull och bara får höra att jag ska sluta tramsa typ. Så så är läget.

Anonym
Anonym
2017-11-13 19:55
#9

Så för att förenkla: mitt problem nu är att jag är handikappad och inte önskad hos någon klinik. Så det är inte min grundsjukdom som är problemet nu. Utan det är det som kom efter att den kom. Och det är att en kroppsdel inte fungerar alls samt smärta som är konstant och blir värre ju mer jag är aktiv. Det är det som är mitt problem just nu. Och jag känner hopplöshet och förtvivlan p g a att detta pågår ännu och att ingen vill hjälpa eller ens tar detta på allvar. Och att vakna upp till samma helvete varje dag får mig som sagt att bara känna att livet är en enda pina och plåga. Och sjukgymnastik har inte funkat, inte att försöka röra på mig funkar hellre. Och mediciner funkar inte heller. Och mina förslag till läkare har inte heller accepterats. Jag gillar absolut inte att ha dessa tankar och att mitt mantra nu mer är låt mig dö bara knall och fall så jag slipper denna skiten. Jag ser inget positivt i min situation nu. Jag får sällan heller förståelse om jag säger att jag kan inte göra xx(valfritt) p g a min kroppsdel som inte funkar som den ska. Så jag känner mig som en tråkmåns och onyttig som inte kan göra det jag kunde göra förr.

Maria
2017-11-13 19:59
#10

Men hur kan du jobba 100% om du har en kroppsdel som inte fungerar?

/Maria

Det är bara med hjärtat som man kan se ordentligt. Det viktigaste är osynligt för ögonen"
Ur Lille Prinsen.

Anonym
Anonym
2017-11-13 20:10
#11

#10 ja du. Jag är ju inte rullstolsburen, men handikappad på andra vis. Men visst är det svårt det ska jag inte neka. Och jag är helt slut varje dag och det är ett halvt helvete att åka hem, ja för den delen att ta sig till jobbet med. Men som sagt så har jag blivit övergiven av vården och fk. Så jag har tyvärr inte nått val. Men det är också först nyligen jag började jobba 100%. Så jag kan inte utvärdera riktigt än om det är för jobbigt eller om det funkar. Och om jag måste gå ner i tid.

Upp till toppen
Annons: