Djupt deprimerad partner kan inte se någon framtid

Det här kommer nog bli ett långt inlägg, så jag tackar alla som orkar läsa...

Jag och min partner har varit tillsammans i c:a 5 år. Vi har en ålderskillnad, han är i medelåldern medan jag är rätt ung fortfarande. Vi har haft ett distansförhållande i dessa år, men det senaste året har jag varit stöd till honom och bott under hans tak sedan han blev vräkt från ett hus han bott i många år, men det var en hälsofara med mögel överallt och råttor. Han tog inte hand om stället (hyrde). Däremot hade han så mycket minnen från det stället som han går tillbaka till åter och åter igen... och jag försöker att få in det i skallen att en plats inte definierar honom, men han lever i den verkligenheten att han förlorat allt när han flyttade därifrån. De minnena var egentligen inte mer än att han hade många djur genom åren som han begravde i trädgården. Det fanns många dåliga minnen också....

Jag har själv depression, panik ångest etc. och har haft sedan tidig tonår och varit behandlad med både tabletter och KBT etc. men jag bestämde mig att jag var stark nog och har varit utan tabletter i flera år. Det är sån jag är, jag tar tag i saker när jag kan och jag har ett starkt psyke, men...

Min partner har också lidit av depression till och från, men det är mer ilska än sorg som kommer ut. Han har inte jobbat på flera år, och han har under alla dessa år alltid dragit ut på ALLT till sista minut om det inte varit kris, t.ex. betala räkningar gör han alltid i tid, men att köpa mat eller toa papper när det behövs så väntar han en eller två dagar, och jag tycker inte om att leva så eftersom jag alltid vill vara ute i god tid. Det passiva sättet han levt på har tyvärr bidragit till en hel del misstag... Han har länge rökt på (joints), och jag antar att det är det som dragit honom ner till där han är nu. Han har rökt i princip varje dag i c:a 20 år. Men han slutade tvärt när han blev vräkt för att det gav honom panik ångest.

Jag har verkligen försökt allt jag kan och givit mitt liv för honom för att få honom att ta tag i alla saker i livet, som att gå och handla etc. sedan han blev vräkt har det varit riktigt illa och jag har känt mig som en skötare till honom. Där jag är nu har jag inga vänner, inget jobb, jag är beroende av honom att ta mig till att handla och mina pengar rinner iväg. Så jag har gjort valet att åka tillbaka till min hemstad nu för att börja studera... jag har sagt att han kan följa med och bo med mig eftersom han inte har något annat här (än sin familj) men han vägrar och säger att han inte är klar nog i psyket för en sådan förändring. Jag känner mig så himla hjälplös. Jag vet att om jag stannar kommer jag inte kunna hjälpa honom för jag gråter varje dag, jag har börjat ta till akohol och få panik attacker... han har börjat förstå hur dåligt jag mår först nu när jag inte kunnat hålla det inne, för jag brukar aldrig visa hur jag egentligen mår. Jag försöker alltid att vara positiv. Jag ser inget annat än att han ska må bra igen, men han är så jävla envis och säger att ingenting hjälper och har vägrat hjälp från vården förräns nu när jag säger att antingen tar han tabletterna han fått eller så förlorar han mig helt. Han har gått till drop-in besök, och säger att de bara drar in ny patient och inte lyssnar, men jag säger till honom att han måste boka/be om en tid! Är det drop in så pratar det inte med dig i en timme, de har andra som väntar! Fortfarande vill han inte. Både hans mamma och jag har sagt att han måste söka hjälp hos psykiatriker.

Han har börjat ta sertralin, men han tog två den första dagen (han ska ta en per dag) och han säger att han läst på och allt, men då borde han ju veta att han ska ta en om dagen och sen trappa upp! Jag ger honom all info, men det verkar slinka in i ett öra och ut ur det andra... men nu har han tagit en om dagen... i typ 2 dagar. Han klagar om att de inte kommer hjälpa, att de ger honom huvudvärk och jag fortsätter säga att de kommer att hjälpa om han står ut och huvudvärken kommer försvinna så småningom men han måste ge dem en chans för de hjälper inte på en gång! Han tror inte på något, och tror i princip att inget kommer hjälpa honom...

Han har börjat säga för en gångs skull att han uppskattar allt jag gör efter att ha sätt mig varit riktigt ledsen, och säger förlåt över allt dumt han gjort mot mig... men han vet att vi båda går under om jag stannar för jag kan inte vara till hjälp för honom när jag själv åker ner i skiten igen. Han är så - himla - negativ... pratar om det förlutna och hur många misstag han gjort och jag fortsätter säga att inget är för sent, han kan vara där han vill vara om han väljer att försöka bli frisk och rätta sin misstag, men han måste välja att vilja bli bättre!!

Jag är rädd att han kommer göra något dumt när jag åker. Det känns verkligen som att jag väljer mellan att rädda två liv, och det förstör mig inifrån. Jag mår jätte dåligt varje dag. Att tänka tanken på att stanna för hans skull tar mig in i panik, för han har inte nog med pengar att försörja mig. Jag har ingen inkomst och att sitta här ensam varje dag när han bara sover.... jag är verkligen helt totalt förstörd över allt. Vad jag än väljer kommer jag må dåligt. Han har två söner som han älskar och jag vet att han inte vill göra dem ledsna, och jag vet att han inte vill göra mig ledsen. Jag har sagt att jag offrat tid för honom, nu måste han offra tid till mig till att försöka hitta styrkan att vilja bli bättre. Jag säger att jag alltid är där för honom och om han tar sig igenom det här så kan vi ha en lycklig framtid för en gångs skull, men då måste ha ta det steget och hitta viljan. Ibland motiverar det honom lite, ibland är han hopplös om det, och ibland ser han det som slutet att jag åker ifrån honom. Det gör mig riktigt ledsen, för att bara för att jag lämnar så betyder det inte att jag givit upp på honom, och det har jag också sagt till honom flertal gånger. Han kan om han vill.

Han är en riktigt fin människa på insidan, men den här depression har täckt över hans riktiga jag.

Stöd... =( plz. Någon som gått igenom en djup depression med sin partner och inte trott att det fanns någon omvändning, men som trots allt hittat styrkan o bli bättre?

Grejen är den att har man levt i många år med en negativitet hårt i handen så är det nästan omöjligt att släppa taget. Jag har själv gjort det i över 15 år. Och jag har sökt hjälp, så otroligt många gånger, och psykiatrin har i princip spottat mig i ansiktet och vänt mig ryggen. Gång på gång. Då fastnar negativiteten och jag fastnar i den och den blir det enda man har. Jag är negativ ungefär 90% av min vakna tid. Det är inte så att jag gillar det, men det har blivit min verklighet och det enda jag känner till. Jag är negativt inställd till ALLT. 

Ingen mening att städa blir stökigt igen.

Ingen mening att gå ner i vikt jag kommer ändå vara ful.

Ingen mening att försöka skaffa kompisar för de lämnar en alltid ändå.

Ingen mening att försöka studera/arbeta jag misslyckas alltid.

Ingen mening att försöka hitta något att leva för jag är dömd till olycka.

Ingen mening att planera in något att göra för det går aldrig rätt ändå.

Ingen mening att svara på frågor om vad man ser sig själv om 10 år, jag kommer vara död då ändå.

Ja, det är jobbigt för mina närmaste, och ja det är jobbigt för mig med, men det är så min verklighet ser ut. Jag blir förbannad och tål inte när folk kommer med "det löser sig alltid", "jag lovar att det blir bra till slut", "äsch, du vet inte om du inte försöker" osv. Jag är medveten om att människor menar väl, men det gör inte någon skillnad för hur jag känner. Det förändrar inte mina tankar.

Vad jag vill säga med texten är inte att det är hopplöst för dig eller din pojkvän, utan det jag vill säga är just att har man fastnat i en negativ spiral så spelar det inte alltid någon roll om att man intellektuellt vet att jo, det kan lösa sig, för känslorna hänger inte med utan de slår en i huvudet med DET KOMMER GÅ ÅT HELVETE ÄNDÅ SLUTA FÖRSÖKA och då försöker man inte utan lyssnar på känslorna och negativiteten. Och har din pojkvän fastnat där så är det inte lätt att kunna se det från ett annat perspektiv, eller att "bara" söka hjälp, eller "bara" flytta till dig, eller något annat. Varje grej blir liksom nertyngt och mount everest svårt. Om jag vet att jag måste handla mat så behöver jag minst 24 timmar på mig att förbereda mig för att gå 5 minuter till affären och 5 minuter hem, för det är så pass tungt, mentalt. 

Däremot med allt det sagt så är det faktiskt okej om en del människor inte klarar av att hantera att man mår så. Jag har förlorat vänner, inte för att de är fruktansvärda människor, utan för att jag helt enkelt mått för dåligt för att de ska orka finnas i mitt liv. Så det är liksom okej om du tycker att detta är otroligt tungt, om du inte är säker på om du orkar, om du känner att du måste få flytta hem till dig igen även om han inte klarar av att följa med. Du får liksom ta hand om dig själv först, även om det känns tungt eller som om du "sviker" din pojkvän. Det gör du inte, men du sviker dig själv om du tillåter dig själv att sjunka till botten med honom.

Ber om ursäkt för att jag inte har smartare råd än så att ge.

#1 Du behöver absolut inte be om ursäkt. Det är bara bra att läsa andras perspektiv, och min situation har inget direkt svar... Jag vet ju hur det är att ha depression. Jag har dagar när jag känner att precis allt är hopplöst och jag vill inte göra något. Men jag brukar då tänka på de dagar jag känner annorlunda, och att det går över, att jag inte alltid känner som jag gör. Han är inte sån, eftersom allt som hänt honom är negativt och han inte kan se det positiva förrän han förlorat det.

Jag är en riktig "empath".. jag blir jätte nere när jag känner hans energi. Jag vet att det inte går att bara "snap out of it", depression fungerar inte så... Jag försöker nu bara att tvinga honom att söka vård. Att ta sina tabletter och ge det ett ärligt försök innan han ger upp på dem. För om han börjar känna en skillnad efter några veckor, är det inte värt det då? 

Jag kan också säga att både han och jag är "negativa" människor, när det kommer till samhället... världen etc... jag tänker mycket på det, det gör han också. Jag kommer aldrig bli lycklig på grund av allt som händer... men både han och jag hade intressen. Han älskade djur och natur och att fotografera. Jag är konstnärligt lagd, men jag kan knappt göra något längre och han har inget intresse för någonting.

Lyssna vad du vill.. Hans sett är inte sunt alls .
Man blir dum i huvudet av röka sånt .

Personligen om hade vart jag sånt lägge. .
Så hade satt upp vad som gäller .
Annars hade jag gott. Men som jag tänker i dag så säger jag varför jag väljer gå...
För stak jag bara utan säga varför. .

Så i dag har jag ram vad som gäller .
Jag lider inte av vara singel faktiskt inte !
Dessutom inser jag folk har för lite överseende och inte ser allt som ett öppet hav..
Jag är tacksam att är smartare nu..
En när jag var yngre. .
Blir så mycket lättare då..

#2 stå på dig sätt absolut krav killar är inre så som vi brudar . Fönns är försent. Ingen ska behöva stå ut med sånt folk som inte lyssnar el ger det lång tid chans .
Det tar tid innan man märker..
Men som sagt stressa höja det slutar med döma ut medicinen ! Aldles för lite tålamod. .
Hoppas att han vill ändra på sig .

Jag lider med folk som står ut med o sund väg orkar stånka med sånt folk.. Deposition är svårt..
Men som sagt inget löser sig vara negativ mot allt ..

Låter som han skulle behöva ECT. Hur bor han nu o hur försörjer han sig?

#5 Du får det att låta som att människor väljer att må så dåligt att de får en extremt negativ syn på livet. Det är otroligt få människor som gör det, lika lite som folk väljer att bli deprimerade öht.

#6 Det skulle vara något, men jag tror aldrig att han skulle gå med på det. Det har tagit över ett år att få honom att ens testa antidepressiva, och han vill gärna lägga av på en gång. Han bor i en lägenhet med två rum och kök, ganska lugnt område, men tyvärr rätt tunna väggar, dock inga oljud än så länge. Han är livrädd över vem som kommer flytta in ovanpå, de gamla grannarna flyttade ut för några veckor sedan. Det finns dock andra lägenheter lediga, men han är som sagt petig. Jag kan inte tvinga honom att flytta, om än det är bara tillfälligt tills han hittar det han vill ha. Han lever på bidrag. Enligt honom är det här pest och pina, och han säger att han inte ens vill gå ut i området för att han inte känner till det (en liten by). Finns dock flera vägar att gå, men han ser bara gamla stället som enda stället att gå ut och gå på... fast under de senaste åren ville han inte ens gå ut och gå där, men det har han glömt bort...

#4, #5, Jag letade aldrig efter någon när jag träffade honom. Att jag blev tillsammans med honom var nog för att vi hittade tröst i varandra, men sedan dess har allt gått ganska nedåt för mig. Eftersom han alltid haft negativa tendenser har det inte varit en dans på rosor. Jag är en sådan som inte vill bråka, för mig gör det inget om han har sönder något som betyder något för mig, jag sörjer det lite, sen hittar jag något annat. Han däremot har betett sig som att det är jordens undergång när jag t.ex. råkar tappa något i golvet, men det inte ens går sönder. Ibland har jag varit så nervös att jag nästan skakat över att han ska komma upp ur sängen och hitta något "fel". Ibland har vi pratat ut om det, och han vet hur han betett sig. Men tyvärr skyller han alltid på "det är bara så jag är (du får ha överseende)" och varje gång säger jag då, att du får ha överseende av att jag blir ledsen och börjar grina... dina handlingar reflekteras över mig. Jag är alltid den som har åkt till honom. Jag är alltid den som givit upp min tid. Han har ibland inte ens velat skjutsa mig till olika ställen trots att jag inte kan ta mig dit själv. Ibland har jag varit rädd att han inte tar mig till flygplatsen när jag bokat biljett. Han vet att jag har social fobi och inte vill handla själv, men ändå sitter han kvar i bilen och följer inte med... jag är jätte slut. Jag har verkligen gjort mitt allt för att få honom att må bättre, men det känns hopplöst när man inte får något som helst tillbaka och ens tid bara rinner iväg över ingenting... jag har förlorat intressen som jag skulle dö för att få tillbaka, men det händer inte runt honom... ibland går jag fram och tillbaka mellan att 'jag vill stanna för honom och verkligen kämpa' och 'jag kan inte ta på mig ansvaret om han tar livet av sig, för om jag stannar tar jag livet av mig själv.'. ... jag vill tillbaka till min familj. Jag vill bli mig själv igen =(

Dags att släppa sidspåret hur folk uttrycker sig!

Ok, tråden har spårat ut helt och det var inte där här jag var ute efter. För rörigt.

På TS begäran låses tråden och den har även rensats. I framtiden ber jag samtliga att respektera när en medarbetare eller värden ger en tillsägelse om att tråden måste hålla sig till ämnet, samt respekterar TS och inte gör om tråden till något annat som skiftar fokus ifrån dem!