Nej. Jag bryter ihop totalt.

Jag är precis lika dan, fixar inte krav.. blir superstressad.

Nej jag skjuter upp allt tills det är för sent, för det är alldeles för jobbigt att tänka på allt som måste göras. Jag orkar inte helt enkelt.

Tack för era svar! Hur klarar ni av vardagen då..?

Du är långt ifrån ensam… Krav, stress, press och förvänttningar om att fungera som en: "normalt fungerande gemene man", får mig bara att fungera ännu sämre… Jag ligger på den övre halvan av inteligens-skalan, jag förstår mycket väl: Hur, När, Var och Varför något ska ske, kan planera väl, men just att komma från tanke till handling, är ett Fysiologisk problem för mig. Det vill säga, det har inte att göra med, ifall jag Vill Eller Inte, för även när jag vill många gånger, så har jag svårt för att göra det. Man försöker, parera, ladda upp, förbereda sig på att ta ett krafttag, så kommer någon och manar på att "Det!)" ska göras, så rasar allt, och man kan få börja om… Många verkar ju tro att man inte förstår, Vad Eller Hur det ska göras, så då måste det föreläsas om det, på nivåer i höjd med, Tänk på att du måste torka dig då du vart på toa! (Jo, jag har gjort det många gånger), då jag i själva verket, tänkt igenom, Vad och Hur jag ska göra det, ett 100-tal gånger. För närvarande, så är jag, Diagnostiserad med, ADD och Autism-spektrum-störning, osäker på vilken roll dessa spelar in på detta… Samtidigt, så har jag haft effekter av mediciner, så att jag knappt kan vara still, Tex. Ställa sig att måla verandeväggarna Vit, en höstkväll, då det är mörkt, blåser, regnar och ska snart bli storm, bara för att jag kände sådant driv och lust för att måla… Under snarlika perioder, så arbetar man helst själv, för de flesta andra jobbar inte lika snabbt eller effektivt. Tillbaka till ämnet, om jag har problem med att göra "Det", och det proppsas på att Det ska fungera bättre, ju mer det " Tjatas", ju mer stressar man, och ju svårare blir det att lyckas med Det… Skulle Det då råka fungera, i samband med tillsägelse, så känns det som man sänder fel signaler, för mottagaren upplever: "Om jag bara tjatar och driver på, så fixar personen det bättre", då det i själva verket försvårar… Ska man då med flit misslyckas eller göra det mindre bra? Känns som att en trottsighet, blir framtvingad 😕. Och det handlar inte om att söka någon "Gräddfil" för att slippa göra…

#4 Jag har precis blivit sjukskriven 75%, från att ha vart sjukskriven 50%, så att gå ner i tid och därmed ha mindre krav på sig hjälper mig att bli mindre stressad. I övrigt försöker jag att inte ha så mycket inplanerat, utan endast sådant som jag själv vill göra. Försöker lära mig att kunna säga nej oxå utan att få dåligt samvete. Och vara tydlig med vad jag orkar/inte orkar till de runt omkring mig. Jag har nån blandning av utmattning/depression/ångest.

#6 jag förstår.. jag har kommit till en punkt när jag inte ens klarar av att göra det jag vill göra och tycker är kul.. det gör mig.. både orolig och fundersam. Jag önskar jag visste varför men det gör jag inte :/

#7 Men det låter väl inte alls konstigt, om det är en Depression du har? Det är ju typiska "symtom". Jag har oxå tappat intresset för vissa av mina tidigare intressen.. Får du hjälp någonstans för dina besvär? Förstår att du blir orolig, det blir jag oxå ofta, framför allt när jag märker att jag inte är som jag brukar eller orkar/vill göra det jag annars gör, det blir ju en sorts stress i sig själv. Så ond cirkel :/

#8 ja, det är Depression och ångest bl a. Du har så rätt i det du skriver :) Men har oftast tidigare hittat en ljuspunkt och glädje till att göra min aktivitet men den är som bortblåst vilket gör mig stressad.. Jag äter mediciner men jag går inte och pratar hos nån längre. Efter typ 15 år inom psykiatrin vill jag inte tillbaka, är så jäkla trött på dom.. jag vet att jag skulle behöva gå då jag under en period börjat undra om jag är manodepressiv.. önskar jag bara kunde fungera som en ”normal” människa någon gång

#9 Kanske dags att ta kontakt med psykiatrin igen då, både för att depressionen verkar ha förvärrats och för dina andra misstankar. Förstår dock att det tar emot.. Men även om det tar emot är ju ändå det viktigaste att du får hjälp innan det blir ännu värre. 🌹

Jo jag vet… hur klarar ni av misslyckanden och när saker inte går som man har tänkt/planerat etc?

#11 För mig är det nog olika i olika situationer. Om saker inte blir som jag planerat blir jag nog mest stressad/irriterad, eller så försöker jag bara undertrycka det och låtsas som ingenting. Jag reagerar antingen med ilska på saker och ting eller så "stänger jag av" för att skydda mig själv liksom. Försöker träna på självkänslan! Hur är det för dig?

Jag blir förtvivlad, skyller på mig själv, att jag är värdelös, dum i huvudet, det är ingen mening att jag försöker göra något någonsin igen typ. Jag blir arg och besviken. Om det inte är PGA mig som något gått fel så blir jag stressad, orolig, får ångest, panik ibland, och blir 100% utmattad. Gråter oftast också.

Jag klarar inte misslyckande bra.. blir ännu mer deppad och en jäkla massa ångest. Som #13 skriver så känner jag mig oxå värdelös och blir ledsen, varför kan jag bara inte klara av enkla självklara saker i vardagen som alla andra.. en stor frustration!

Jag är likadan, jag lider av depression/ångest/utmattning. Du är absolut inte ensam! Och det är så ”skönt” att få höra att man inte är det heller. Jag har varit hemma i över ett år och mår fortfarande dåligt. Jag har dessutom tappat mitt jobb och har ännu inte tagit mig till AF för jag klarar helt enkelt inte av det, jag vet att jag måste gå dit - men jag blir bara stressad av tanken och slår bort det. Jag blir jätte stressad och ångestfylld när någon nära mig säger att jag borde göra nått, även fast det kanske är nått jätte litet. Jag pendlar hela tiden mellan hopp (jag ska klara detta!) till förtvivlan (nej jag kan inte!) och det är extremt utmattande och väldigt svårt för andra att förstå. Många tror att jag är lat eller skiter i saker, ibland önskar jag att människor som inte förstår kunde hoppa in i min hjärna av kaos!