Annons:
Etikettkänsligt
Läst 1004 ggr
shia
2017-10-18 21:01

(x) Gå vidare efter självmordsförsök?

hej, är 14 år och haft ätstörningar sen 3.5 år tillbaka, självskadebeteende 1 år tbx, prestationsångest i 3 r år. Och panikångestattackerna har blivit fler och fler den här terminen. 

för två v sedan åt jag knappt. åt inget på 3-4 dagar så höll på svimma under en idrottslektion osv. Efter det blev det lite kaos, min klass var orolig att jag skulle kollapsa osv å gick till lärare å allt. Beslöt mig då för att förändra detta å äta bra å nyttigt å träna lagom.

vilket jag började med i må förra v. Åt då "normalt" samt mackor, grönsaker osv. (åt lika mkt som de runt om mig, känn ej hunger eller mättnad längre, kan ej skilja på vad jag vill ha å behöver ha) och verkligen försökte hela förra v. PÅ fredagen pratade jag med läraren mina kompisar gått till å förklara sanningen osv. Hade även ett litet tjafs med en kompis. vilket jag ångrar skedde just då.

fick panikattacker om kvällarna å ångest om helgen då jag ätit "för mkt" under veckan. speciellt då jag tvingat i mig VARENDA tugga. och sö kväll bestämde jag mig för att göra det jag tänkt på väldigt länge, ta mitt liv. Planerade plats, å tidpunkt.

på måndagsmorgonen cykla jag till skolan, var med på idrottslektionen, sen hade vi 1 tim ras. Sa jag skulle hem å hämta något. Cyklade mot en bro. Stanna längs vägen skrev ett brev. Cyklade upp på bron, parkera cykeln, grät men kom knappt tårar, skrek inombords, slog mig själv, hade panik. skakade. 

höll på 20 min så å visste inte vad jag skulle göra. skrev sms förlåt till min bästa kompis på skolan. Förlåt för det jag kommer göra men har inget val. hon förstod inte. 

hade då klivit över stacketet. Skakade av rädsla och skräck och skrev snälla hjälp innan jag gör något dumt. (vid det här laget hade hon börjat ana å sprang i panik till Skolkuratorn, som samtidigt som hon försökte upprätthålla kontakten med mig och fick veta jag var på bron. kuratorn ringde min mamma, som ringde 112, å pappa. Samt rignde även fritidsledaren som for tsm med kuratorn å min kompis i bilen i över tillåten hastighet mot bron.

Jag var sekunder från att ta sista klivet då en äldre dam stannade bilen och ja. Vet inte vad hon sa, men vi kramades å hon fick mig till rätt sida. Och hon massera min arm å jag grät mot hennes axel. Jag skaka som sjutton. där ringde även 112 mig 4-5 ggr(svara ej då det stod två siffror före 112 å tänkte de va utländskt) 

min kompis skickade å fråga vart på bron, mitten, över vattnet? ja, (korta frågor för att hon ville ha kvar mig vid kontakt. 

Sen kom de i full fart, hon som körde, fritidsledaren, slängde sig ur bilen å sprang fram till mig och kramade om mig å jag skaka å grät. Kuratorn ringde mamma, pappa, som ringde 112 sen osv. allt det här skedde under 10 min, från att jag gått över staketet till att de kom osv. innan vi for mot skolan. Där mamma å pappa väntade gråtandes kramade vi om. det enda jag sa var förlåt. 

efter det for vi till BUP direkt osv. (fick veta sen att under sv lektionen, den som var efter idrotten så skaka mina två andra kompisar av oro, och två killar i klassen var jäkligt oroliga trots att de inte visste vad som hänt, de trodde jag råkat ut för något och ville ut å leta å hela klassen var typ oroliga. )

alla fick sedan meddelande till deras föräldrar vad som hänt osv.

Igår for jag till skolan, men mamma eller pappa skjutsar till å från…

fick kramar på morgonen, jag begriper inte att jag tänkte att ingen skulle bry sig. De sa att jag måste säga till nästa gång jag mår dåligt så de kan hjälpa osv. Lärarna var typ i chock när de såg mig å tittade mkt på mig å var som extra schysta. 

under hela dagen var alla jättesnälla, asså vissa killar kommenterar vissa saker ibland som man bara blir irriterad på men de va å snälla. Alla var som pratiga å ja. när jag sa något lyssnade alla dessutom, (de bruka lyssna men asså inte SÅÅ)

likadant idag, fick gelehallon av en av killarna i klassen. som gick förbi å sa först "Ni får inga, men sen fråga om vi ville ha att vi fick ta om vi ville. (de har btw varit asschysta på sistone, bjudit mig på munkar osv)

Ni förstår, alla har försökt vara snälla osv å få mig på bättre humör. men grejen är den att jag under dessa två dagar inte tänkt på annat än det som skedde i måndags. Jag tänker hela tiden på stunden på bron å allt. å bryter som ihop 1-2 ggr/timmen då jag bara bryter ihop å gråt inombords. Är även typ "frånvarande" å hör knappt vad folk säger. 

Grejen är att det är så jobbigt att hela tiden tänka på i må. och jag förstår inte hur korkad jag var. Alla mina vänner blev skitoroliga å börja typ  gråta, jag tänker på hur min familj såg ut, alla var typ helt förstörda. Och alla bryr sig. Jag förstår inte hur jag inte kunde tänka på hästarna, alla jag skulle mista. min dröm om paris, min dröm jag haft sen 7 års ålder,a tt bli bästa montéryttaren å kusk. 

Hur ska jag gå vidare. Hur ska jag lära mig leva med tanken att jag var så nära att hoppa. tänk om jag dött. Jag vill inte dö, bara slippa alla tankar med mat å panikattacker. Jag mår så dåligt över att jag försökte ta mitt liv att det dominerar mina dagar å nätter. Vad ska jag göra.. Ska till BUP igen på fredag..

  • Redigerat 2020-12-18 17:56 av Lia
Annons:
Calcifer
2017-10-19 15:20
#1

Prata med din kontakt på BUP på fredag och berätta allt du skrivit här.  Som första steg, så de kan hjälpa dig på rätt sätt.


"Creature of the Night, The One Many Children Talk About-"

shia
2017-10-19 15:44
#2

Aa. en konstig sak ändå när jag tänker efter är att när den gamla damen stannade, så vart det som en lättnad. Just för att jag visste någonstans inne att nu är det över och jag kan ta det lugnt. Det var efter det som chocken och tårarna kom men en sak jag tänkte då, då jag visste att nu blir set tufft ett. Tag. Så tänkte jag att det här är snart över som tiden på bron. Väntar jag bara så blir det bättre. Just nu så mår jag som stadigast på länge. Jag kan inte påstå jag mår sådär super ellet så men jag har inte de där dipparna på djupt. Utan ligger stadigt just under "normalglad" å det känns skönt.

Calcifer
2017-10-19 17:09
#3

#2 Det kan bli sådär ibland. Om jag gjort nåt dumt så kan jag när jag vaknar på sjukhuset vara så jäkla lättad över att jag hittades i tid, typ.


"Creature of the Night, The One Many Children Talk About-"

Upp till toppen
Annons: