Annons:
Etikettnedstämdhet
Läst 1168 ggr
Anonym
Anonym
2017-06-24 16:20

Känner mig så ensam

Jag har skrivit och suddat ut, skrivit och suddat ut så många gånger nu. Hur jag än skriver låter det löjligt och barnsligt. Men jag gör ett försök.

Kan börja med att säga att jag har en lätt Depression (självdiagnostiserad, men dock). Varit Deprimerad förut, för några år sedan, och känner igen symptomen så jävla väl och gör allt för att bromsa det men det är inte lätt. Förra gången var en stor del i mitt mående att jag kände mig ensam och utanför, ingen ville vara med mig (trodde jag). Nu märker jag att samma känslor kommer tillbaka i vissa situationer. Det är alltså situationer där min partner och/eller mina vänner hittar på saker utan mig. Ofta har jag själv tackat nej till att vara med, men ändå känner jag såhär. Det är frustrerande. Jag kan till och med få ångestkänslor när jag sitter hemma och de är borta. 

Egentligen vill jag bara ranta men jag låter som ett jävla barn. "Buhu jag gråter för att min partner är på fest utan mig". Nä, det är inte så jag menar. Hen får gärna festa och vill jag inte med så stannar jag hemma, men fortfarande känner jag mig så ensam och utanför, speciellt i efterhand när jag får höra om allt roligt och galet som hände. VARFÖR? Kan inte berätta det för hen heller för hen kommer ju tycka att jag är hur löjlig som helst.

Vet inte vad jag vill ha sagt egentligen. Känns bara så jävla tufft av någon anledning. Hur kan jag hantera dessa känslorna?

  • Redigerat 2020-12-18 18:39 av Lia
Annons:
Calcifer
2017-06-24 16:48
#1

Mänskliga känslor är inte alltid logiska, men du är absolut inte löjlig eller nåt annat för att du känner saker som kanske verkar "onödiga" eller hur man ska säga. Du vet med dig att din partner får gå ut och festa utan dig, det gör dig inte arg eller ledsen eller besviken eller så egentligen för du vet att det inte är logiskt. Men ändå så kommer tankarna smygande. Det är där det blir ologiskt. Men vet du vad? Det är inte löjligt. Det är lite så vi kan vara ibland, människor i allmänhet, men speciellt om en Depression är involverad. 

Jag kan gråta i en timme för att jag spillt något på golvet som tar fem sekunder att torka upp. Logiskt? Nej. Löjligt? Nej, egentligen inte. Det bara blir så ibland. Känslorna och tankarna gör lite som de själva vill oavsett vad vi tycker om det.

Jag tycker du ska prata med din partner om dina känslor. Så länge du understryker att du absolut inte skyller på dem, inte menar att någon medvetet stänger ute dig eller menar dig illa, så berätta att du känner dig utanför och ensam ibland. Logiskt eller inte så finns känslorna på riktigt. Jag kan tacka nej till en fest, sen sitter jag och grinar för jag är så ensam. Det är inte heller logiskt men det är så ändå.

Så det första jag tycker du ska göra är att försöka skaka bort alla tankar på att du skulle vara fånig eller löjlig eller nåt liknande. Det är du inte. Absolut inte barnslig heller. Försök, om du kan, att påminna dig själv om att "ja, nu var det jag som valde att inte följa med, det är helt okej att de har kul utan mig och jag hoppas de har det, men det är också okej att jag har känslor av ledsenhet över att jag inte följde med oavsett om det är logiskt eller inte. Det är mina känslor, de får finnas, jag är inte dum eller dålig för det."


"Creature of the Night, The One Many Children Talk About-"

Anonym
Anonym
2017-06-24 18:53
#2

Tack för din kommentar #1 ❤️

Jag antar att du har rätt. Jag kan ju inte hjälpa att jag känner så, fast jag vet vad som är rätt och vad jag egentligen tycker… min partner är väldigt förstående också, hen har själv mycket erfarenheter av psykisk ohälsa så jag tror det skulle gå bra att berätta. Om jag bara vågar. När jag ska berätta något eller ta upp något som kan vara lite känsligt målar jag alltid upp hemska scenarion i mitt huvud där vi blir osams och börjar skrika på varandra och kasta saker efter varandra. Vi har aldrig bråkat och det är nog därför jag är rädd för det ifall det skulle hända. Det har alltid gått bra i sådana situationer så jag vet inte vad jag är rädd för. 

Det mest ologiska är egentligen min dubbelmoral. Först tänker jag, nä jag orkar verkligen inte vara social, jag orkar inte göra mig i ordning, jag vill bara ta på mig mjukisbyxor, dricka te och se på TV ikväll/i helgen/när det än är. Det är alltid SÅ lockande. Sen händer ändå detta. Så blir det värre när hen inte hör av sig, för vi brukar skriva till varandra lite när som under dagarna, speciellt på kvällarna så det blir extra tomt när hen inte skriver och jag dessutom vet att det är för att hen är på fest. En helg festade hen flera dagar/nätter i sträck, typ 2-3 dygn med ytterst lite sömn och allt var helt spontant. Till slut mådde jag så dåligt att jag var tvungen att be hen ringa mig och lugna ner mig. Men jag vill inte vara den som drar min partner från fester för att jag behöver prata.

Ugh, ännu mer rant. Jag ska försöka berätta det för hen någon gång inom en snar framtid. Det borde väl vara bra att hen vet hur jag känner, även om hen inte kan göra något åt det. Ungefär så resonerade jag när jag berättade om min Depression.

Calcifer
2017-06-24 19:03
#3

Börjar med att säga att du inte klickat i att vara anonym nu, så om du vill vara det kan du ändra fortfarande på egen hand tror jag annars säg till så fixar jag det!

Jag tycker inte det är konstigt att man vill ha kontakt med sin partner, du behöver ju inte kräva att hen ska ringa 20 gånger per kväll även om det är fest men du är absolut inte orimlig om du bara vill ha ett kort samtal. Oavsett om det är fest på gång eller inte. Är man i ett förhållande måste ju båda ge och ta, är det viktigt för dig att känna dig ihågkommen oavsett om du tackat nej till inbjudan eller inte så borde det ju inte vara något problem att hen kliver undan i 10 minuter för att ringa och säga hej och kolla hur det är med dig. Det är inte orimligt att be om något dylikt. 

Tycker absolut du ska försöka ta upp det så snart som möjligt. Så länge du inte är anklagande eller nåt så finns det ingen anledning för din partner att bli sur eller irriterad eller att ett bråk ska ställas till. Du ställer ju inga krav, du har inga planer på att bestämma att följer du inte med får inte hen heller gå. Du har bara dessa konfliktkänslor inom dig där du inte vill gå men samtidigt inte vill låta bli att gå och då blir det väldigt lätt kaos. Bättre om ni kan prata om det så att du inte behöver känna dig löjlig för att du har känslor du inte kan hjälpa och för att din partner inte ska behöva oroa sig och känna sig självisk om hen går ut på fest utan dig.


"Creature of the Night, The One Many Children Talk About-"

Niklas
2017-06-25 13:15
#4

#0: Ta hjälp. Gå till vårdcentralen. Det finns medicin som kan hjälpa dig på rätt köl så att du kan ta dig vidare.


Vänliga hälsningar, Niklas
Är du intresserad av runstenar och runristningar?

Calcifer
2017-06-25 14:55
#5

#4 Jättebra tips men helst ska nog TS se till att få kontakt med psykiatrin så att det verkligen blir rätt sorts hjälp. Min erfarenhet av vårdcentralen brukar vara att de slänger in första bästa ångestdämpande men inte så mycket annat görs och det är lätt att man fastnar i ett träsk av dem när det kanske inte alls behövs. :)


"Creature of the Night, The One Many Children Talk About-"

Niklas
2017-06-25 17:23
#6

Det kan ta tid. Jag tycker att det är onödigt att hon ska behöva må så där.


Vänliga hälsningar, Niklas
Är du intresserad av runstenar och runristningar?

Annons:
Calcifer
2017-06-25 17:28
#7

Naturligtvis, men det är onödigt också om hon skulle fastna i en medicin hon inte egentligen ska ha, behöver, eller gynnas av. Det ena behöver ju inte borträkna det andra. Det går att be om en tid hos VC för att få remiss till psykiatrin, vara öppen för att prata medicinering men understryka att det inte får vara vad som helst, inte första bästa, inte tyngsta, osv.


"Creature of the Night, The One Many Children Talk About-"

Anonym
Anonym
2017-06-29 19:03
#8

Ojdå, missade visst anonym-knappen där haha… Du får gärna ändra, jag kunde inte göra det själv.

Jag har "snuddat" vid ämnet några gånger med min partner, inte pratat ut om mina känslor direkt men typ nämnt att jag kan känna mig lite ensam ibland när hen är borta länge. Jag har dock inte vågat ta upp det "på riktigt" än.

Jag har funderat på att ta kontakt med psykiatrin/vårdcentralen för att få hjälp, men jag varken orkar eller vågar… känns läskigt, och det är en helt ny grej för mig. Var skickad till kuratorn någon gång i gymnasiet och var där två gånger tror jag, men det är det närmaste jag kommit psykiatrin förr. Vet inte hur man gör eller vad man säger.

Calcifer
2017-06-29 21:00
#9

Fixade det!

Det du kan göra är att ringa din vårdcentral och säga "hej, jag heter x, jag mår väldigt dåligt och skulle behöva få träffa någon för att få en remiss till psykiatrin" och så ser du vart det leder. De kommer ställa frågor och svara på dem så gott du kan. 

Annars kan du ringa psykiatrin i din stad och säga att du mår dåligt och behöver få kontakt med läkare hos dem och hur ska du göra för att det ska bli av. 

Det är lite olika hur det fungerar liksom, men de på VC bör kunna lotsa dig rätt, annars kan de hos psykiatrin definitivt det. 

Det kan vara läskigt men det kan också vara det bästa du någonsin gjort. I vissa fall räcker det med några besök om de anser att det kanske är just något ångestdämpande eller så du behöver, eller så behöver du en djupare kontakt med t:ex kurator via dem eller liknande.


"Creature of the Night, The One Many Children Talk About-"

Anonym
Anonym
2017-07-13 19:23
#10

Jag skrev ett tafatt oproffsigt brev till psyk o berättade att jag mådde dåligt, att jag blivit avvisad på VC och att man bagatelliserade mina symtom. Man tog kontakt med mig därifrån och jag fick komma på flera djupgående undersökningar och sedan tid hos psykiatern. Har fått prova flera olika antidepressiva medel innan man hittade det som funkar för just mig. Tråkigt nog kan den processen ta lång tid. Man har förklarat för mig att orsaken till Depression kan ligga i att hjärnan inte längre producerar tillräckligt av vissa hormoner. Dessa måste därför tas som medicin. Man kan jämföra med diabetes.

Upp till toppen
Annons: