Annons:
Etikettrelationer
Läst 3219 ggr
MagicMuggle
4/5/17, 12:30 AM

Vill inte leva utan honom

Kommer bli ett långt inlägg så jag varnar för det redan nu. Men iaf så har jag under många år varit Deprimerad och har även social fobi. För lite mer än ett halvår sedan var jag verkligen på botten och jag orkade inte mer men så träffade jag en kille, han fick mig på andra tankar och han hjälpte mig uppåt igen. Det var min första stora kärlek och det klickade verkligen mellan oss och vi pratade om att vi skulle vara tillsammans hela livet, allt var perfekt jag hade träffat min första pojkvän och jag älskade honom oerhört mycket. Vi va tillsammans i 6 månader och några dagar. Då tog drömmen slut, han sa att han hade för mycket i huvudet nu och behövde fokusera helt på skolan. Han sa att han va stressad över att hinna med mig, sina kompisar, skolan och att försöka få tillbaka kontakten med sin pappa som inte hört av sig mycket på flera år. Visst jag förstår honom till en viss del men kärlek är ju alltid kärlek och man tar sig igenom saker tillsammans, det hade varit helt lugnt för mig om vi sågs och pratade mindre för att han skulle kunna fokusera på skolan men han lämnade mig. Så hjärtekrossad blev jag liggande i min säng och där ligger jag kvar nu en vecka senare, har gråtit så himla mycket dessa dagar och under dom 4 första dagarna kunde jag ej äta något alls pga all ångest jag har. Jag är tillbaka på botten igen och vill inte leva utan honom, han som jag älskar mest av allt i världen. Det känns verkligen som att jag inte har något att leva för nu och att ingen älskar mig, och ingen kommer någonsin kunna ta hans plats för mina känslor för honom kommer ej försvinna. Han har hjälpt mig genom så mycket under dessa 6 månader och jag hoppades på att det skulle vara vi så mycket längre. Jag vet ej vad jag ska göra nu.. vill bara svälja alla mediciner jag kan hitta och ta slut på allt. Då slipper han mig och då kanske han kan bli lycklig och hitta någon som kan ge honom det jag inte kunde. Han verkade alltid så himla glad när vi träffades och vi var som plåster på varann, alltid nära och sa att vi älskade varann ofta. Bara en vecka innan han gjorde slut var jag hos honom och allt var precis som vanligt och jag pussade honom hejdå och åkte hem och sa att jag älskade honom för sista gången som hans flickvän. Han har även sagt tidigare att utan mig skulle han lika gärna kunna hoppa från ett hustak för att utan mig är det ingen ide att leva, han sa att jag var hans allt och att han aldrig skulle tröttna men bevisligen tröttnade han på en vecka.. han sa att vi skulle ta en paus helt och bara vara vänner men att vi ändå kunde ses och att vi kanske i framtiden kunde hitta tillbaka till varann. Men när vi har pratat nu efter att vi gjort slut så känns det som att jag bara gjort att han mår dåligt. Han har sagt att han har så mycket ångest och är Deprimerad att han vill hoppa av skolan helt nu pga att jag för någon dag sedan skickade ett sms och sa att jag saknade honom och allt vi gjorde tillsammans som tex att mysa, kolla film, kalla varann konstiga saker och säga att vi älskar varann. Så nu känns det som att allt är mitt fel för att han mår dåligt. Vad ska jag göra.. kan ej släppa honom och vill vi ska bli tillsammans igen men jag vill bara att han ska må bra och det verkar ju som att jag bara drar ner honom :'(

  • Redigerat 12/18/20, 9:06 PM av Lia
Annons:
Aleya
4/5/17, 12:37 AM
#1

Om du kan så prata med en kurator eller dylikt om detta. För att ta livet av sig bara för att det är slut med en person är inte bra. Det är inte heller värt det. Det bästa du kan göra nu är blocka allt som har med han att göra. FB och telefonnummer. Låt han bara vara och så kan du få sinnesro av att inte höra av han eller se han och det kanske leder till någon slags läkning för dig.

BlommaStjärnorMemento moriStjärnorBlomma

Medarbetare för Julen

Schhh
4/5/17, 5:05 AM
#2

Sorg är en väldigt tung process och jag förstår att det är svårt att hantera just nu. Det låter som att hans beslut kom som en chock för dig. Kanske skulle du bli hjälpt av att prata med någon. Har du någon som kan lyssna på dig? Att söka sig till vården för att bearbeta en förlust är inget konstigt, du lider uppenbarligen väldigt mycket och behöver stöd. Att prata med någon kommer inte att ta bort sorgen, men det kan kännas skönt att någon lyssnar. Det kan även vara ett sätt att hantera den akuta situationen.

Var så ödmjuk mot dig själv som du bara kan. Det är okej att sörja - det visar hur mycket han betydde för dig - men jag lovar att det inte kommer vara för alltid. Under tiden behöver du nån att prata med. Det spelar ingen roll vem du pratar med, det viktigaste är att du gör det. När du väl kommit förbi det akuta skedet, då kan du börja tänka på vad du ska göra härnäst.

Nu har jag tjatat en del på att prata med någon, men det finns såklart annat att göra. Alla sätt att hantera sorg är olika och du kommer känna själv vad du behöver. Fundera därför över vad som vore bäst för dig i detta skede. Det viktigaste är att hålla ut och finna något som gör att du uthärdar dagarna.

Schhh
4/5/17, 5:30 AM
#3

Jag skulle även vilja tillägga att det är svårt att tvinga någon annan att ändra sig. Beslutet ditt ex har tagit står han själv för, och jag tror det är dumt, för din egen skull, att försöka ändra på det. Du riskerar att bli ännu mer ledsen. Försök i stället ta hand om dig själv och se till de människor du har kvar. Det kommer bli bättre till slut, jag lovar.

Zadeira
4/5/17, 11:46 AM
#4

Jag tycker det är viktigt att du tänker på att ingen kommer någonsin ta hans plats i ditt hjärta, ingen ska eller kommer någonsin ersätta honom och det han betytt för dig. När kärlek tar slut tänker man oftast att "ingen kommer kunna ta hans plats" och det är faktiskt precis så det är egentligen. Ingen kommer någonsin ta hans plats i ditt hjärta. Och ingen kommer ta din plats i hans hjärta.

Men går vidare, hittar andra personer att fylla ens hjärta med men det är aldrig så att man byter ut någon eller att någon ska fylla det tomrum en viss person lämnat. Det är nog viktigt att du tänker på det och försöker acceptera att det är så det är. Man kommer alltid ha vissa personer i sitt hjärta och man ska inte försöka ersätta dem utan acceptera att de har den där platsen men inte längre är i ens liv. Man ska bara hitta nya personer som får nya platser i ens hjärta.

Du ska inte heller ta på dig skuld eller oro för hur han mår. Det är inte ditt fel. Alla människor har ett eget ansvar och nu verkar det som att han har försökt ta ansvar för sitt eget mående. Det du bör göra är ju ta ansvar för ditt eget mående och alltså fokusera på vad som kan få dig att må bättre nu och framöver. Det hjälper sällan att hålla fast vid det förflutna eller att önska att saker skulle blivit eller varit annorlunda, det man kan göra är bestämma sig för hur man vill göra framöver.

Att ta livet av dig är ingen bra lösning. Hjärtesorg går över, hur otroligt det än är. Det mesta går faktiskt över även om man inte tror det i stunden. Men man måste också ge sig tid och tillåtelse att sörja och vara skitledsen ibland.

MagicMuggle
4/5/17, 3:58 PM
#5

Tack så mycket för alla fina saker ni skrivit. Men det är inte bara hjärtesorgen som gör att jag vill ta livet av mig det är bara att det verkligen pushade på det nu. Har varit Deprimerad sedan jag var 12 och är idag 19 år, har under dessa år alltid funderat på självmord och precis innan jag träffade mitt ex så hade jag planerat för det men så träffade jag honom och allt blev lite bättre en stund. Men sen försvann han och mitt hjärta blev krossat och som någon av er sa så ja jag blev väldigt chockad över att han lämnade mig eftersom allt var som vanligt bara en vecka innan när vi sågs och jag va hos honom i tre dagar. Den 24 hade vi våran halvårsdag men då var han med en kompis så vi firade den inte men planerade att göra de senare så han pratade fortfarande om framtiden med mig. Den 29 gjorde han slut. Och för mig känns der overkligt att man kan tappa känslorna för någon bara sådär över någon dag, allt känns bara så konstigt. Och eftersom han nu oxå blivit så ledsen av det måste han ju fortfarande ha känslor för mig tycker man ju. Förstår bara inte varför han försvann när han en vecka innan pratade om att vi skulle bo tillsammans och få barn i framtiden.. vet inte om hans kompisar sagt något som gjort att han ändrat sig eller vad som hände

Aleya
4/5/17, 4:09 PM
#6

#5 om du är Deprimerad så måste du söka hjälp eller om du redan har hjälp så be om mer hjälp för detta. Det är aldrig kul då livet inte blev som man tänkt sig. Men när man är så ung som dig så kan många vara ombytlig i sina känslor. Och vi kan inte svara på varför han gjort som han gjort. Utan det är gjort och inget som går att ändra på. Så du borde söka hjälp och försöka ta dig ur detta.

BlommaStjärnorMemento moriStjärnorBlomma

Medarbetare för Julen

Annons:
Zadeira
4/5/17, 6:55 PM
#7

Det går alltid att spekulera i varför han gjorde som han gjorde, om han känner något, varför han känner som han gör osv men den hårda sanningen är att du troligen aldrig kommer få veta. Det man får försöka göra är träna på radikal acceptans, man behöver inte gilla läget och man kan önska det var annorlunda, men det förändrar inte det faktum att det har hänt och att det är som det är nu och att det är därifrån man måste jobba vidare.

Jag tycker det låter som du beskriver att nu när även detta kom ovanpå din Depression var det lite som spiken i kistan, det som liksom fick bägaren att rinna över. Som Aleya säger är det viktigt att du då ber om hjälp att orka genom detta. Att leva med Depression och självmordstankar är verkligen inget nån ska behöva göra, och det finns hjälp.

MagicMuggle
4/6/17, 10:41 PM
#8

Jag kom i kontakt med kuratorn som fanns hos UMO där jag bor men hann gå dit två gånger innan hon slutade. Dom sa då att dom ej hittat någon ny och tror inte dom hittat nån än heller. Pratade även med läkaren som fanns där och fick medicin för Depression och ångest men dom har ej funkat alls, har inte märkt något av dom varken bättre eller sämre. Mitt enda lyckopiller som funkade var den här killen som jag älskar så sjukt mycket, det var verkligen bara han som fick mig att må bra och det gör det ju ännu jobbigare att släppa taget om honom även om jag försöker. Men vill samtidigt inte släppa helt eftersom han faktiskt sa att vi skulle ta en paus och bara vara vänner men att vi kanske kunde hitta tillbaka i framtiden. I sommar får han sommarlov och då kanske det funkar bättre för honom när skolan inte behöver stressa honom så enormt mycket som den gör just nu. Jag vet att det är dumt att hoppas för mycket men att hoppas på det bästa men förbereda mig på det värsta tycker jag låter som en bra ide. För det finns ju ändå en chans att han vill ha mig tillbaka senare, det finns så många par som tagit pauser och kommit tillbaka till varandra och blivit lyckligare än nånsin tillsammans men det finns ju självklart dom som aldrig kom tillbaka också. För även om han gjorde slut så pratar vi fortfarande på sms varje dag, inte lika mycket som förut och bara som vänner men vi hörs ju iaf än så hade han velat att jag skulle försvinna helt ur hans liv borde han ju inte höra av sig. Eller? Har ni någon erfarenhet av att ta en paus i ett förhållande? Skulle vara kul att höra era historier isåfall med både lyckliga och olyckliga slut.

Aleya
4/6/17, 11:36 PM
#9

Att paus är bara ett sätt att inte göra slut är min erfarenhet. Och ta det från en som sket i att lösa sina problem och ansåg att ha en pojkvän är det enda som löser dom att: det är ingen lösning alls. Sök hjälp och red ut dina problem istället för att klamra fast i folk och tro att dom är det enda som kan göra saker bra. Det gör dom inte och dessutom: ju längre du skjuter upp problemen som gör att du mår dåligt så kommer det bara tar bara längre tid att bli bra.

BlommaStjärnorMemento moriStjärnorBlomma

Medarbetare för Julen

MagicMuggle
4/7/17, 2:16 AM
#10

Har ju sökt hjälp men får ingen, så det är inte så lätt. Bor tillsammans med min mamma som också mår väldigt dåligt psykiskt så kommer lixom aldrig bort från alla tankar för även om jag har en hyfsat bra dag kanske min mamma har en väldigt dålig och det gör ju att jag mår dåligt oxå av att se henne ledsen. Det har hänt så mycket saker i mitt liv så att ha mitt ex som jag alltid kunde prata med var verkligen min räddning. Han lyssnade alltid och ville jag ej va hemma fick jag alltid komma till honom. Så jo en person kan faktiskt hjälpa mig mycket då ingen annan lyssnar och bryr sig. Pratade som sagt med en kurator men så fort det är någon ung som mår dåligt så tas man aldrig seriöst. Hon snackade mer om sina hundar på våra möten än om att jag då när jag träffade henne planerade att ta mitt liv. Min mamma har haft samma problem under hela hennes liv med att psykologer ej lyssnar.

Aleya
4/7/17, 9:26 AM
#11

#10 det jag menar är att du måste ligga på och säga: Jag mår dåligt hjälp mig. Kuratorer och psykologer finns på de flesta vc. Så du kan remittera dig själv dit. Tyvärr ska man vara frisk för att vara sjuk. Och sen när du inte direkt har någon vuxen som kan hjälpa och stötta så blir det lite värre.

BlommaStjärnorMemento moriStjärnorBlomma

Medarbetare för Julen

MagicMuggle
4/8/17, 1:06 AM
#12

ja har försökt genom vårdcentralen men är väldigt lång väntan. 

Hade underlättat om man hade haft vänner att prata med och umgås med men har tyvärr inga kvar då alla försvann när det började gå dåligt för mig i skolan pga min ångest. Tror det hade underlättat det hela så jag inte bara stänger in mig på mitt rum och sitter där och ruttnar

taylor__lambert
4/8/17, 3:57 PM
#13

Sjukvården i Sverige är ett skämt när det kommer till just Depression. Det är ibland SJUKT svårt att få hjälp. Jag fick "hjälp" där de sa - här får du antidepressiva, som du blir trött av så får du sova lite. hej då! Och det var förra året. Tog inte en enda tablett av dom för egentligen behövde jag få prata ut. Men icke. Ingen uppföljning öht. Spelar ingen roll hur mycket jag sökte efter hjälp. Men till dig TS. Jag tycker till att börja med att du inte ska tänka att det är ditt fel. Det är HAN som tog beslutet. Jag och min kille tog "en paus". Jag var FÖRKROSSAD för efter två år så hamnade vi i en sits där det inte gick att gå framåt. Men vi BÅDA ansåg att vi behövde avstånd från varandra. Och tack vare det har jag utvecklats något ENORMT! Försök att inte se detta som ett nedslag utan en möjlighet att utvecklas som individ. Att prata med någon är skönt, även när det är bara så här via en grupp där man kan få stöd. Att du skulle ta livet av dig skulle väl ändå inte få honom eller din familj att må mycket bättre? Jag vet att det finns en Kik grupp för personer som mår dåligt. Kanske du kan prata av dig där? Fram tills dess att du får riktig hjälp. Det kan underlätta en del åtminstone!

Sajtvärd på Hundparkour.ifokus & CockerSpaniel.iFokus

Underskatta aldrig värmen från en kall nos Hjärta

Annons:
Schhh
4/8/17, 8:33 PM
#14

Alltså, jag håller inte med #11 att det är vården som är viktigast i detta sammanhang. Det är inte ett dugg konstigt att du blivit mer hjälpt av din pojkvän. Social samvaro är en central del av våra liv och ofta är det nära anhöriga som blir avgörande för vårt välmående. Som människor behöver vi bli lyssnade på utanför det professionella sammanhanget - det är så vi klarar av att upprätthålla hälsan på sikt. Har pojkvännen varit den enda du kunnat prata med? I så fall har vi ett stort problem där i och med att du säkert känner dig väldigt ensam utan honom. Du behöver nog inte bara en, utan helst flera som du kan lita på (ett stabilt kontaktnät med andra ord). 

Jag tycker det är bra att ni har kontakt på sms och är vänner. Ibland är det som du säger så att en relation måste få vila under en period. Jag lovar dig att detta inte behöver betyda slutet på någonting. Det kluriga är dock att du själv så gärna vill fortsätta ha honom nära, medan han just nu önskar en paus. Det kan vara svårt att acceptera en sådan förändring. Ofta finns oro för framtiden med i bilden. Tänk om han tröttnar, tänk om han försvinner, tänk om det är mitt fel… inte sällan skuldbelägger man sig själv för saker utom ens egen kontroll. 

Men det kan vara många faktorer som gjort att han vill ta en paus. Precis som du säger kan skolan vara en sådan. Fråga honom om du är osäker. Berätta för honom om du har egna misstankar. Han vet kanske inte själv vad han vill framöver, och det är okej. Han kommer inte sluta existera även om relationen tar slut, och om han är schysst - som han ändå verkar - kan ni kanske fortsätta vara vänner. 

I längden kommer du behöva fler hälsofrämjande resurser, oavsett hur det går med er relation här och nu. Du skriver att du förlorat dina vänner, och det kan ju mycket väl bidra till hur du mår. Hur tänker du kring det? Går det att få tillbaka dina vänner? Har du ingen alls kvar?

Som patient ska du inte behöva slå dig fram. Det är beklagligt att du inte fått den hjälp du behöver. Är det ens lagligt att neka någon som mår så dåligt en samtalskontakt? Om det nu är så att alla samtalsbehandlare på UMO är upptagna, är mitt tips att fråga om du får ställa dig i kö. I annat fall går det att söka till en vanlig vårdcentral. Jag tror att det numera går att söka för oro/nedstämdhet via appen Min doktor (gratis för minderåriga). Har du tur kan du nog få en remiss vidare till en vårdcentral, som då måste (??) behandla dig. Detta är bara vad jag tror, jag har inte testat att söka via appen själv.

Fortsätt skriva här så länge du behöver och vi kommer göra vårt bästa för att svara. Ursäkta långt inlägg. :)

EDIT: Såg att du redan sökt till vårdcentral. Har du inte fått komma dit? Väntar du på en tid?

MagicMuggle
4/10/17, 12:32 AM
#15

#13 Ja det var ungefär så dom sa till mig med, doktorn gav mig medicin och sa att det skulle hjälpa men det gjorde de inte, sa det till honom och han va lixom ba              -jahapp va synd. 

Hur gick det för dig och killen efter pausen? Hittade ni tillbaka till varann eller tog det slut helt?

Att prata med er här igenom hjälper mig mer än vad samtalen med kuratorn har gjort, jag är extremt blyg i verkligheten och vill inte gärna prata om hur jag känner och hur jag mår och som jag sagt tidigare i tråden så när jag ÄNTLIGEN berättade för kuratorn att jag ville ta mitt liv började hon prata om sina hundar och brydde sig inte alls om vad jag just sa.

Som det känns just nu så känns det som att jag bara skulle göra både min mamma ocg exet en tjänst om jag försvann, för i mitt huvud så är jag grunden till alla deras problem. Jag vet ju att det inte är så egentligen men enligt mina hjärnspöken så är allt mitt fel och dom skulle vara mycket gladare utan mig och att deras liv skulle bli så mycket bättre om jag "bördan" skulle försvinna

MagicMuggle
4/10/17, 12:49 AM
#16

#14 Pojkvännen har varit den enda som jag verkligen kunde berätta allt för sa ja det är väldigt väldigt ensamt och tomt utan honom. Har en väldigt bra relation med min mamma men kan inte prata om allt med henne. Eftersom hon oxå mår dåligt vill jag inte dra ner henne mer genom att säga att jag inte vill finnas mer. Hon vet att jag är Deprimerad och har väldigt mycket ångest, men hon vet ej varför. Hon tröstade mig mycket under förra veckan när det var som jobbigast med uppbrottet från pojkvännen och är glad jag har henne även om jag inte kan säga allt jag kanske skulle vilja. 

Har sagt till honom att jag alltid kommer finnas där för honom vare sig vi är vänner eller om vi är tillsammans och han har sagt att han skulle finnas där för mig med så det känns ju ändå skönt att han sa det. Vill såklart vara hans vän men som du sa blir det lite knepigt när jag fortfarande vill ha honom på ett annat sätt, men han har ju lite känslor kvar han med det är bara att hoppas på att dom stannar kvar och att han sen efter en tid själv kommer på att han vill ha mig tillbaka. 

Angående mina vänner så nej jag har inga kvar. Är väldigt blyg och har alltid haft svårt för att skaffa vänner och har haft samma vänner hela livet tills nu. Från genom hela grundskolan hade jag samma 3 vänner och vi stod varann nära, vi gick i samma klass ända från förskolan till vi slutade 9an även fast vi fick lov att byta skola efter 6an. Från början blev alla dom satta i en klass och jag i en annan när vi skulle byta skola och blev väldigt ledsen över det men efter möten med min dåvarande lärare så lyckades vi fixa så jag fick gå med dom ändå tillslut. När vi skulle börja gymnasiet kom inte jag in på den skolan jag ville, det gymnasiet jag kom in på var i en annan stad medans mina vänner kom in på det gymnasium i min hemstad som jag oxå ville gå på. Den ena tjejen började på ekonomi och det var då hon försvann för mig, dom andra två gick på samhällskunskap och jag pratade fortfarande med dom även om vi inte gick i samma klass. Efter många om och men lyckades jag komma in på den skolan där mina vänner gick och började i klassen med mina två vänner men detta var ca 1-2 månader efter terminstart så båda hade skaffat nya vänner men min bästa vän pratade fortfarande med mig då så jag hade en vän kvar då. Sen började allt gå utför i skolan och min kompis hörde av sig allt mer sällan då hon "gav upp" eftersom jag ofta var hemma från skolan. När vi skulle sluta ettan på gymnasiet fick jag beskedet att jag skulle få lov att gå om det var då hon försvann helt. Jag fick gå om och började då på ett annat program eftersom jag ändå inte kunde vara med min kompis längre men blev totalt utfryst av min nya klass så jag hoppade av gymnasiet helt efter en månad. Detta var 2015 och sedan dess har jag träffat min "kompis" 2 gånger. Så nej jag har inte några vänner kvar tyvärr :( 

Jag pratade som sagt med en kurator på UMO men hon slutade kort efter att jag kom i kontakt med henne, dom skulle då försöka hitta en ny kurator och dom skulle höra av sig vilket dom inte gjort. Min mamma fixade så både jag och min äldre bror fick prata med en psykolog på vårdcentralen efter en händelse och även där sa dom att dom skulle höra av sig men inget har hänt där heller.

taylor__lambert
4/10/17, 1:02 AM
#17

#15 vi skriver fortfarande. Under 1 helt år försökte jag glömma honom. Sen för ett halvpr sedan började jag smått prata med honom. Nu pratar vi som "vänner" även om jag fortfarande vill ha honom och älskar honom kommer han inte lämna sin nya tjej bara för att vara med mig. Det är lång distans (han bor i Texas) så det är helt klart en stor faktor i varför han vill hålla fast i henne som bor bara 20min bort med bil. Men man vet aldrig. Kanske funkar det inte mellan dom och han blir ledig och vill ha mig tillbaka. Ellet så hittar jag någon som tom är bättre än han är.

Sajtvärd på Hundparkour.ifokus & CockerSpaniel.iFokus

Underskatta aldrig värmen från en kall nos Hjärta

MagicMuggle
4/11/17, 1:31 AM
#18

#15 åh jag förstår, hoppas för din skull att det löser sig för er två med men blir ju som sagt svårt när han bor så långt bort och han även har träffat en ny. Men inget är omöjligt! Jag håller tummarna för er två ❤️

taylor__lambert
4/11/17, 5:10 PM
#19

#18 ja blir lite svårt med så stort avstånd vilket ju var varför jag blev så förvånad själv att vi var tillsammans i nästan två år. Precis, inget är omöjligt. och Tack :) Hoppas du mår bättre ❤️

Sajtvärd på Hundparkour.ifokus & CockerSpaniel.iFokus

Underskatta aldrig värmen från en kall nos Hjärta

Upp till toppen
Annons: