att ge upp
hej, hej, hej. det är konstigt när saker slutar spela roll. allt viktigt är att sova, sova hela tiden. jag tittar på livet men är inte en del av det. sovit i 21 timmar, sova är så skönt. om jag kunde sova för alltid vore det helt ok. jag gick inte till läkaren eller psykologen mån + ons, vem bryr sig liksom. vem är jag, varför är jag viktig. hon smsade men jag svarade aldrig, orkade inte. min telefon gick sönder, den är borta nu vem bryr sig. har börjat trappa ner medicin. sambon är med på det. hoppas känslorna kommer tillbaka snart. annars kan jag lika gärna sova för alltid. men jag medger, det är ganska skönt att inte känna eller bry sig. hungernär borta, inte ätit ordentligt på några dagar. lite flingor typ. men jag känner inget. tack för mig.
- Redigerat 12/18/20, 9:08 PM av Lia
Ska du verkligen trappa ner din medicinering när du mår som du gör?
/Maria
Det är bara med hjärtat som man kan se ordentligt. Det viktigaste är osynligt för ögonen"
Ur Lille Prinsen.
Trappa inte ner medicin utan samråd med läkare! Speciellt inte om du mår som du gör.
"Creature of the Night, The One Many Children Talk About-"
Vad är det för medicin du trappar ner? För mig låter det som om den medicinen du har inte fungerar och du skulle behöva någon annan. Och sen när du mår bra på den medicinen börja trappa ut den. Att trappa ut nu låter som om det bara kan gå dåligt. Jag fattar verkligen att man vill bli av med medicinering. Men den är ju där för att hjälpa till. Även om man såklart vill få sina känslor tillbaka låter det kanske inte som om dom känslorna kommer att hjälpa dig alls i nuläget, snarare tvärtom.
Att din sambo stöttar dig är suveränt, men jag tycker att han borde stötta dig till närmaste läkare istället. Och det nu.
Ja, jag vill trappa ned medicinen. Den funkar inte. Escitalopram har jag gått på, har inte hjälpt utom i början. Kommer inte samråda med läkare eftersom jag inte orkar gå dit… och den kommer säga nej. Men jag vill trappa ut för att få känslor tillbaka och kanske känna att jag bryr mig om något, det är vad jag hoppas i alla fall.
Sagt och gjort så blev det en snabb nedtrappning på egen hand och imorse var första gången jag inte tog nån medicin alls. Har gått bra hittills, men nyss kom allt över mig och jag fick ett fruktansvärt dåligt samvete över en massa saker de senaste månaderna. Känns som att mitt liv är åt helvete och som att jag gång på gång fattar fel beslut. Hade livet varit ett prov så hade jag varit diskvalificerad för länge sedan. Min hittills väldigt fragmenterade kontakt med vården håller i nuläget på att kapas helt p.g.a. uteblivna besök och en trasig telefon. Och jag tänker att jag förtjänar inte något av det här, förtjänar ingen hjälp för jag tar ju fel beslut hela tiden. Men jag har känslor i alla fall, det är bra. Jag känner saker och även om känslorna gör mig vansinnig är det bättre än inga alls, jag gråter hellre ögonen ur mig än att förbli likgiltig. Vill nästan skratta åt tanken, men kanske löser sig saker till slut.