Annons:
Etikettnedstämdhet
Läst 789 ggr
Emki
1/29/17, 9:56 PM

När orken tar slut?

Ja jag vet inte riktigt vart jag ska vända mig,så såg detta som en möjlighet och hoppas på att någon kanske har några råd till en vilsen 19 åring. Har slagits med den här sjukdomen så länge jag kan minnas nu, enda sen barnsben har jag haft dessa nedstämmande tankar. Fick anorexi 2010, alltså när jag var 12, och sedan dess har det gått utför. Men det var förens 2016 som jag sökte hjälp på riktigt, eller rättare sagt blev släpad till närpsyk och fick påbörja behandling. Gjort några tappra försök hos UMO och kuratorer samt vårdcentral innan, men bara blivit runtskickad överallt och det har aldrig lett någonstans. Nu känns det bara som att jag bara står och stampar, och min ork är nu helt borta.. Har haft självmordstankar i många år, men aldrig gjort något försök. Vad gör man?

Annons:
Sindri
1/29/17, 11:09 PM
#1

Börja med att be att få göra en utredning av dina problem. Det är alltid lättare att få hjälp när man har en diagnos.

Du är bara 19, kan du prata med dina föräldrar och få stöd och support från dem? Det är hemskt att det är så svårt att få rätt hjälp när man inte är akut fysiskt sjuk. Dina föräldrar kunde kanske hjälpa dig att tjata dig till rätt vård.

Annars är mitt råd att inte ge upp, försök tyck så pass mycket om dig själv att du slåss för dig själv och ser till att du får den hjälp du behöver.

Har du t ex haft kontakt med någon förening som stöttar ungdomar, som t ex Röda Korsets Jourhavande Kompis? De är inga psykologer, men kanske ändå kan tipsa och peppa dig.

Emki
1/29/17, 11:47 PM
#2

#2 Min pappa är inte med så mycket i bilden och har inte varit sen jag passerade 10 års åldern. Mamma har tyvärr ingen större sjukdomsinsikt och tycker bara det är dåligt att trycka i sig massa tabletter för att må bra (kan dock förstå det, då jag inte heller ville att det skulle vara det enda sättet för att kunna må bra.) men nu blev det så bara. Hon förstår inte heller varför,trots upprepade försök att tala med henne.. eller så kanske hon inte "vill" förstå. Har inte haft kontakt med något sånt nej, däremot så håller jag på med utredning och grejer på närpsyk nu, men allt tar så fruktansvärt länge, väntat snart 2 månader nu på att få träffa läkare som ska fortsätta utreda om vilka mediciner jag ska prova äta å sånt..

Calcifer
1/30/17, 1:42 AM
#3

Bra gjort av dig som ändå påbörjat resan med att söka hjälp!

Jag känner igen mig i mycket av det du skriver, jag känner väl egentligen att jag mest stått och stampat på samma ställe i flera år. Här är det tyvärr värdelöst med att få hjälp, jag har t:ex väntat i över 2 år på att få en psykolog och har blivit runtskickad till 15 olika läkare (ett gissat antal, är säkert fler) angående medicinering och slussats från hab till psyk fram och tillbaka. Jag känner i princip dagligen att jag inte orkar, för inget händer ändå, men försöker orka mest för i mitt fall mammas skull då mitt mående har dragit ner henne rejält (tyvärr har jag repeterat försökt ta mitt liv i många års tid). Något som kan vara bra, är att hitta någon morot, stort eller litet, som kan få dig att "orka fast du inte orkar", eller hur man ska uttrycka det. I mitt fall är det mamma och mina katter. Även när jag inte orkar för min skull så tvingar jag mig att orka för deras.

Sen kan ju moroten vara vad som helst från att du måste orka till datum xx minst för då kommer den där filmen du verkligen vill se (låter kanske dumt, men allt som får dig att orka är bra, oavsett vad!), eller om det finns ett band du verkligen vill se live någon gång, något land du verkligen vill besöka, etc. Sen om du har dagar du inte "orkar", så tillåt det att vara såna dagar så länge de inte resulterar i något farligt. Har du en "jag orkar fan inte idag", nä, men gör inte det den dagen i så fall, ligg i sängen hela dagen, läs böcker hela dagen, kolla filmer hela dagen, så länge det inte är ett definitivt "jag orkar aldrig mer" utan bara för en dag eller så periodvis, så är det faktiskt okej. 

En del dagar orkar jag ingenting "riktigt", då går jag inte till affären, jag lagar inte mat (jag äter naturligtvis, men jag ställer mig inte och lagar mat i flera timmar), jag struntar i att diska den dagen eller liknande och slår igång en film/serie och bara är. Fokuserar inte på i morgon eller om två månader utan bara på att ta mig igenom den dagen. Mår man dåligt så får man "pausa" ibland.

Något som verkligen rekommenderas är att "ta hjälp" av forum och liknande. Nej, vi kan inte lösa alla dina problem (varken här på iFokus eller andra sajter), men att bara få kunna skriva av sig, känna sig förstådd och hörd, kan vara en väldigt positiv grej och en hjälp att orka.

Och ska jag vara krass, så är två månader ändå en ganska kort tid, tyvärr kan väntetiden på att ens få påbörja en utredning/behandling vara mycket, mycket längre. Så jag hoppas för din skull att det  drar igång "på riktigt" snart!


"Creature of the Night, The One Many Children Talk About-"

Niklas
1/30/17, 10:48 AM
#4

Hur sysselsätter du dig på dagarna? Äter du bra? Motionerar du?


Vänliga hälsningar, Niklas
Är du intresserad av runstenar och runristningar?

Emki
1/30/17, 11:06 AM
#5

#3 Ja, min klippa har ju varit pojkvännen, skulle nog helt ärligt talat säga att han räddat livet på mig. Men förhållandet är inte så speciellt sunt just nu,vilket drar ner mig ännu mer.. och jag vet inte riktigt vad jag ska ta mig till.. Sant som du säger, 2 månader är kanske inte så mycket, men när man mår så pass dåligt så känns det som en evighet. #4 just nu är det bara skola, för tillfället praktik.. sen är det direkt hem. Tränar inte och äter ca 2 gånger per dag.

Calcifer
1/30/17, 11:20 AM
#6

#5 Nä absolut, det är jag med på, vill inte förminska hur jobbigt det är att vänta. Jag sitter nu och bör få veta inom 2-3 timmar om jag får en medicin förnyad och det känns som tortyr trots att det "bara" handlar om timmar liksom. Försök fokusera på dagen som är, försök att inte oroa dig för mycket om i morgon, i övermorgon, inte "än", så att säga.


"Creature of the Night, The One Many Children Talk About-"

Annons:
Niklas
1/30/17, 11:48 AM
#7

#5: Skulle du kunna promenera en timme om dagen? Motion gör mycket för hälsan. Sätt på dig lurar och lyssna på podcaster eller musik så går tiden fortare.


Vänliga hälsningar, Niklas
Är du intresserad av runstenar och runristningar?

Kapitulerar
1/30/17, 4:53 PM
#8

Träna inte förrän du känner att du har kontroll över ätstörningen. Det kan bli värre av att träna när man fortfarande har problem med maten och sig själv. Jag har varit friskförklarad i två-tre år nu och jag kan fortfarande inte träna för att det triggar igång gamla sjuka tankar.

Det kommer att bli bättre. Jag vet att det är bland det värsta man kan höra när man mår dåligt men det är så. Någon gång blir det bättre och det går att bli frisk.

Ta ett andetag i taget, ät regelbundet (3-4 gånger om dagen) och försök att sova tillräckligt många timmar om nätterna. 

Det är synd att man ska behöva vara frisk för att vara sjuk. Stå på dig och kräv hjälp.

Upp till toppen
Annons: