Nedstämdhet

Skriva av mig

2017-02-06 21:15 #0 av: Klövern

Vill bara skriva av mig lite. Har ingenstans att ta vägen eller nån att vända mig till.
Har haft min depression i iaf snart två år, säkert mer, minns inte (vet att jag i tider från iaf 11-årsåldern har tänkt på självmord). Har försökt få hjälp i ett år nu men inte kommit nånstans, har bara blivit värre för mig. Är längre ner i depressionen och ätstörningen nu, och kan inte ens längre se en väg ut. Den enda hjälp jag får är kuratorn i skolan. Hon har inte varit nån som egentligen passat mig men i brist på annan hjälp har jag fått nöja mig. Snart går hon dessutom på mammaledighet och jag tar studenten.
Känner mig ensam konstant. Det är det enda jag tänker på, det äter upp mig, har varit ensam väldigt länge nu, och sen mitt ex och min (ex) bästa kompis svek mig i somras så litar jag inte ens på folk alls längre. Gjorde dessutom slut med pojkvännen i torsdags och sen dess känner jag mig ännu mer ensam. Skulle han vilja ha tillbaka mig så skulle jag ta emot det på en sekund, fast jag vet hur illa han har behandlat mig.
Jag orkar inte ens gå ut längre, orkar inte lämna huset. Förut brukade jag försöka planera flera helger framåt eftersom att jag hatade att va hemma. Nu finns ingen ork längre. Jag hatar att va hemma egentligen. Blir så orättvist behandlad hemma och jag syns inte alls. Kan få skit för småsaker (jag brukar sitta och dricka te i en fåtölj i vardagsrummet när jag har tid efter att jag fixat mig innan jag ska gå till bussen på morgonen och typ fem gånger i månaden aå glömmer jag kvar koppen där och det skriker mamma på mig för) medan mina systrar beter sig som om dom bor på hotell. Jag har fått höra att jag förstör både mina systrars och min mammas liv. Att jag ska gå och dö.
Jag orkar inte mer. Jag gråter konstant numera. De dagar jag är helt apatisk är dom dagar jag föredrar, eftersom att jag hatar att känna. Har aldrig fått känna ren lycka och kärlek. Har aldrig fått känna att nån verkligen bryr sig, att jag kommer i första hand. Folk har kommit och gått i mitt liv, ingen orkar stanna kvar hos mig. Jag orkar inte ens försöka hålla kvar folk längre för jag vet att dom kommer att dra förr eller senare. Har ingen alls att vända mig till längre.
Hatar att alla sagt att det kommer bli bättre. När! Det blir bara sämre och sämre och mitt liv faller bara mer och mer isär! Snälla säg inte att det blir bättre, jag vill inte höra det.
Jag är så trött.

Anmäl
2017-02-06 21:22 #1 av: Bill&Bull

Vart har du sökt hjälp?
Har du ingen kontakt med psykriatrin?

Anmäl
2017-02-06 21:55 #2 av: Sindri

Det är klart att du måste få hjälp! Det skall finnas en psykiatrisk enhet någonstans som du tillhör.

Det bästa är att ringa 1177 och fråga dem, jag tror att ibland kan de t.o.m. boka tid åt dig.

Det är hemskt det du skriver om din familj. Jag har så svårt att fatta att föräldrar kan vara grymma mot sina barn. Jag hoppas alltid att det är något missförstånd som ligger bakom. Kan du inte prata med någon av dina föräldrar? Syskon?
Ibland kan folk missuppfatta ens sätt och tro att man är på ett visst sätt, fast man bara är deprimerad och ledsen. Kanske kan det hjälpa att du försöker förklara?

Hur som helst måste du slåss lite för din rätt att få hjälp. Det är jobbigt, men du skall kräva mer än en halvengagerad skolkurator.

Jag önskar dig lycka till, för som du har det skall ingen behöva ha det!

Anmäl
2017-02-07 17:49 #3 av: Klövern

#1 sökte hjälp hos BUP innan jag fyllde 18, precis innan sommarlovet. De kunde inte ta emot mig för jag sökte hjälp utan förälder. Sökte vård via vårdcentralen i slutet av september efter att jag fyllt 18 där jag "hängde i luften" ett tag. Har sedan mitten av november kontakt hos capio psykiatri men har inte fått någon återkommande träff, utan bara fått träffa en sjuksköterska två gånger, och sen tre olika från mobila psykiatri på capio psykiatris avdelning. Fick kontakt med Mandometer (ätstörningsklinik) i slutet av december men dom hade så mycket pekpinnar och anklagade ord så ville inte va kvar där. Har sedan i mitten av januari en kontakt hos Stockholms centrum för ätstörningar, men han jag träffar kan inte ens svenska så känner mig inte förstådd alls. Ska få en terapeut där i slutet av februari, men jag har inte så mycket hopp kring det.
Har varit väldigt tydlig kring vad jag vill ha ut (utredning för depression bland annat) och alla bara lovar saker men ingenting händer.
Min kurator, personen hos SCÄ och en läkare jag träffade på vårdcentralen i slutet av dec för EKG (till Mandometer) har alla hört av sig till capio för att se till att jag får hjälp, men jag har ju inte ens fått träffa en riktig kontakt än så jag vet inte. Fick mediciner utskrivna i december men jag har valt att sluta med dom självmant eftersom att jag inte fått någon uppföljning kring dom eller ens tycker att dom hjälper.

Anmäl
2017-02-07 17:56 #4 av: Klövern

#2 jag vet inte om min familj menar sånt - är ganska säker på att dom gör det dock - men vi har jättemycket problem i min familj. Jag hatar att va hemma. Planerar att försöka få bidrag från soc framåt sommaren så jag kan ta mig härifrån. Vi har redan kontakt hos soc för familjeterapi men ingen i min familj är ens beredda på att bättra sig så trots ett år av kontakt med soc så har ingenting förändrats. Mamma vet att jag mår dåligt, men eftersom att jag inte syns eller ens gör mycket väsen så glöms jag bort. Hon sa att jag inte behöver försöka va "duktig" hela tiden men jag har hela tiden den pressen på mig. Skulle jag sluta laga mat, tvätta, städa osv skulle jag få jättemycket skäll och ännu mer bråk hemma. Trots att mina systrar aldrig gör nånting, bryter mot regler, lämnar smuts och disk översllt.
Efter att pojkvännen och jag gjorde slut så märks jag inte alls. Det är ingen nånstans som ser mig.

Anmäl
2017-02-07 19:56 #5 av: Bill&Bull

#3 Är inte klokt att du inte får mer hjälp. Tyvärr är det ofta lång väntetid inom psykriatrin, därför vore det bra om du hade nån kontakt under tiden, som typ mobila teamet där.
Var medicinerna mot depressionen?

Om du vill, oavsett vad det handlar om så finns jag på PM.

Anmäl
2017-02-07 20:57 #6 av: Andreasss

Okej, okej, relationer verkar vara vad du pratar om till största del. Även vad man kan kalla ansvar i hemmet.

Så det du nämner är att du har dåliga relationer till typ alla i ditt liv? Och du så gärna vill ha en bra relation. Det blir uppenbart att du har en dålig relation till dig själv vilket får dig att gå i konflikt med dina nära. En person med en god relation till sig själv går inte in i konflikt oavsett hur de blir behandlad.

Ett sätt att beskriva detta är att du är väldigt känslig för om folk behandlar dig väl, varför måste andra behandla dig väl? Du blir helt enkelt väldigt upprörd lätt, så du kräver att andra ska vara snäll annars blir du arg och tycker de är dåliga människor. Vilket tyder på att du igentligen är rädd för att du är dålig människa, du är rädd att bli taget som egotistisk. Detta är något större delen av mänskligheten är rädd för, du har din unika upplevelse av detta.

Du har tankar som de är själviska, de tänker bara på sig själva,  de vill mig illa, de är så negativa, de behandlar mig dåligt.

De behöver inte tänka på dig, man behöver låta människor vara som de är. Du behöver ställa upp för dig själv, och sluta kritisera andras egotistiska beteende. Relationen med dig själv är viktigare än att få en relation med någon annan.

Tyck inte synd om dig själv om andra är negativ mot dig, tyck inte synd om andra om du är negativ mot dem. Värdera istället dig själv och andra högt, acceptans, du är värdefull, inget kan förändra det, så var inte orolig.

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.