Annons:
Etikettrelationer
Läst 681 ggr
Missosynlig
8/17/16, 12:00 AM

Behöver råd

Hej! Jag vet inte riktigt vart jag ska börja… Jag är en person som låser in mig på mitt rum och gråter timmar och sen är det som att jag lägger "locket på" allting och pressar ner alla jobbiga tankar och låser in dem, tills det svämmar över igen. Jag är en tjej som oftast glöms bort och som lätt hamnar i skymundan. "Hon som inte är så viktig" När jag var 7 år så blev jag sexuellt utnyttjad av 2 killar i min klass. Detta pågick i flera år. Det blev som "vardag" för mig och jag förstod egentligen inte vad som var fel med det. Att killar tog på mig, tvingade mig att ta av mig kläderna etc. Etc. Det trodde jag som 7 åring var okej. När jag började 5:an så kände jag att vi måste berätta för någon vuxen för då kändes det inte lika okej längre, detta rörde 2 tjejer till i min klass som också var utsatta. Jag skämdes något fruktansvärt när vi berättade (vi sa såklart inte allt) det kändes som att det var mitt fel på något sätt. Jag var ju med. Vi fick börja gå hos kuratorn. Och jag ljög. Sa att allting var bra fast det innerst inne inte var det. Det är många år sen detta hände (jag är 19 nu) och alla tror att jag kommit över det. Men nej. Under åren har jag också stött på personer som stått mig väldigt nära och sen huggit mig i ryggen. I högstadiet blev jag kär för första gången…. men killen jag blev kär i hade bara lurat mig för att göra min bästa vän svartsjuk. Som tur var blev det aldrig något förhållande men jag var sådär löjligt kär i hemlighet. Jag var förstörd efter den händelsen och har fortfarande inte kunnat släppa det. I gymnasiet tvingade en av mina vänner mig till kuratorn. Jag trodde att jag äntligen hittat någon att prata med. Men så fel jag hade. Min bästa vän mådde tydligen "sämre" än mig och jag låste allting inom mig och ville helst inte säga någonting alls för jag kände mig så sviken. Jag vet att jag inte mår bra men jag har tappat förtroendet för så många under åren som gått att jag inte klarar av att söka hjälp fär jag vet hur det kommer sluta. Det kan också vara så att min Depression kommer som en biverkning efter att jag behandlades mot leukemi som barn men det vet jag inte eftersom jag varje år ljugit för läkaren att min psykiska hälsa är bra. Men det är inte detta jag behöver råd med. Jag hade lite tur i gymnasiet att få träffa några fina vänner. Har fortfarande kontakt med några av dem. Jag har alltid känt av lite vibbar mellan mig och en killkompis men det har ändå aldrig varit mer än vänskap. Igår träffades vi och några andra och han har aldrig varit så snygg som nu. Han är världens finaste och jag vet att han bryr sig om mig jätte mycket. Nu till problemet. Efter allting dom hänt så är jag jätte jätte osäker (speciellt mot killar). Jag drar mig undan, stänger gärna av känslor, blir blyg, rädd, ledsen, känner mig så fruktansvärt ful och äcklig. Vilket gör att jag aldrig haft ett förhållande. Direkt någon visar mer än vänskap mot mig så går jag som i "baklås". Jag blir illamående bara av att tänka på det. Jag tycker verkligen om den här killen och det skulle kunna bli mer mellan oss, jag vet bara inte hur jag ska kunna slappna av, bli mig själv och faktiskt känna mig vacker? Jag vill spendera mina kvällar med någon jag tycker om och bara lägga allting som hänt bakom mig. Men det är så jävla svårt. Hur blir jag mer självsäker (utan alkohol. Blir väldigt självsäker efter några shots)? Alla tips mottages och jag kommer så ångra att skrivit detta. Förlåt för att det blev så långt och flummigt men försökte ta en kortversion av det hela.

  • Redigerat 12/18/20, 9:20 PM av Lia
Annons:
Aleya
8/20/16, 3:32 AM
#1

Att ha destruktiv förhållande till killar var jag expert på när jag var ung. Jösses vilka spån jag har funnit och som har försvunnit. Hur gjorde jag då? Jo dels gick jag i terapi för att ens kunna börja älska mig själv och inse att jag hade ett värde och att jag måste se till mig i första rummet. Att det är okej att komma ihåg det som har varit jobbigt och acceptera det, men det var då och nu är nu. Så mitt råd, om du inte nu vill gå i terapi är att kanske finna tips och råd i Mia Törnbloms böcker. Så det kanske kan ge dig en pusch i någon riktning mitt råd. Men kom ihåg att du är absolut inte ful och äcklig. Men vet att man tenderar att känna sig så då man varit med om sådana saker. Du har varit med om en hemsk handling, men det är inte du som gjort denna och ska absolut inte ens behöva beskylla dig själv för detta. Så bli snällare med den lilla jag du har inom dig. (Ursäkta det långa inlägget.)

BlommaStjärnorMemento moriStjärnorBlomma

Medarbetare för Julen

Upp till toppen
Annons: