Nedstämdhet

Mår dåligt

2016-09-28 00:14 #0 av: SweetSunday

Har publicerat detta på Kvinna ifokus, men tyckte att det kanske var bra att publicera det här också eftersom den här sajten är mer inriktad på det hela...

Hej, jag skriver egentligen mest detta för att skriva av mig och jag har redan sökt hjälp till vårdcentralens kurator men har inte fått någon tid ännu (tar väldigt lång tid verkar det som...).

Jag är 19 år och slutade gymnasiet i somras. Då jag alltid har vetat vad jag vill bli har jag alltid haft höga ambitioner då det krävs toppbetyg för att ta sig in på min utbildning. Jag har lagt ner min själ i studier, samtidigt som jag är en sådan person som vill göra allt (och gärna vara bäst på allt). Jag hade egen häst under gymnasietiden och även kaniner. Jag ville skriva böcker, läsa böcker, baka, laga mat, träna, umgås med vänner, och i slutet av gymnasiet även med min pojkvän (som jag alltså träffade då).  Dessa höga krav som jag ställde på mig själv gjorde mitt liv ganska jobbigt efter en tid. Jag klarade av detta i nästan 2,5 år. Jag hade högsta betyg i näst intill alla ämnen och red lektion och la ner mycket tid på min häst som inte var den enklaste utan lite utav en problemhäst i vissa lägen (honom älskar jag så otroligt mycket, så det var något jag verkligen ville göra). 

Efter 2,5 år blev livet jobbigare. Jag var trött jämt och hade svårt att koncentrera mig på studier. Jag somnade på lektioner och hade ofta inte lust med någonting. Det enda jag tyckte var kul var i stort sätt att träffa killen som blev min pojkvän. Det var knappt så att det var kul att rida och träffa hästen längre (vilket också säkert till viss del berodde på att vi hade mycket otur med skador under den perioden). Min minskade entusiasm över hästen gav mig också dåligt samvete då jag älskade honom och ville ge honom allt men ibland hade total motvilja mot att ta mig till stallet. Det var som att det var ännu ett måste. 

Förutom denna trötthet började jag få problem med magen (som nu efter ca 9 månader är utrett av läkare och operation kommer att ske ), vilket bidrog till tröttheten och gjorde att jag hade ännu fler problem att hänga upp mig på. Jag började också vid denna gråta mycket. Jag kunde börja gråta allt oftare. Jag har alltid velat visa mig stark för kompisar, föräldrar och släkt så med dem grät jag aldrig. Med pojkvännen kände jag aldrig så, så det blev han som fick ta mina gråtattacker. Jag förstod själv inte varför jag grät, jag var bara så ledsen och uppgiven. Jag skyllde det ofta på pms, både för mig själv och honom, trots att jag aldrig haft de problemen  förr. 

På sommaren fick jag sommarjobb. Jag trodde att all stress skulle släppa och att jag skulle bli glad igen. Det stämde i någon vecka. Sen blev jobbet samma stress som skolan varit och jag mådde kast. Jag tänkte bara negativa tankar, tänkte att alla kollegor var dumma och att allt var tråkigt och jobbigt. Jag längtade hem varje dag. Samtidigt hade jag såklart (eftersom det är så jag fungerar) satt upp ett mål med hur mycket jag skulle tjäna den sommaren, så jag ville jobba så mycket som möjligt för att nå upp till mitt höga mål. I slutet av sommaren kraschade jag. Jag ville inte mer och började gråta när både föräldrar, morföräldrar och pojkvän var närvarande. Detta bara för att någon började prata om jobbet och ställde någon fråga. De undrade när jag började dagen efter. Jag sjukanmälde mig. Hade väldigt dåligt samvete eftersom jag inte var sjuk, men försökte trösta mig med att stress och psykisk ohälsa också kunde ses som sjukdom. Jag slutade jobbet en vecka innan min anställning var slut.

Till hösten började jag min drömutbildning. Det jag velat bli ända sen jag var kanske 8 år.  Men det är inte roligt. Ingenting är kul. Jag mår dåligt för att jag tycker att studierna är svåra och för att jag egentligen inte har någon som helst motivation. Jag vet fortfarande att det är detta jag vill göra, men jag gråter nästan varje dag för att jag inte vet vad jag ska göra, vart jag ska börja och hur jag ska klara detta i så många år.  Jag har inga kompisar i klassen. Jag pratar med några ibland, men ingen som blir nära eller som man kan bjuda hem. Jag har funderat på varför och kommit på svaret. Jag orkar inte. Jag har inte energi till att hålla liv i fler relationer än de jag redan har. Jag orkar definitivt inte skapa nya. 

På grund av detta känner jag mig ofta ensam. Min pojkvän och jag bor nu på viss distans och ses de flesta helger. Vi pratar telefon i stort sätt varje dag och jag gråter fortfarande mest när jag pratar med honom. Det är enda gången jag känner mig helt trygg med att gråta. Jag tror att mitt mående börjar tära lite på honom också även om han hävdar att det inte är så och han vill alltid trösta mig. Han säger att han är van vid att jag gråter så han tycker inte att det är jobbigt för sin egen del. Men jag vill inte belasta honom med det här mer. Jag vill ha hjälp. Jag vet bara inte hur länge jag måste vänta. Jag vet inte vad som egentligen är fel. Och jag vet framför allt inte vad jag ska göra åt det.

Vi har pratat om att flytta ihop och att någon av oss får pendla (mest troligt jag då det är billigare att bo i hans stad). Detta skulle på vissa sätt minska stressen och framför allt minska ensamheten. Jag skulle inte behöva känn att jag måste välja mellan plugg och honom när vi ses. Det blir naturligt att jag kan plugga på helgen också då vi då skulle ses varje dag och inte behöver göra det mesta av det och umgås så mycket som möjligt varje helg vi ses. Samtidigt blir det drygt 1,5 h resväg enkel resa för mig till universitetet då, vilket också skulle blir jobbigt i längden... jag är medveten om det. På samma gång kan jag inte stå ut med tanken att bo separat i flera år tills han är klar med sin utbildning och han kan flytta hit. Det är för lång tid.  Jag vet egentligen inte vart jag vill komma mer än att jag inte vet vad jag ska göra. Jag känner mig instängd och alla alternativ verkar mer eller mindre dåliga. Livet jag har nu var inte det liv jag förväntade mig då jag skulle börja min drömutbildning. Jag vill bara kunna vara lycklig igen, men det känns som det var så länge sen jag var lycklig i mer än någon dag att jag knappt vet hur det känns längre.

Ber om ursäkt för lång text och blir imponerad om någon orkar läsa hela, men behövde skriva alla mina känslor då jag just hade en ny gråtattack...

Anmäl
2016-09-28 01:15 #1 av: VoxBauers

Kämpa på! Vad var det som gav dig styrka innan du började bli ledsen?

PM gärna om du vill! Blomma

                                                               www.voxbauers.weebly.com                                                                  www.cornishrex.se

Anmäl
2016-09-28 01:21 #2 av: SweetSunday

Vet inte om det var något speciellt... Jag var bara allmänt glad och trivdes med livet... När jag började gymnasiet fick jag kämpa mer för bra resultat, men jag var länge okej med det. Det var lagom svårt. Men när saker blev svårare och svårare och det blev mer och mer jag kände att jag inte klarade så byggdes det på en stress och därifrån kommer det...

Anmäl
2016-09-28 01:27 #3 av: VoxBauers

Försök komma på vad som gav dig orken då! Hur gjorde du? 

                                                               www.voxbauers.weebly.com                                                                  www.cornishrex.se

Anmäl
2016-09-28 01:41 #4 av: Maleficum

Hoppas du får tid hos kuratorn snart!

Detta kanske inte är ett superuppmuntrande inlägg men kan förhoppningsvis hjälpa dig.

Låter lite som du är på väg att bränna ut dig (eller redan har) och känns som något du borde ta upp med läkare och få hjälp med. Jag lyssnade tyvärr inte på alla dessa varningssignaler när jag pluggade (konstant trötthet, lätt för gråt, ingen lust för saker och sånt) och brände ut mig rätt rejält, började efter ett tag (med mediciner) må bättre och försökte börja ombilda mig vilket ledde till att jag brände ut mig igen och nu, ca 6 år efter första kraschen, fortfarande sitter kvar och jag kan helt enkelt inte jobba alls för jag har ingen energi för det. Numera tål jag inte stress över huvud taget och det är mycket saker jag inte längre orkar med att göra hur mycket jag än älskar det.

Jag skulle nog om jag var du, hur jobbigt, tråkigt och kanske krångligt det än må bli, ta sabbatsår från pluggandet (om det går bli sjukskriven) och se till att få krafterna tillbaka. Hade jag vetat då vad jag vet nu hade jag helt klart tagit det lugnare med studierna och sett till att få mer hjälp mycket tidigare.

(Iom andra gången jag brände ut mig börja en hel cirkus som resultera i utredning för bla asperger, add och recidiverande depression som såklart försvårat ytterligare för mig).

Hemsida
Deviantart, foton, teckningar och målningar
Instagram

Anmäl
2016-09-28 10:14 #5 av: RoxannaS

Jag känner så väl igen mig i det här. Låter som att du bränt ut dig eller blivit skoltrött. Blir för mycket plugg, stress och krav. Du pressar dig själv alldeles för hårt. De är mänskligt att fela.

Men måste få säga att jag är mäkta imponerad över att du insett problemet och att du tar tag i att be om hjälp. Jag kämpade alldeles för länge med att ens komma så långt att jag själv insåg problemet. Vilket i sin tur slutade med att jag endast gick halva årskurs 9 i grundskolan. Hade praktik bara 1 1/2 år på individuella programmet på gymnasiet. Skrevs in på af istället och föll mellan stolarna. Jag är nu 22 och är arbetslös utan utbildning. Utan jobb. Har fått gå på soc osv. Jag satte mig själv i klistret.

Omgångar med mediciner som bara gjort saken värre. Så jag ber för allt i världen att du inte hamnat lika djupt i den här "psykosen" eller vad man ska kalla det för. Försök så gott du kan att ligga i och tjata på vården och se till att få hjälp nu direkt! Bre på mer än nödvändigt om de krävs för att du ska få hjälp direkt. Du får inte vänta. Än finns de hopp om räddning för din del. De är svårt att få vettig hjälp idag. Beroende på vart man bor är de värre.

Du kommer ta dig igenom det här. Och känns de för jobbigt att tjata på vården. Ring psykiatrin direkt. Be din kille hjälpa dig att ringa om du inte orkar det själv. Slår vad om att han skulle göra vad som helst för att hjälpa dig så du kan börja må bättre igen.
Kram på dig.
Finns om du vill prata av dig.

Anmäl
2016-09-28 11:21 #6 av: SweetSunday

#3 Jag antar att jag gjorde saker jag tyckte om. Framför allt tror jag att de sakerna kändes möjliga och jag kände mig duktig på dem. Hur jag känner mig beror väldigt mycket på prestation. Jag måste få känns mig duktig och bra ibland, men är dålig på att berömma mig själv för små saker. Istället blir det en stress att försöka klara av de tuffa sakerna (ex. prov och tentor) och när nivån är hög blir jag stressad eftersom jag inte kommer att klara det och inte kommer få vara duktig. Stressen gör att saker går sämre då jag inte vet var jag ska börja utan koncentrerar mig mer på att jag inte kan än att faktiskt försöka ta tag i det hela och lära mig.

#4Tack för råd! Vad tråkigt att det har blivit så, jag hoppas att det med tiden kan bli bättre. Att på något sätt ta ett studieuppehåll har jag funderat på. Mina föräldrar tycker dock inte att idén är jättebra. Mamma tror att det blir bättre om jag kan klara av sakerna som får det att kännas jobbigt och inte "skjuta upp dem till senare". I början höll jag med, men jag tror inte att jag har förklarat tillräckligt väl hur jag mår. För det hon inte får med i beräkningen där är att om jag vilar upp mig är det lättare att ta mig igenom de jobbiga sakerna sedan eftersom jag har fått energin tillbaka. Så jag överväger att ta studieuppehåll så snart som jag får göra det utan att hoppa av.

#5 Tack för att du berättade din historia, det ger mig ännu mer vilja att lösa det här medan det fortfarande inte är totalt i botten. Jag ska verkligen försöka få vården att ge mig tid så snart som möjligt. Kram tillbaka.

Tack för alla svar! Det är skönt att få prata om det.

Anmäl
2016-09-28 12:45 #7 av: RoxannaS

Håller tummarna hårt för att du få hjälp. <3

Anmäl
2016-09-28 13:16 #8 av: VoxBauers

Lycka till! Du har kloka tankar! Låt oss veta hur det går! Blomma

                                                               www.voxbauers.weebly.com                                                                  www.cornishrex.se

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.