Övrigt

Depression?

2016-11-04 13:46 #0 av: molbojse

Jag har aldrig i mitt liv tidigare varit deprimerad. Jag har ångest men det ter sig ju inte på samma sätt.
Senaste året, då jag börjat reda upp mycket i mitt huvud och nu har en superbra psykoterapeut har jag märkt att jag blivit mer nedstämd. Jag kan plötsligt bara tappa lusten till allt och får impulser att göra något dumt, typ hoppa ut ur bilen mitt på motorvägen eller lägga mig på spåret (bor 100 meter från aktivt tågspår). Blir totalt likgiltig inför allt. Är jag hemma blir jag helt apatisk istället. Bara sitter och glor rakt ut i luften. Det är absolut inte ett normalt beteende för mig utan jag blir snarare rastlös och stressad av att inget göra. Jag kan alltså bli sittande/liggande i flera timmar, vissa gånger flera dagar. Jag äter inte, jag pratar inte med någon, jag går knappt på toa utan bara sitter/ligger och stirrar framför mig. Jag vänder knappt på mig.

Jag känner absolut inte igen detta på något sätt, så jag har börjat fundera på om det kan vara början på depression? Någon annan här som förhoppningsvis har bättre koll som kanske kan känna igen något? Eller kanske vet vad det kan vara?
Jag har regelbunden kontakt med terapeuten och hon är medveten om detta.

Anmäl
2016-11-04 13:56 #1 av: Zadeira

Jag tänker spontant att när man börjar reda upp saker som man gått med länge kan det påverka och göra att man mår mycket sämre under en period. För mig var det väldigt tydligt, när jag börjat jobba med mina psykiska diagnoser mådde jag mycket sämre en lång period innan det börjat vända.

Vad säger din terapeut om det?


Anmäl
2016-11-04 14:43 #2 av: molbojse

#1 Ja, det vet jag och det väntade jag mig. Hade dock inte riktigt väntat mig just denna reaktion, haha. Hade väntat mig att befintliga problem skulle bli mer påtagliga, alltså kraftigare ångest osv. Inte att jag skulle få helt nya problem.

Hon har inte sagt så mycket, vi ha inte hunnit prata särskilt mycket om det då det nämndes lite i förbifarten kort innan jag skulle gå.

Anmäl
2016-11-04 15:05 #3 av: Zadeira

#2 Jag tror inte det finns någon speciell "regel" för hur man reagerar. En del får säkert ökade symtom av det de redan ha rproblem med, andra uppstår säkert andra saker för. För mig kom den helt oväntade reaktionen att när jag bröjade må bättre försvann min sexlust. För de flesta andra är det snarare så att de tappar sexlusten under depression eller när de mår dåligt. För mig försvann sexlusten när jag egentligen började må bättre. Vart är logiken i det liksom, undrade både jag och min terapeut.

Som jag tolkar det så får du typ plötsligt sådana känslor och som sitter i under olika lågn tid. Det är inte så att du alltid mår så. Är man deprimerad så brukar man ju må mer konstant dåligt. Men det kan absolut vara en början på något. Tycker ni ska föröka prata ordentligt om det så fort ni bara kan, för är det depression behövs det stoppas innan du går ner dig helt.


Anmäl
2016-11-04 15:36 #4 av: molbojse

#3 Ja, precis. Jag är dessutom väldigt uppmärksam på vad min kropp och mitt psyke gör, jag kan i många fall förhindra ångestattacker innan de ens börjat utveckla sig, för att jag känner av tecknen på det långt innan.

Ja, det får jag. Jag vet inte om det ligger litelite hela tiden men såpass lite att jag inte tänker på det för jag har så mycket annat i huvudet som tar upp plats. Jag har inte bara ångest att bråka med, jag har väl halva alfabetet haha.
Just som du säger; är man deprimerad mår man så i stort sett hela tiden. Min sambo är deprimerad så jag lever ju med depression även om jag kanske inte har det själv. Skulle det visa sig att jag har det ändå vill jag ju självklart ta tag i det asap. Kanske prioritera det först innan det utvecklar sig. Övriga problem har jag ändå släpat på hela livet, så de kan ju ligga där ett tag till..
Jag misstänker dessutom bipolaritet, men är tveksam till det ändå.

Anmäl
2016-11-05 12:17 #5 av: Zadeira

#4 Vad skönt ändå att du har kommit till sån insikt och kan så mycket om dig själv att du "vet" vad du ska göra för att underlätta eller förhindra ångest. Jag är inte riktigt där än, men jag har kommit långt i att förstå i efterhand varför ångest-påslaget kom (göra en slag "kedja") och få förståelse för hur jag ska jobba förebyggande i framtiden.

Då har du ju dels koll på dig själv och även hur depression ter sig hos någon annan. Tycker absolut du ska ta det på stort allvar när du märker en sådan förändring du beskriver. Jag tror att det inte alls är ovanligt att det dyker upp samsjukdomar eller flera sjukdomar när man börjar ta tag i en del, för när man börjar jobba med en sak ser man även sådant som legat och pyrt under ytan. Det kan vara så att du har en begynnande depression, men som du säger kan det vara bipolaritet eller andra liknande problem också.

Min Borderline upptäcktes när jag gick på ätstörningsbehandling och inte svarade på äs-behandlingen, så det visade sig att min äs inte alls var primär utan ett symtom på min borderline. Inte fören jag fick hjälp med borderlinen började jag kunna jobba med ätstörningen.

Du bör ju ta upp allt detta med din terapeut och faktiskt begära utredning av dina problem. Kan din terapeut inte göra det kanske hon kan remittera till någon som kan. För det är otroligt viktigt att man får rätt hjälp för rätt problem.

Att du redan nu funderar kring det och vill bryta ditt mående innan det blir värre är ju enbart positivt! 


Anmäl
2016-11-05 19:19 #6 av: molbojse

#5 Ja, det är faktiskt väldigt skönt. Enligt vården har jag inte panikångest då jag inte är rädd för att dö när det inträffar, men alla andra kriterier uppfyller jag. Enda anledningen till att jag inte är dödsrädd är för att jag vet innerst inne att det går över. Så sjukt egentligen att de inte sätter en diagnos och hjälper en därefter bara för att man har bra sjukdomsinsikt.
 Borderlinen gjorde vi en screening på i veckan och jag var ett poäng ifrån att slippa den diagnosen. ADHD har jag utrett sen 2009, så det vet jag också säkert. PTSD:n är jag friskförklarad från men har rester kvar. Ångesten ligger där och skräpar och gör lite som den vill. Den är också konstaterad och jag jobbar med den mest hemma. Den tar vi inte upp så mycket på terapin, eftersom jag klarar den så bra själv. OCD:n är konstaterad och tack vare att det konstaterades såpass tidigt (hade lagom kommit till nivån sjuklig OCD) så har det också lagt sig. Nu har jag liksom inte så många stora grejer kvar, utan snarare lite av många problem. Asperger är jag remitterad för utredning, står i kö för det. Bipolär finns det funderingar kring då pappa är det.
Det enda som inte konstaterats eller ens undersökt är depression, men som sagt, jag tog upp det i onsdags när jag träffade henne senast och typ 10 minuter innan samtalet var slut, så ska trycka på lite mer på det nästa gång.

Jag märkte av tecknen för ångestanfall när jag blev mer rastlös, saker blev liiite tråkigare att göra, det tar liiite längre tid att komma igång, jag förflyttar mig mycket mer mellan rum och aktiviteter, jag suckar mer, jag pratar tystare och mindre, jag biter i underläppen och jag får en större lust att virka, måla, skriva eller bråka med någon. Då ser jag snabbt som ögat till att antingen måla (har sån målarbok för vuxna), fota, jaga efter katten och kräva kärlek eller bara gå och sätta mig i närheten av sambon om han är hemma. För mig funkar det bättre när jag får göra något med händerna :3

Anmäl