Nedstämdhet

Hur orkar jag som närstående?

2017-01-30 14:24 #0 av: 134643

Hej! Är helt ny här inne, och hoppades nog att jag aldrig skulle behöva skriva ett inlägg här, men jag vet inte vad jag ska göra längre. I september fick min pojkvän konstaterat att han hade en depression. De satte honom genast på medicin, vilket de har ökat i omgångar, men det har tagit fram till förra veckan (!!) innan han fick en samtalskontakt. Att tillägga är också att han bor i england, det vill säga en bra bit bort från mig.

I början så var han ändå positiv, han ville bli bättre. Men nu? Det finns ingenting kvar av honom. Han är som ett tomt skal när jag pratar med honom. Det enda han säger är "ja", "nej" och "okej". Jag hade kunnat sagt att jag låg inlagd på sjukhus och var döende, och jag tror helt ärligt att han hade svarat med "okej". 

Visst går det lite uppåt ibland, han kan ha en dag där han ändå kan skicka lite hjärtan till mig, skriva att han älskar mig, men sen går det alltid neråt igen och han återgår till att bli kall, tom, apatisk. De perioderna känns som att de blir längre och längre. Nu var det 5 dagar sedan han sa något annat än de tre orden. 

Jag känner hur jag blir mer och mer förkrossad, hur orken börjar ta slut. Den största delen av vår kontakt är genom text, chatt, det har fungerat hur bra som helst tidigare så det är inget problem. Jag försöker  att prata med honom, skriva om min dag, fråga om hans, skriva om saker som gjort mig glad, prata om mitt jobb, hästarna och projekten jag har för mig. Jag tänker att någonstans djupt inom honom kanske det hjälper något, även om han knappt svarar mig.

Men hur ska jag orka? Och kanske framförallt, hur länge ska jag orka? Jag vill tro att han kommer att bli bättre, och då vill jag vara där, leva med honom. Jag älskar honom verkligen och kan se en framtid med honom. Så vad kan jag göra nu, för att stötta honom och samtidigt ta hand om mig själv?

Jag känner framförallt att jag ibland blir ledsen för att det känns som att han inte bryr sig om mig. Några tips på hur jag kan acceptera det? Jag är också livrädd för att jag ska förlora honom, att han gör slut för att han inte orkar längre, hur kan jag dämpa den oron? Jag får inte längre någon försäkran från honom, hur kan jag trygga mig själv? 

Det blev en lång text haha. Jag vet inte egentligen vad jag förväntar mig, lite råd, hjälp, någon som varit i samma situation kanske? Jag är i alla fall otroligt tacksam för alla svar jag kan få Hjärta

She needed a hero, so that's what she became. Medarbetare på tonåringarSkrattar
http://letsflyawaytowonderland.tumblr.com/ - Woop woop Regnbåge

Anmäl
2017-01-30 14:28 #1 av: Hera

Har du rakat om för honom hur du känner? Har ni träffats något?

Anmäl
2017-01-30 15:19 #2 av: 134643

#1 Ja. Igår kväll försökte jag prata med honom, om hur han tänker och känner. Jag fick inget svar, och han förstod att jag blev ledsen. Jag vaknade imorse av ett meddelande där han i princip skrev "jag kan inte prata om det, jag känner mig bara tom. Jag gör vad jag kan. Det finns inget annat jag kan göra". Han har varit väldigt tydlig med att han gör vad han kan, och då spelar det ingen roll vad jag säger eller gör.

Senast vi träffades var två veckor över jul och nyår. Den första veckan var bra, andra veckan kraschade vi båda lite. Överlag var det mycket kärlek, kramar, men också mycket tårar och rädsla från min del och tomhet från hans. Jag har kanske inte alltid hanterat hans sjukdom sådär jättebra tyvärr, men jag gör mitt bästa.

She needed a hero, so that's what she became. Medarbetare på tonåringarSkrattar
http://letsflyawaytowonderland.tumblr.com/ - Woop woop Regnbåge

Anmäl
2017-01-30 15:34 #3 av: Hera

Det är inte lätt när den ena sjunkit till botten. Och det finns ju inga garantier för att han blir bättre snart eller inte lämnar dig. 

Tyvärr finns inte mycket att göra mer än att välja om det är värt att vänta och hoppas på att han blir som innan igen i framtiden. 

Anmäl
2017-01-30 15:42 #4 av: 134643

#3 Jag får helt enkelt vänta då, tack.

She needed a hero, so that's what she became. Medarbetare på tonåringarSkrattar
http://letsflyawaytowonderland.tumblr.com/ - Woop woop Regnbåge

Anmäl
2017-01-30 15:52 #5 av: Bill&Bull

Som närstående till en person med depression kan det vara svårt, svårt att veta hur man ska hjälpa, säga, bete sig osv..
Det du behöver komma ihåg är att en depressiv person är inte sig själv, kan oftast uppfattas som egoistisk men det blir så när man har så mycket med sig själv att bearbeta.
Ni kanske skulle behöva prata om hur ni ska stötta varandra i detta.

Anmäl
2017-01-30 16:08 #6 av: 134643

#5 Det går inte att prata med honom om det här. Det var det jag försökte göra igår, men det finns ingen chans.

Jag gör mitt absolut bästa för att fortfarande se honom som den fantastiska människan som han faktiskt är.

She needed a hero, so that's what she became. Medarbetare på tonåringarSkrattar
http://letsflyawaytowonderland.tumblr.com/ - Woop woop Regnbåge

Anmäl
2017-01-30 16:08 #7 av: 134643

*dubbelt* :)

She needed a hero, so that's what she became. Medarbetare på tonåringarSkrattar
http://letsflyawaytowonderland.tumblr.com/ - Woop woop Regnbåge

Anmäl
2017-01-31 06:06 #8 av: Niklas

Jag tror inte att det är så att han inte bryr sig om just dig. I en djup depression kan det bli så att man inte orkar bry sig om någonting, inte ens sina största intressen och det som vanligtvis ger en energi.

Du kanske får acceptera att det är svårt för dig att hjälpa honom på avstånd mer än genom att finnas och berätta om ditt liv så att han har någon kontakt med verkligheten utanför sin bubbla. Berätta att du bryr dig om honom och är orolig men försök samtidigt att inte ge honom dåligt samvete. Peppa när du kan och orkar.

Har han sin familj i England?

Vänliga hälsningar, Niklas
» Värd för iPad for Work, Mobile Photography & How to....

Anmäl
2017-01-31 10:13 #9 av: 134643

#8 Ja, jag försöker intala mig själv att det inte handlar om mig. Igår kväll blev jag riktigt dålig med migrän, och tillbringade kvällen i badrummet. Skrev det till honom, för att förklara varför jag inte kunde prata under kvällen, fick till svar "jag orkar inte höra om att du mår dåligt när jag är så här nere". Så sjukt svårt att hantera bara då han i snart 5 år varit mitt enda stöd, den som alltid funnits där och som tagit hand om mig. Jag tar hand om mig själv nu, helt enkelt. Men det gör ont. 

Jag är så himla rädd att förhållandet ska braka ihop bara. Det känns som att han avskyr mig. 

Hans familj är där, han bor nu hemma hos dem då han hoppade av universitetet. De gör sitt bästa, även om jag kanske tycker att de borde hitta på mer saker med honom så att han inte bara ligger i sängen hela dagarna. När han har saker inplanerat så gör han det, så jag tror att han skulle behöva mer sånt. Bara att gå  ut och gå en promenad eller något om dagen. 

She needed a hero, so that's what she became. Medarbetare på tonåringarSkrattar
http://letsflyawaytowonderland.tumblr.com/ - Woop woop Regnbåge

Anmäl
2017-01-31 10:40 #10 av: Niklas

Jag tror att du får utgå ifrån att han får den hjälp han behöver av familjen. Det är svårt för dig att göra något. Berätta om roliga saker som händer när ni pratar. Du får nog prata om dina svåra grejer med någon annan än honom.

Vänliga hälsningar, Niklas
» Värd för iPad for Work, Mobile Photography & How to....

Anmäl
2017-01-31 10:45 #11 av: 134643

#10 Självklart pratar jag inte om hur jag mår med honom, det ger ingenting. Det enda är att det knappt känns som att vi är tillsammans just nu, det finns liksom ingen närhet eller någonting. Men det får väl vara så länge han mår så här, så får vi se om det går att fixa förhållandet när han börjar må bättre. 

She needed a hero, so that's what she became. Medarbetare på tonåringarSkrattar
http://letsflyawaytowonderland.tumblr.com/ - Woop woop Regnbåge

Anmäl
2017-02-03 14:37 #12 av: melonglass

Haha, jag gick precis in i detta forum och hade tänkt be om hjälp och tips av andra som levt i ett förhållande där den ena är deprimerad... :)

I mitt fall är det dock jag som är den deprimerade. Misstänkt det i ca 2 månader men efter läkarträff för någon dag sedan fick jag det bekräftat av min läkare.

Som det skrivits ovan är det ju viktigt att prata om det, med honom och även lyssna på honom. Är väl svårt dock om han inte är mottaglig för att prata och lyssna själv..

Jag upplever själv att det är väldigt svårt med närhet just nu. Jag och min pojkvän brukar vanligtvis kunna krama om varandra spontant och ordentligt när som helst under dagen, men just nu blir det för mycket för mig om han helt plötsligt kommer fram och vill vara jättekärleksfull. Jag blir liksom helt ''nej låt mig vara'' och jag vet inte ens själv varför, blir nästan som för mycket att hantera.

Det blir typ mycket för hjärnan att hantera och hjärnan är redan trött av att tex. behöva göra alla de basic sakerna som ens äta... :P
Vet inte riktigt om jag har några tips till dig eller så, är själv i en situation där jag känner att jag behöver hjälp för att få min partner förstå att det inte beror på honom.
Vi kanske skulle kunna hjälpa varandra/stötta varandra? Vi verkar ändå stå på olika sidor i samma problem, eller vad man säger :)

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.