Vad gör man?
Okej jag har aldrig funderat på eller velat skriva något kring detta och lägga upp någon stans då jag inte tycker att jag förtjänar någon sort av uppmärksamhet. Ingen har någonsin sagt det till mig och jag har inte fått någon diagnos men jag har själv dragit slutsatsen att jag har en Depression. Vilket inte vart svårt att lista ut då jag skadar mig själv, har ingen motivitation att göra saker, hatar mig själv (starkt) osv. Ingen vet om det eller så, för jag tror inte folk kan förstå. Bara min absoluta närmsta vän vet att jag en gång skar mig, men inte att jag fortsatte.. Jag har ibland skrivit ner på papper de smärtor jag känner, hur jag lättar smärtor, hur jag känner, att jag gråter vardag, hur hemsk o ful jag känner mig och tänkt visa dessa papper för mina föräldrar men alltid dragit mig bakåt. Jag är rädd att de inte skulle förstå, att min mamma skulle bli ledsen eller att de skulle tro att det är deras fel vilket det verkligen inte är, jag vill inte att ska känna eller bära någon börda. Ibland har jag funderat på att prata med kuratorn eller med någon människa som kan relatera men jag har inte lust längre att prata ut, det känns inte som att det kommer hjälpa av att få släppa ut lite hur man känner. Dessutom är jag rädd att bli kallad freak av något slag, annorlunda. Jag har skippat skolan och fått många brev från skolan att jag missar mycket och en lärare har frågat mig hur jag mår då hon märkte att något vart fel men jag kan inte berätta att jag mår skit. Min syster hade även lite svårt i skolan, men mer av att hon var trött på skolan. En lärare sa till hennes klass att hon hade diagnosen adhd vilket hon verkligen inte har och gjorde mina föräldrar arga på lärarna vilket är uppenbart. Jag rädd att någon lärare kommer säga något om mig. Allt blir tyngre och tyngre i min värld, julälskare är jag men iår har jag inte brytt mig ett skit. Jag undviker mina vänner, förstör relationer med personer jag gillar. Tar sönder saker som betytt oändligt mycket för mig för att skada mig själv, förstör saker för mig själv. Svarar fel på prov även fast jag vet at det är fel svar och kan det rätta. Jag ser ingen motivitation till att göra någon ting och ser ingen framtid längre. Jag har drömt flera drömmar där jag tagit livet av mig själv och vaknat av att jag blivit påkörd, vilket har lett till att jag själv har börjat fundera på "sista lösningen" idéer. Jag hatar att kolla på mig själv i spegeln, jag är ful. Så kollar jag tillbacks när jag var liten och vacker och levde i en värld av naivitet, lycka, glädje mm. Och nu säger jag bullshit till allt. Men jag är även en sjukt känslig person, därför gråter jsg så mycket. Min svagaste punkt är mitt tålamod, jag har sjukt bra tålamod. Men folks tycks tycka det är kul att driva med det.. Så jag undrar vad gör man, jag vill liksom bara leva ett normalt, fungerande liv. Och knappt ens det längre.. (Har ingen aning i vilken grupp jag ska lägga detta inlägget i)
Om man själv inser att man är Deprimerad, bör man söka hjälp. En Depression går inte över av sej själv. Lider av dyslexi, så jag googlade ordet Depression o fick upp flera länkar. Kanske kan du läsa lite där o få goda råd.
Far ej fortare fram än din skyddsängel flyger!
Du ska vetaatt Depression är vanligt och det är inget att skämmas för! Det finns hjälp att få så att du kan må bättre!
Hur gammal är du? Du skriver att du går i skolan så du bor väl hemma då antar jag? Jag tycker du ska vända dig till dina föräldrar. Det kan vara jättejobbigt och känsligt, men det är också det bästa sättet att få hjälp. Du behöver inte berätta några detaljer för dem men berätta att du mår psykiskt dåligt och behöver hjälp proffesionellt så kan de hjälpa dig till vården. Mår man som du gör så är det svårt att bryta mönstret själv och man kan behöva läkarhjälp. Inte bara samtal utan även medicinsk hjälp finns att få.
Den här sajten är verkligen en sajt dit du kan vända dig bara för att få ventilera, här dömer ingen! De flesta som hänger här har någon form av erfarenhet av Depression, även om de själva inte är deprimerade. Jag känner igen mig i mycket du skriver, just det där att andra ska ta åt sig skulden etc. Men vid nåt tillfälle tror jag ändå du måste berätta för någon för att få ur dig lite hur du känner, för att kunna få professionell hjälp så att du en dag kan hitta dig ur depressionen så gott det går.
Om du inte vill prata med någon IRL finns det flera nummer du kan ringa, där du är fullständigt anonym, så att du åtminstone för stunden kan få ventilera. Är du osäker på hur du ska gå till väga för att få professionell hjälp kan du ringa 1177. Det finns även en hemsida där du kan anonymt chatta med volontärer om du inte orkar prata i telefon. Här är hemsidan.
Det finns absolut ingen skam i att må dåligt, och ingen skam i att söka hjälp. Man är absolut inget freak bara för att man råkar lida av en Depression och/eller har andra diagnoser.
"Creature of the Night, The One Many Children Talk About-"
#1 #2 #3 Jag 15 år så att ja, jag bor hemma. Tack för era råd och att dela med er lite av er själva. Ska försöka göra något..
#4 Det som ofta blir en ond cirkel när man drabbats av Depression är att man behöver hjälp för att ta sig ur det men man orkar inte söka hjälpen och känner sig inte motiverad till att göra det. Då kan det vara bra att tänka på att även om det är skitjobbigt i stunden så är det just hjälp man behöver för att det ska bli bättre igen.
Och det är viktigt att man tänker på att det är sjukdomen som gör att man känner som man gör. Depression är ju en sjukdom som går att bota. Bryter man ett ben så söker man vård för att bli frisk. Har man hamnat i en Depression är det samma sak man ska göra, söka hjälp för att bli frisk.
Det finns hjälp att få, men man måste våga/orka sträcka ut handen och be om den. Det är mycket möjligt att både dina föräldrar, vänner och skolan känner att NÅGOT är fel och att det faktiskt känns bra för dem att det så att säga kommer fram så att ni kan göra något åt det. Om du har svårt att prata om saken så kanske du kan skriva ett brev (eller visa det här inlägget) för någon som du känner förtroende för? Dina föräldrar, en annan släkting, en kompis förälder, en lärare, skolsyster…? Det är vanligare än man tror att må såhär och ha dessa tankar, du är INTE på något sätt "konstig" eller onormal! Kram!
"Jag är inte klok men jag är smart!"
Toktantens dagbok: www.raskva.wordpress.com
#4 Då borde du kunna chatta med MIND eller ringa t:ex BRIS. Det ska vara gratis!
Jag är Medarbetare på denna sajt och har kämpat med Depression hela livet, jag är inte utbildad inom ämnet men jag är en bra lyssnare, du är alltid välkommen att skicka privatmeddelande till mig om du vill ventilera lite. Ta hand om dig!
"Creature of the Night, The One Many Children Talk About-"