Övriga depressioner

Jag hatar inte allt

2017-02-09 07:27 #0 av: Eioo

Jag har en helt fantastisk familj, en mamma och pappa som gör precis allt för att både jag och min syster ska vara lyckliga, och som funnits där för oss hela tiden. Min lillasyster och jag har ett okej förhållande, men med tanke på att hon inte varit hemma på flera år är det som det är.

Vi har haft det tufft, vår familj. Från att jag hamnade på behandlingshem som 13åring för spelberoende, till att min lillasyster gick samma väg för hon alltid ska göra det jag gör. Skillnaden var att hon försökte inte bättra sig, något som resulterat i att soc skickat henne till ett annat land.

Nu, en vecka efter alla hjärtans dag är det 3 år. 3 år sedan jag blev tillsammans med en man som jag inte riktigt kan... säga något om? Jag var 16, han 20. Han har slagit mig, psykiskt misshandlat mig och varit otrogen. Han har brutit ned mig helt. Jag har gjort slut ordentligt mer gånger än jag kan räkna på mina båda händer, men ändå finns han kvar.
Jag var lite överviktig när vi träffades, ni vet, barnhull. Han utryckte det tydligt redan andra dejten, och sedan dess har jag fått höra det nonstop. Jag försökte träna bort det. Jag åt bra. Men med PCOS är det inte så lätt. Och med den konstanta psykiska misshandeln, om hur barnslig jag var, att jag inte var "utvecklad ordentligt", att jag är fet och till och med gris, bröts mitt starka självförtroende ner till ingenting. Jag var bara ett barn, ett litet barn som blivit kär en vuxen man som inte tyckte jag dög. Det som hände utanför detta med min syster som kastades mellan olika behandlingshem var bara salt i såren.
Jag gick upp i vikt. Mycket. 170cm lång, 80kg till att börja med. Nu 110kg.
Jag blev deprimerad, fick ångestattacker. Jag har alltid varit bra på att berätta saker för mina nära och kära, alla visste om vad som pågick. En dag sa jag bara "jag vill att vi åker till psyket så jag får hjälp."
Vi åkte dit direkt. Jag blev diagnoserad, fick mediciner. Dom ville prata, och det slutade som det alltid gör när det gäller psykologer, soc, bup eller sjukhuspersonal, att dom svek mitt förtroende, skräms och förstör.
Jag försökte ta livet av mig någon månad efter det där, tog en överdos på deras känslobedövande piller men det slutade med sjukhusbesök, hallucinationer och en hel del koldrickande.

Jag fick en energiputt när jag fick reda på att killen jag älskade skulle flytta ifrån oss, (han hade flyttat in hos mig och bott i år), då kanske jag äntligen kunde göra slut och börja koncentrera på skolan, sluta gömma blåmärken och andra skador och slippa arga samtal och sms som bara handlade om hur trög och korkad jag är.
Jag försökte igen, men hade missat mycket av gymnasieskolan, det är ju sista året, då måste man kämpa. Jag fick beskedet att jag inte skulle få praktisera eller ta studenten med dom andra veckan innan jullovet.
Den lilla ork jag hade försvann och jag är fortfarande med honom, min gymnasiegång är förstörd, min kropp är förstörd av övervikten som inte går bort och mitt psyke och självförtroende är i spillror. Jag har undvikt varje spegel, varje yta som kan visa min spegelbild i över ett år nu.
Eftersom jag inte har någon skola ligger jag i min säng nästan dygnet runt, och har gjort det i flera veckor. Jag är vaken hela nätterna och sover bara några få timmar på morgonen, när jag är såpass trött att jag är yr i huvudet. Jag kan inte somna om inte han är här, han är ju den som "skyddar mig från alla som pratar bakom ryggen på mig".

Jag skäms så för hur jag ser ut, inga kläder passar eller ser bra ut, och jag vill inte att folk ska se mig. Dom gånger jag går ut och träffar vänner ser jag till att dricka ordentligt, så jag ska slippa tänka på hur stor och vidrig jag är bredvid de andra. Att jag är den enda i kompisgänget som skulle kunna ersättas med något annat, typ en sten.

Varje gång jag träffar någon eller säger något mår jag jättedåligt efter, för jag måste ju sagt något fel, något dom tycker är konstigt. Jag har oerhörd ångest över det.

Jag har sökt proffessionell hjälp, gjort slut, kämpat i skolan. Jag har ätit bra och tränat. Ändå är jag här utan att ha lyckats med något.

Jag har ingen aning om vem jag är, vad jag gillar eller vad jag ska göra mer.
Det känns inte ens hopplöst längre, det känns inte ens ingenting. Det känns bortom det. Just nu orkar jag inte ens tänka på morgondagen, jag tränger bort allt runtom. Inget finns utanför. Jag vill inte tänka på mitt fuckade förhållande, på min fuckade skolgång, min fuckade kropp. Jag vill inte tänka på soc, bup, psykologer. Jag vill inte tänka på något och jag känner ingenting men ändå allt. Jag är ett djur som bara finns och äter och sover utan tanke på något annat. Dom få gånger jag orkar tänka så dagdrömmer jag om ett bättre liv.

Jag går inte på några mediciner alls längre och har inte gjorg det på flera månader, och jag vill inte heller göra det.

Värst är hur jag vet att allt är mitt fel. Mitt fel att jag inte sätter ned foten, mitt fel att jag inte kämpade hårdare. Det är därför jag håller mig undan de dagar jag mår som sämst; för jag orkar inte förstöra någon annans dag. Det är därför jag inte skär mig, för jag vill inte orsaka min familj den smärtan. Det är därför jag log och låtsades må bra, även fast jag berättat för dom, även fast dom alla runtomkring visste, innan jag blev sängliggandes. Det är därför jag inte säger nej längre till något, följer med på allt vänner och familj vill ha med mig på, för att jag inte ska orsaka oro eller missnöje. Men ändå känner jag varje gång som om jag sagt fel, gjort fel, och att allt närsom kommer falla in på mig.

Jag kan inte säga att jag hatar allt, men jag vet att jag inte finns längre. Jag tror min själ har lämnat mig för länge sedan och jag är bara ett skal.

Anmäl
2017-02-09 08:32 #1 av: Thotis90

Jag kan börja med att säga att allt inte är ditt fel. Jag levde med en våldsam man i slutet av tonåren och det tog mig många försök innan jag lyckades lämna honom på allvar, men det var först efter det som jag insåg att det som hade hänt inte var mitt fel. Han hade manipulerat mig och tryckt ner mig så mycket att jag började tro att allt dåligt som hände var mitt fel. Det kallas normaliseringsprocessen

Jag fick stora problem i skolan tack vare min förövare, eller vad vi ska kalla honom. Det många inte vet är att man har till hösten det år man fyller 20 år på sig att börja gymnasiet, så än är det inte för sent för dig om du känner att du vill gå klart. I värsta fall kan du läsa genom Vuxenutbildningen när du känner dig redo. Jag gick klart gymnasiet, men tog studenten när jag var 22 år (var alltså 3 år äldre än mina klasskamrater). 

Om du känner att du har svårt att släppa den här mannen du pratar om kan du få stöd av kvinnojouren. Du kan ringa anonymt om du inte vill besöka en fysisk jour.

Vad gäller övrigt du beskriver tycker jag att du borde prata med en kurator/psykolog/terapeut.

Medarbetare på Bloggande, Endometrios, Ensamhet, Motionspepp och Ångestsjukdomar Stjärnor

Anmäl

Bli medlem på iFokus

För att kunna delta i diskussionen måste du bli medlem på iFokus. Det går snabbt, enkelt, och kostar ingenting. Medlemskapet ger dig tillgång till över 300 sajter.