Det här kommer nog bli ett långt inlägg, så jag tackar alla som orkar läsa...
Jag och min partner har varit tillsammans i c:a 5 år. Vi har en ålderskillnad, han är i medelåldern medan jag är rätt ung fortfarande. Vi har haft ett distansförhållande i dessa år, men det senaste året har jag varit stöd till honom och bott under hans tak sedan han blev vräkt från ett hus han bott i många år, men det var en hälsofara med mögel överallt och råttor. Han tog inte hand om stället (hyrde). Däremot hade han så mycket minnen från det stället som han går tillbaka till åter och åter igen... och jag försöker att få in det i skallen att en plats inte definierar honom, men han lever i den verkligenheten att han förlorat allt när han flyttade därifrån. De minnena var egentligen inte mer än att han hade många djur genom åren som han begravde i trädgården. Det fanns många dåliga minnen också....
Jag har själv depression, panik ångest etc. och har haft sedan tidig tonår och varit behandlad med både tabletter och KBT etc. men jag bestämde mig att jag var stark nog och har varit utan tabletter i flera år. Det är sån jag är, jag tar tag i saker när jag kan och jag har ett starkt psyke, men...
Min partner har också lidit av depression till och från, men det är mer ilska än sorg som kommer ut. Han har inte jobbat på flera år, och han har under alla dessa år alltid dragit ut på ALLT till sista minut om det inte varit kris, t.ex. betala räkningar gör han alltid i tid, men att köpa mat eller toa papper när det behövs så väntar han en eller två dagar, och jag tycker inte om att leva så eftersom jag alltid vill vara ute i god tid. Det passiva sättet han levt på har tyvärr bidragit till en hel del misstag... Han har länge rökt på (joints), och jag antar att det är det som dragit honom ner till där han är nu. Han har rökt i princip varje dag i c:a 20 år. Men han slutade tvärt när han blev vräkt för att det gav honom panik ångest.
Jag har verkligen försökt allt jag kan och givit mitt liv för honom för att få honom att ta tag i alla saker i livet, som att gå och handla etc. sedan han blev vräkt har det varit riktigt illa och jag har känt mig som en skötare till honom. Där jag är nu har jag inga vänner, inget jobb, jag är beroende av honom att ta mig till att handla och mina pengar rinner iväg. Så jag har gjort valet att åka tillbaka till min hemstad nu för att börja studera... jag har sagt att han kan följa med och bo med mig eftersom han inte har något annat här (än sin familj) men han vägrar och säger att han inte är klar nog i psyket för en sådan förändring. Jag känner mig så himla hjälplös. Jag vet att om jag stannar kommer jag inte kunna hjälpa honom för jag gråter varje dag, jag har börjat ta till akohol och få panik attacker... han har börjat förstå hur dåligt jag mår först nu när jag inte kunnat hålla det inne, för jag brukar aldrig visa hur jag egentligen mår. Jag försöker alltid att vara positiv. Jag ser inget annat än att han ska må bra igen, men han är så jävla envis och säger att ingenting hjälper och har vägrat hjälp från vården förräns nu när jag säger att antingen tar han tabletterna han fått eller så förlorar han mig helt. Han har gått till drop-in besök, och säger att de bara drar in ny patient och inte lyssnar, men jag säger till honom att han måste boka/be om en tid! Är det drop in så pratar det inte med dig i en timme, de har andra som väntar! Fortfarande vill han inte. Både hans mamma och jag har sagt att han måste söka hjälp hos psykiatriker.
Han har börjat ta sertralin, men han tog två den första dagen (han ska ta en per dag) och han säger att han läst på och allt, men då borde han ju veta att han ska ta en om dagen och sen trappa upp! Jag ger honom all info, men det verkar slinka in i ett öra och ut ur det andra... men nu har han tagit en om dagen... i typ 2 dagar. Han klagar om att de inte kommer hjälpa, att de ger honom huvudvärk och jag fortsätter säga att de kommer att hjälpa om han står ut och huvudvärken kommer försvinna så småningom men han måste ge dem en chans för de hjälper inte på en gång! Han tror inte på något, och tror i princip att inget kommer hjälpa honom...
Han har börjat säga för en gångs skull att han uppskattar allt jag gör efter att ha sätt mig varit riktigt ledsen, och säger förlåt över allt dumt han gjort mot mig... men han vet att vi båda går under om jag stannar för jag kan inte vara till hjälp för honom när jag själv åker ner i skiten igen. Han är så - himla - negativ... pratar om det förlutna och hur många misstag han gjort och jag fortsätter säga att inget är för sent, han kan vara där han vill vara om han väljer att försöka bli frisk och rätta sin misstag, men han måste välja att vilja bli bättre!!
Jag är rädd att han kommer göra något dumt när jag åker. Det känns verkligen som att jag väljer mellan att rädda två liv, och det förstör mig inifrån. Jag mår jätte dåligt varje dag. Att tänka tanken på att stanna för hans skull tar mig in i panik, för han har inte nog med pengar att försörja mig. Jag har ingen inkomst och att sitta här ensam varje dag när han bara sover.... jag är verkligen helt totalt förstörd över allt. Vad jag än väljer kommer jag må dåligt. Han har två söner som han älskar och jag vet att han inte vill göra dem ledsna, och jag vet att han inte vill göra mig ledsen. Jag har sagt att jag offrat tid för honom, nu måste han offra tid till mig till att försöka hitta styrkan att vilja bli bättre. Jag säger att jag alltid är där för honom och om han tar sig igenom det här så kan vi ha en lycklig framtid för en gångs skull, men då måste ha ta det steget och hitta viljan. Ibland motiverar det honom lite, ibland är han hopplös om det, och ibland ser han det som slutet att jag åker ifrån honom. Det gör mig riktigt ledsen, för att bara för att jag lämnar så betyder det inte att jag givit upp på honom, och det har jag också sagt till honom flertal gånger. Han kan om han vill.
Han är en riktigt fin människa på insidan, men den här depression har täckt över hans riktiga jag.
Stöd... =( plz. Någon som gått igenom en djup depression med sin partner och inte trott att det fanns någon omvändning, men som trots allt hittat styrkan o bli bättre?