Jag är diagnotiserad med borderline. Detta gör att jag kan ändra humör rätt fort.
Men sista månaden har jag fått ökade självmordstankar, trots att jag mår bättre än jag gjort innan.
Jag förstår inte hur de ens kan höra ihop, någon som vart med om liknande?
Jag har också borderline och känner delvis igen det du skriver. Får du någon behandling eller hjälp för din borderline?
Vad är det som triggar dina självmordstankar? Du behöver inte skriva här men fundera över det själv. Hittar du något mönster i när dina självmordstankar kommer? Kanske har du sovit sämre under natten innan, eller ätit lite sämre på dagen? Kommer dina tankar som ett slags "försvar" när du känner att du haft en bra dag eller känner att du mår bättre än förut?
Jag går i behandling för min borderline och framförallt när jag började kunna hantera min borderline bättre hade jag en enorm svacka som kommer i perioder fortfarande. Det var som att mitt undermedvetna kämpade emot, att jag undermedvetet envist skulle "kompensera" mitt bättre mående med djupare svackor. För mig var det jättekämpigt en period med just rädslan att om jag ens mådde det minst bättre så skulle jag inte "få lov" att må dåligt alls. Det är fortfarande så att jag (efter 3 år i behandling) har de där svackorna då självskada återkommer, självmordstankarna ökar och svackorna är djupare men för mig är det lättare att hantera nu när jag har helt andra färdigheter att hantera mitt mående än innan jag fick diagnosen och behandling.
Jag får antidepressiva för att hålla nere humörsvägningarna, det har blivit bättre. Men annars har jag ingen behandling då de endast kan erbjuda mig gruppterapi som skulle vara i 10 veckor 8-16 vilket jag inte har råd med då jag inte får pengar för att vara sjukskriven och sen betala 200kr per dag i de där 10 veckorna. Så jag sa nej till det, för jag har en gård att betala, djur och familj kan inte spendera så mkt pengar på en behandling som jag är skeptisk till då jag inte gillar att uttrycka mig med främlingar.
Men självmordstankarna har varit konstanta i en månad nu. De är inte så att jag tänker på olika metoder eller försöker, då jag redan vet vad jag skulle välja. Utan är mer att jag tänker på att det hade varit enklare för min man om jag inte va här, enklare för min mamma om jag inte var här osv.
Har inte borderline, men har kraftiga humörsvängningar ändå. Skar mig själv som tonåring och var allmänt destruktiv.
Jag lever med mina självskade/självmordstankar. Har fått acceptera att de finns där inom mig och dyker upp så fort något är fel. Det kan vara stress, sjukdom, sömnbristen, en begynnande svacka, bråk med partnern, pms etc. Men de är bara tankar, inget att agera på. Däremot om det börjar ta överhanden och verkligen plåga en och bli mer "befallande", då får man ju söka hjälp såklart.
För att kunna delta i diskussionen måste du bli medlem på iFokus. Det går snabbt, enkelt, och kostar ingenting. Medlemskapet ger dig tillgång till över 300 sajter.
LONDON - NEW YORK - PARIS - MILANO - TOKYO - HONG KONG - RESTEN AV VÄRLDEN
© Copyright Internetfokus i Sverige AB
