Vill du inte täcka ska du inte det heller. Jag täcker inte mina.

Det är en jättesvår fråga. Självskadeärr tenderar att väcka mycket hos andra som ser. De kan bli väldigt oroliga för dig eller kanske koppla till någon annan de känner som mår/mått dåligt. Tyvärr tenderar det också att "smitta", dvs andra som mår dåligt kan bli triggade av att se skador och få svårare att motstå att skada sig själva. Dessutom handlar det ju om första intrycket för din nya klass och lärare. Jag blev en gång presenterad som "Det här är X, hen som jag berättat om som mår så dåligt". Det var ju inte så upplyftande. Man vill ju få en ärlig chans att visa vem man är (och du och jag liksom alla andra är så mycket mer än eventuella ärr).

Samtidigt ska du naturligtvis inte behöva gömma dig, det är inte det jag vill säga. Men om jag får ge ett råd hade det varit att vänta ett tag med kortärmat.

Lycka till med gymnasiet! :)

Tack så jättemycket för era svar det får bli en tunn långärmad :)

Du gör precis det du känner fungerar bäst för dig. Jag gömmer inte mina självskadeärr. Har ett jobb som kräver kortärmat och har aldrig fått några kommentarer. Om någon skulle fråga så förklarar jag gärna.
Min man gömmer däremot helst sina och brukar ha svettband som täcker när han går i kortärmat.

Jag tycker att du ska göra precis som du känner själv, om du känner att du kanske kan ta nån blick eller fråga om dina ärr utan att själv bli jätte ledsen så tycker jag absolut att du kan ha t-shirt/linne. Är du fortfarande väldigt sårbar så kanske en tunn långärmad är en bra ide tills du har lärt känna några i den nya klassen och är mer trygg.

Jag tycker inte att du ska skämmas för dina ärr. Jag hörde i ett program jag tittade på en gång en som sa "Ärr visar bara vart vi har varit, inte vart vi ska". Jag tycker att den är ganska bra.

Har haft problem med självskadebeteende i snart 4 år. I början har jag tyckt att det vart väldigt pinsamt och jobbigt, kunde inte byta om bland alla andra i skolan, kunde inte ta av mig mina långärmade tröjor även fast jag var hemma eller ute en varm sommar.  Men med tiden insåg jag att det inte alls är något fel på mig, jag ska inte behöva dölja de sår mina "krig" har lämnat efter sig.  I nuläget bryr jag mig knappast ifall någon ser, det är ju min kropp. 

Men tänk inte på att folk ska döma dig eller prata illa om dig, de vet inte vad du har gått igenom och vad som krävts till att få dig att må så pass dåligt. Våga med småsteg lätta upp det, stressa inte. Jag vet att du någon dag kommer ha tillräckligt med mod till att gå runt utan tröjan.

Ta hand om dig, kram. ❤️

Tack så hemskt mycket det värmer verkligen ❤️

Du gör som du vill! Har också massa ärr men jag täckte dem men sen sket jag i de o tänkte ska inte dölja detta , Jah va rädd eftersom min klass var inte precis den bästa för jag var inte så "poppis" o trivdes inte så var rädd att bli dömd o få massa kommentarer men fick stöd av 5 stuyckna , så stå för dig själv o skit i vad andra säger även om det är jobbigt ! Jag hejar på dig! Vet hur det känns..

#8 känner verkligen igen mig om det du säger. Skönt att du fick stöd från andra :)

Jag har haft självskadebeteende i många år och mina armar ser jätte hemska ut jag har jätte stora fula är över hela armarna som jag döljde under några år (kan lugnt säga att det var varmt på sommarn) jag hörde en gång på vårdcentralen att det var en som sa här kommer köttfärslimpan. Idag bryr jag mig inte fast folk glor jag tycker att du ska vara jätte stolt över vem du är och att du inte ska dölja dina ärr alls så länge du inte vill så om du vill ha t shirt så ska du ha det!

Jag döljer inte mina, fick dock kommentarer från småttingarna när jag sommarjobbade på dagis, men personalen hade inget emot mina ärr, de sa bara att om det blev för jobbigt skulle jag säga till personalen så skulle de prata med barnen om att inte alla vill bli utpekade på sitt utseende. Dock blev jag populär bland barnen och de kallade mig för tigern, man ska inte alltid göra sina ärr till sitt fall för nu har man de och det kommer ta ett tag tills de inte syns så skarpt. I mitt gymnasium sa flera personer att jag borde tatuera över de eller ha på mig långärmat det gjorde mig ganska frustrerad för jag går i precis vad jag vill så de får väl fortsätta klaga. 

Människor som kommer ge dig dåliga kommentarer är bara instabila, ensidiga och okunniga ta det inte personligt sådana människor hittar fel i alla.

Jag har självskadat genom att skära mig. Både i armar och ben. Enda gången jag döljer dom är när jag ska vistas bland barn. Annars skiter jag i om folk frågar eller tittar. Jag känner lite att eftersom det är sån tabu kring det här med psykisk ohälsa så vill jag ialf gärna lyfta fram att vi som är psykiskt sjuka är precis som alla andra i grund och botten. Bara för att jag har ärr kommer jag inte klappa ihop och löpa amok i ett ångestanfall bland folk. Jag kommer inte hoppa framför tåget, jag är inte manisk eller ser sjuk ut. Många har frågat om jag verkligen är sjuk, eftersom jag inte beter mig som sjuk. Ja, jag är sjuk. Och jag är precis som du, din mamma, din klasskompis eller den okända människan på tåget/bussen. Det finns gråskalor bland allt.
Frågar folk varför jag skurit mig svarar jag rakt på sak att jag är psykiskt sjuk. Många blir lite chockade för de flesta väntar sig inte att man ska vara så rakt på sak. Jag skiter i det, fler måste få veta om psykiskt ohälsa. Bara för att det inte syns alla gånger så betyder det inte att det inte finns.

Stå upp för dig, vill du gå i t-shirt - gör det. Frågar någon, svara. Tittar någon - låt dom titta eller gå fram och fråga om de undrar över något :)

Hoppas det går super inför starten och jag håller tummarna för det <3

#12 tråden är ifrån augusti :)

#12 Jag vet inte om det är rätt att kalla det att vara psykiskt sjuk. Jag förstår vad du menar men jag skulle nog kalla det en psykisk störning. Man är ju inte sjuk bara för att man har Depression man har antingen brist på serotonin eller så har man varit med om något djupt störande som får kroppen att gå in i stress läge. Man kan dock bli sjuk av stress, det påverkar kroppen väldigt negativt. Men det blir det fysiska sjukdomar av stress. Samma sak med sorg, är man så nedstämd att man inte klarar av att leva ett normalt liv får man diagnosen Depression för att man har större chans att bli drabbad av dessa allvarliga fysiska sjukdomar som följd. Depression är en diagnos det betyder att man har svårigheter inom ett stadium alltså behöver man extra stöd inom just det ämnet. De som har Asperger, Adhd eller andra autistiska drag är inte psykiskt sjuka, de har det svårare socialt och behöver mera stöd. 

Du är inte sjuk du behöver bara mer stöd  än vissa andra individer för att må bra🌺

#13 Jag tittade inte så noga, såg bara att tråden kommit upp bland senaste trådar så läste kommentarerna och kommenterade. Men vad gör det? Budskapet går förhoppningsvis fram ändå :)

#14 Så för att man lider av psykisk ohälsa och till följd skär sig så är man störd? Det kändes ju verkligen som en bättre beskrivning. "Hej, jag heter Emma och jag är psykiskt störd". Nej, tack. Jag föredrar att säga psykiskt sjuk, det både låter bättre och är för mig, och väldigt många andra, en så mycket bättre beskrivning.

#14 Fast Depression är ju faktiskt en sjukdom. Så visst kan man säga att man är psykiskt sjuk. En psykisk störning är något helt annat, tex en personlighetsstörning eller annat. Så egentligen är det mer rätt att säga psykiskt sjuk. Däremot kan man ju säga det som gör en mest bekväm, det kvittar ju egentligen :-)

#15 #16 störd är man inte men det är en diagnos inte en sjukdom, jag skulle föredra att kalla det en svårighet

#17 Ja det är en diagnos. Men en diagnos betyder att man kanske har tex en störning eller en sjukdom. Och Depression är en sjukdom. Ställer läkaren diagnosen Depression så betyder det att han bekräftar att man lider av sjukdomen Depression. Att ha en sjukdom ger en absolut en svårighet, men oavsett vilket är det fortfarande en sjukdom.

Precis som Lia säger; det är ju inte en störning. Jag har Borderline, DET är en störning. Depression är sjukdom, självskada är produkten av en sjukdom. Ingetdera är en störning och jag finner det väldigt missvisande och rentav felaktigt att säga störning. Speciellt när jag hade rätt från början, så ser jag inte varför det alls skulle påpekas att det skulle vara en störning när det inte är det alls?

Ja, det kanske är så, känns bara så konstigt att kalla sig sjuk för att man är kroniskt nedstämd

#20 Alla blir nedstämda någon gång. Men Depression är mer än bara nedstämdhet. Det är lätt för folk att påstå att de är deprimerade över en regnig dag eller nåt annat som gör de nedstämda. Det leder till att folk inte tar Depression på tillräckligt stort allvar. En allvarlig sjukdom som indirekt kan leda till döden.

#20 Är du kroniskt nedstämd är du inte Deprimerad, det är två olika saker. Jag har inte per automatik ADHD om jag bara skulle ha koncentrationssvårigheter. Eller bara aggressionsproblem. Det krävs så mycket mer för att få sätta diagnosen ADHD eller BPD eller Depression, än bara ett symptom.

Ja, asså jag har ju diagnosen Depression (dessutom i en svår grad) och haft det svårt i livet, så svårt att jag nästan gått bort, men ingen har tagit mig seriöst så jag tänkte inte det som en riktig sjukdom.

Flera jag känner sa liksom "Nä men du är bara lite ledsnare än alla andra" och när jag ville ta livet av mig sa de att jag bara var feg och svag…

Jag har asperger men det skiter folk i lika mycket, de säger att jag själv kan välja hur jag mår så jag har ofta skyllt på mig själv gällandes det. Att se mig som psykiskt sjuk får mig dock att känna mig rädd och hopplös eftersom ingen kommer kunna stödja mig och hjälpa mig som jag förmodligen skulle behöva.

#23 Det är synd att det är så :(
Jag är väldigt öppen om mitt psykiska mående, dels för att jag inte tjänar något på att vara tyst, dels för att jag vill ha korten på bordet så de som träffar mig direkt vet vad de har med att göra och snabbt kunna göra en bedömning om det är någon som de vill ha i sina liv eller inte. Sen också för att lyfta psykisk ohälsa till ytan och avdramatisera och krossa tabun. Ingen kan göra allt, men alla kan göra något :)
Sen har jag haft turen att växa upp i en accepterande och open minded miljö, också.

Vissa har jag märkt inte kan berätta att de är psykiskt sjuka för det finns inte tillräckligt med förståelse kring det i personens närhet. Andra vågar inte prata om det för de är rädda. Jag respekterar det och hjälper göra deras röster hörda genom att prata om det själv. Många har även sagt till mig att jag inte verkar sjuk för det syns inte. På sätt och vis blir jag lite glad när jag får höra det, för då får de se att även "normala" människor kan vara sjuka. Att jag är precis som alla andra fast ändå annorlunda.

Jag har, precis som du, mötts av mycket motstånd i vården. Jag fick höra att jag var Deprimerad hela våren 2012, när jag vet att jag inte var det. Jag skrek, slogs, pratade, anföll och hade mig om att jag har ångest, jag är inte Deprimerad! Det tog ett halvår för dom att fatta vad jag sagt hela tiden. Min mamma var med och gapade på min dåvarande psykolog, var på min fd läkare som en hök och ringde ner honom fullständigt, för att tala om att jag har ångest och inte Depression. Ibland känns det som vården är med faktaresistenta än privatpersoner.

Jag har också fått höra att "vadå, det är ju bara att göra det!", "ryck upp dig, torka tårarna, ta en dusch och gör det du ska" eller "sök jobb så får du pengar". Ja, jo jag hade gjort det om jag kunde. Om jag inte riskerade att dö varje gång jag går ut genom dörren för att mitt psykiska mående ger mig blackouts där jag bara agerar utan att tänka. Impulserna är oftast med dödlig utgång och jag tar tyvärr inte den risken. Jag vill jobba, jag vill fungera i samhället men jag kan inte just nu. Det räcker inte med att bara vilja lite. En rullstolsbunden vill (oftast) inget hellre än att kunna gå igen, om så bara några steg, men inte sjutton hjälper det dom att börja gå bara för att de vill. Jag vill ha en miljon, åka jorden runt, ha ett harem av katter, jobba och vara frisk. Just friskdelen har jag velat ha i 20 år, har det hjälpt att bara vilja lite? Nä. Även om det är bättre nu än för några år sen…

Varför känner du att ingen kommer kunna stödja dig? Varför känner du att du inte kommer kunna få den hjälpen du behöver? Har du Asperger utrett på papper har du rätt att få hjälp via LSS med det du behöver hjälp med.
För mig var det riktigt tufft att behöva acceptera mig som sjuk. Men en sjukdom är i många fall inte obotlig. NPF-diagnoser kan man lära sig att leva med, även om man får anpassa vardagen lite. Psykiska diagnoser (exempelvis BPD, PTSD, Depression och/eller ångest) kan man bli friskförklarad från med rätt hjälp och i vissa fall rätt medicin (om behovet finns).
Jag tror på dig. Jag håller tummarna att du får rätt hjälp och stöd så du kan få börja bli frisk. Vi är många med dig som kämpar med samma tyngder som du. Ge inte upp! Det är okej att inte orka jämt, det är okej att stanna av i den psykiska utvecklingen och det är okej att gå bakåt då och då. Det är okej att vara rädd ❤️

#24 

Jag har diagnosen på papper men LSS dröjer så för jävligt på allt, dessutom lägger de allt ansvar på min ensamstående mamma så det kommer ingen vart. 

Nu ska de sluta med flera av mina behandlingar även om ingenting är löst eftersom de säger att det blir för dyrt för samhället. Min mamma är inte heller på plats riktigt så hon är inte direkt ett stöd för mig, tvärtom hon tar ofta ut sin ilska på mig så jag kan inte ens umgås med henne längre för hon hittar alltid något att vara frustrerad över. Jag tar Sertralin men det får mig inte att må bra, det får mig bara att inte bryta ihop helt och hållet. 

Ge upp är inte rätta ordet, men jag skulle hellre vela vara död. 

Dessutom Tack för omtanken jag uppskattar verkligen det.

Nu har jag inte läst alla kommentarer, utan svarar på ursprungsfrågan.

Jag tycker att man ska känna efter själv. Jag döljer i regel inte mina ärr, däremot om jag har lite färskare sår så kan jag göra det. Jag kan även göra det i vissa situationer, t:ex omkring barn som inte riktigt förstår och som jag absolut inte känner att det är min rätt att förklara vad de är för något. Har de ibland sett dem har jag sagt "jag råkade göra mig illa bara, men det gör inte ont längre!"

Sen, ja, omkring vissa människor där jag känner att det skulle vara jobbigt om de visste. Men i regel på t:ex sommaren går jag i t-shirt om jag vill och struntar i att det syns. Och visst har jag noterat att en del kollar lite extra men det är aldrig någon som sagt nåt och gör de det så ger jag svar på tal. 

Skämmas tycker jag dock aldrig man ska göra.

tack så mycket för alla svar jag har fått kram på er alla! <3

Vet att tråden är gammal, men det är den som bär ärren som ska välja om denne är redo att visa upp vad denne har gått igenom. Jag själv skadade mig med sex, just för att ingen skulle kunna se på mig vad jag gjort för att jag inte skulle kunna svara på frågor.

Hade en klasskamrat i gymnasiet som hade och gjorde skärsår, hon gjorde det på båda sina lår, klart de syns, men vad jag vet så var det ingen som undrade eller liknande, vi var förvisso en klass med 20 tjejer men vi alla visste att alla har vi varit med om olika saker i livet endel tuffare andra mildare.

Det jag tycker är viktigast är vad du känner och vad du tycker. Jag kunde inte stå upp för mitt skadebeteende, men alla runt mig vet om det och jag har inga problem att skriva om det, men att prata irl om det är svårare.