Övrigt

[X] Sjunkit som en sten. Varning för långt inlägg.

2017-06-18 13:50 #0 av: Calcifer

I ärlighetens namn mår jag så extremt fruktansvärt dåligt att jag vet inte vart jag ska ta vägen. Den höjda medicinen har gjort mig extremt suicid och pga det tvingade jag mig själv att spola ner all stark medicin jag hade för jag var helt enkelt livrädd för att jag skulle överdosera då tanken fanns där, att gå till systemet, köpa en dunk vin, sen gå ut mitt i natten till en ö som ligger utanför mitt fönster i älven. Ta allt jag hade, hälla i mig vinet, och sen bara hoppa i och strunta i vad som hände efteråt.

 I min diagnoshjärna kändes det som det bästa alternativet för då slipper någon (förmodligen mamma) hitta mig i typ badkaret osv. Så nu gråter jag av sömnbrist och pga en ångest jag inte kan lätta. Har spelat glad inför mamma eftersom jag inte vill be henne vara kattvakt om jag måste åka in då min lägenhet ser ut som ett helvete och jag vet att hon inte tycker om att vara här. Jag är hysterisk, får panikattacker och ångestattacker dagligen. Har så fruktansvärt dålig ekonomi så jag har inte råd med någon inläggning alls (sist fick jag betala 900:- för en natt, samt 400:- tur och retur i sjuktaxi). Spelar glad inför alla i princip fast jag vill inte existera mer, jag orkar liksom inte, allt är så fel och inget blir någonsin bättre.

Folk säger alltid det "det blir bättre", men det blir aldrig det. Jag fyller 29 om två månader och det har fortfarande aldrig blivit bättre eller lättare. Jag sitter ensam, tjock och ful, har inga vänner där jag bor och ingen att umgås med. Jag hatar staden jag bor i mer än allt och jag mår så jävla dåligt av att bo här men har ingen annanstans att ta vägen. Jag har helt tappat den jag är, hon finns inte längre, jag använder inte den sortens kläder jag skulle vilja, jag har inte de piercingar jag skulle vilja, jag har inte den hårfärg jag vill ha. När jag kollar mig i spegeln så är det inte jag längre. Jag vill självskada igen men då kommer mamma se om jag gör det på armarna och benen också för när vi är ute i stugan brukar vi bada i sjön och även om jag skulle bada i typ långa shorts så är mamma inte direkt blyg för att komma in när man byter om.

Mitt liv är så jävla värdelöst och jag har ingenstans att vända mig. När jag pratat med min onlinevän säger hon "ring 112", men de gör inget. Ja sure, de kör in mig till akuten, så får jag sitta där i X antal timmar, träffa läkare i fem minuter, sen skickar de hem mig med hänvisning till psykiatrin under deras öppettider. Enda stället det ens går att läggas in på är två timmar bort där de har psykakut. Här kan de visserligen lägga in folk men jag har då aldrig fått bli inlagd här. Tots att jag typ gått med nyligen sydd arm direkt från akuten till psyk för att prata med mobila teamet. De har typ varit "men vi ordnar en läkartid till dig så snart som möjligt, och sen kan vi ju ringa en gång om dagen för att kolla hur läget är"....

Förlåt för svammel och löjligt mycket text. Förlåt om jag säger för tunga saker eller låter helt puckad. Jag vet inte varifrån det kom-

"Help me Obi Juan whoever the fuck you are. You're my only ho."
- Carrie Fisher, Rest In Peace


Anmäl
2017-06-18 14:01 #1 av: _Fisken

Det är väl bra å skriva av sig under tunga perioder.  

Anmäl
2017-06-18 14:03 #2 av: Aleya

Huvva. Jag förstår dina tankar. Och dom är vidriga då dom kommer. Och leva med dom får en att vilja krypa ur skinnet.

Men det är ju bra att du vet varför du känner på detta sättet = mediciner.

Nu kommer jag med klyschan, självmord är inte lösningen på detta problemet. Det är troligen ett övergående problem. Men det är bra om du säger hur du mår till dom i din närhet.

Jag kan bara hoppas att det löser sig för dig. Du förtjänar att må bra

BlommaStjärnorMemento moriStjärnorBlomma

Värd för Endometrios samt medarbetare för Julen

Anmäl
2017-06-18 14:07 #3 av: Calcifer

#2 Problemet är att min läkare är stenhårt inne på att jag absolut ska fortsätta med denna medicin och vill dra in på alla ångestdämpande och sömntabletter så gått det går. Ingen lyssnar på mig här. Ingen förstår hur illa det är.

"Help me Obi Juan whoever the fuck you are. You're my only ho."
- Carrie Fisher, Rest In Peace


Anmäl
2017-06-18 14:13 #4 av: 2Sirius

0# Skicka pm om du vill <3 kanske inte har något dunder råd till dig, men jag kan lyssna och vet hur du har det.

Anmäl
2017-06-18 15:16 #5 av: Aleya

#3 ja du... tyvärr är jag inte förvånad av nått vården hittar på i dessa dagar.
Jag vet där jag bodde förr fanns det nått som kallades pyramis. Där skulle alla instanser samarbeta. Och man som patient fick hjälp. Det finns inte nått liknande där du bor tänker jag.

Det kanske skulle vara bra i detta läget.

BlommaStjärnorMemento moriStjärnorBlomma

Värd för Endometrios samt medarbetare för Julen

Anmäl
2017-06-18 15:45 #6 av: Calcifer

#5 Grejen är att de tycker de har gjort ett fantaaaastiskt jobb men det är jag som vägrar ta emot hjälp. De har skickat mig vidare till habiliteringen. Och visst, det är ju bra. Eller SKA vara det. Jag fick prata först med en arbetsterapeut som ville så fort som möjligt att jag skulle ut i arbetslivet. Sen flera olika kuratorer (efter det var flera som slutade i rad) som alla också ville fokusera på typ nuet, hur ska vi få ut dig på arbetsmarknaden, osv. Det jag försökt förklara till både habb och psyk är att förutom medicin så MÅSTE jag prata med en psykolog för jag har 28 år av grejer som jag ALDRIG har bearbetat. Hur i helvete ska jag kunna bli bättre när jag aldrig fått hjälp med att bearbeta mobbningen? Eller de sexuella övergrepp jag utsatts för men som jag aldrig ens berättat för någon om (mamma vet ATT något hänt, men inga detaljer). Eller att jag hade en pappa som fick mig att känna mig totalt värdelös. Att jag har noll självkänsla. Noll självkärlek. Tar hand om mig själv nivå NOLL och verkligen inte bryr mig för fem öre vad som händer med mig.

Jag har t:ex sagt "om jag skulle få cancer nu och de säger att jag har sex månader kvar att leva, så skulle jag säga jaha, okej, kan jag få mediciner så det inte gör ont så jag kan åka hem och vänta på att dö?" Plus att jag då även tänkt att bra, då är det inte jag som tar mitt liv så behöver min familj åtminstone inte förlora mig genom självmord, bra för dem. (Naturligtvis förstår jag att detta kan uppfattas som respektlöst mot de som själva slåss mot cancer eller förlorat någon till det, jag vill absolut inte såra någon, det är bara så jag tänkt när jag mått som allra, allra sämst.)

Likadant om jag skulle bli påkörd i morgon och dö. Skönt, då var det gjort, men jag kan inte beskyllas för att ha gjort det på egen hand. Det är en stor faktor till att jag inte kollar upp saker som kanske känns konstiga i kroppen. Jag bryr mig helt enkelt för lite om mig själv för att göra nåt åt det. Egentligen är det inte så att jag VILL ta livet av mig. Men jag vill inte existera heller. Lite som det där citatet från en teckning av hyperbole and a half: "No, see, I don't necessary want to KILL myself. I just want to become dead somehow."

Stämmer in exakt på hur jag känner just nu.

"Help me Obi Juan whoever the fuck you are. You're my only ho."
- Carrie Fisher, Rest In Peace


Anmäl
2017-06-20 02:22 #7 av: Schhh

:( du förtjänar bättre

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.