Vart har du sökt hjälp? Har du ingen kontakt med psykriatrin?

Det är klart att du måste få hjälp! Det skall finnas en psykiatrisk enhet någonstans som du tillhör.

Det bästa är att ringa 1177 och fråga dem, jag tror att ibland kan de t.o.m. boka tid åt dig.

Det är hemskt det du skriver om din familj. Jag har så svårt att fatta att föräldrar kan vara grymma mot sina barn. Jag hoppas alltid att det är något missförstånd som ligger bakom. Kan du inte prata med någon av dina föräldrar? Syskon?
Ibland kan folk missuppfatta ens sätt och tro att man är på ett visst sätt, fast man bara är Deprimerad och ledsen. Kanske kan det hjälpa att du försöker förklara?

Hur som helst måste du slåss lite för din rätt att få hjälp. Det är jobbigt, men du skall kräva mer än en halvengagerad skolkurator.

Jag önskar dig lycka till, för som du har det skall ingen behöva ha det!

#1 sökte hjälp hos BUP innan jag fyllde 18, precis innan sommarlovet. De kunde inte ta emot mig för jag sökte hjälp utan förälder. Sökte vård via vårdcentralen i slutet av september efter att jag fyllt 18 där jag "hängde i luften" ett tag. Har sedan mitten av november kontakt hos capio psykiatri men har inte fått någon återkommande träff, utan bara fått träffa en sjuksköterska två gånger, och sen tre olika från mobila psykiatri på capio psykiatris avdelning. Fick kontakt med Mandometer (ätstörningsklinik) i slutet av december men dom hade så mycket pekpinnar och anklagade ord så ville inte va kvar där. Har sedan i mitten av januari en kontakt hos Stockholms centrum för ätstörningar, men han jag träffar kan inte ens svenska så känner mig inte förstådd alls. Ska få en terapeut där i slutet av februari, men jag har inte så mycket hopp kring det. Har varit väldigt tydlig kring vad jag vill ha ut (utredning för Depression bland annat) och alla bara lovar saker men ingenting händer. Min kurator, personen hos SCÄ och en läkare jag träffade på vårdcentralen i slutet av dec för EKG (till Mandometer) har alla hört av sig till capio för att se till att jag får hjälp, men jag har ju inte ens fått träffa en riktig kontakt än så jag vet inte. Fick mediciner utskrivna i december men jag har valt att sluta med dom självmant eftersom att jag inte fått någon uppföljning kring dom eller ens tycker att dom hjälper.

#2 jag vet inte om min familj menar sånt - är ganska säker på att dom gör det dock - men vi har jättemycket problem i min familj. Jag hatar att va hemma. Planerar att försöka få bidrag från soc framåt sommaren så jag kan ta mig härifrån. Vi har redan kontakt hos soc för familjeterapi men ingen i min familj är ens beredda på att bättra sig så trots ett år av kontakt med soc så har ingenting förändrats. Mamma vet att jag mår dåligt, men eftersom att jag inte syns eller ens gör mycket väsen så glöms jag bort. Hon sa att jag inte behöver försöka va "duktig" hela tiden men jag har hela tiden den pressen på mig. Skulle jag sluta laga mat, tvätta, städa osv skulle jag få jättemycket skäll och ännu mer bråk hemma. Trots att mina systrar aldrig gör nånting, bryter mot regler, lämnar smuts och disk översllt. Efter att pojkvännen och jag gjorde slut så märks jag inte alls. Det är ingen nånstans som ser mig.

#3 Är inte klokt att du inte får mer hjälp. Tyvärr är det ofta lång väntetid inom psykriatrin, därför vore det bra om du hade nån kontakt under tiden, som typ mobila teamet där. Var medicinerna mot depressionen? Om du vill, oavsett vad det handlar om så finns jag på PM.

Okej, okej, relationer verkar vara vad du pratar om till största del. Även vad man kan kalla ansvar i hemmet.

Så det du nämner är att du har dåliga relationer till typ alla i ditt liv? Och du så gärna vill ha en bra relation. Det blir uppenbart att du har en dålig relation till dig själv vilket får dig att gå i konflikt med dina nära. En person med en god relation till sig själv går inte in i konflikt oavsett hur de blir behandlad.

Ett sätt att beskriva detta är att du är väldigt känslig för om folk behandlar dig väl, varför måste andra behandla dig väl? Du blir helt enkelt väldigt upprörd lätt, så du kräver att andra ska vara snäll annars blir du arg och tycker de är dåliga människor. Vilket tyder på att du igentligen är rädd för att du är dålig människa, du är rädd att bli taget som egotistisk. Detta är något större delen av mänskligheten är rädd för, du har din unika upplevelse av detta.

Du har tankar som de är själviska, de tänker bara på sig själva,  de vill mig illa, de är så negativa, de behandlar mig dåligt.

De behöver inte tänka på dig, man behöver låta människor vara som de är. Du behöver ställa upp för dig själv, och sluta kritisera andras egotistiska beteende. Relationen med dig själv är viktigare än att få en relation med någon annan.

Tyck inte synd om dig själv om andra är negativ mot dig, tyck inte synd om andra om du är negativ mot dem. Värdera istället dig själv och andra högt, acceptans, du är värdefull, inget kan förändra det, så var inte orolig.

#6 Förstår inte alls vad du är ute och svamlar om, tycker du analyserat hela situationen helt fel.

TS: Jag ska skriva ett långt svar i morgon, nu måste jag hoppa i säng!